Kan man övervinna illamåendet av blod och operationer?

Hej!

Då och då får vi ett gäng mejl från förhoppningsvis "blivande kollegor" som har frågor om utbildningen. Häromdagen fick vi följande mejl:

Hejsan Izabella och Karolina!

Sedan jag hittade er blogg har jag varit fast, det är verkligen underbart att läsa allt ni skriver! Jag har lite frågor angående veterinärutbildningen som jag hoppas att ni kan svara på! Ända sedan jag var liten har jag velat bli veterinär! Jag älskar djur och har alltid haft en hel drös runt omkring mig under åren. När jag gick i 5:an på lågstadiet fick jag möjligheten att följa med en veterinär på en veterinärstation under en dag, och där gick min dröm i bitar. Jag mådde illa och blev snurrig under operationerna, något jag tidigare aldrig hade haft problem med... I och med detta valde jag att gå en samhällsvetenskaplig gymnasielinje och har nu, ett år efter studenten, ångrat mig oerhört mycket... Jag har bestämt mig för att uppfylla min dröm då jag insett att det är djur jag brinner för och veterinär jag vill bli så nu väntar ett naturvetenskapligt basår för att få den behörighet som krävs.

Det jag undrar är:
- Tror ni att man kan lära sig att övervinna illamåendet under operationer m.m.? Är det några i er klass som haft problem med detta men som lyckats "jobba bort" det?
- Hur ofta har man t.ex. dissekeringar och obduktioner och hur brukar de gå till?
- Jag har läst veterinärprogrammets kursplan och tycker allt låter jättespännande! Har dock inte hittat så mycket information om kurslitteraturen, är det övervägande svensk litteratur eller förekommer även engelsk? Och i så fall, hur mycket?

Svar:

Personligen tror jag att man kan arbeta bort illamående pga blod, operationer osv, men de borde bero på hur stora problem man har och varför man fått dem.

Jag har hört runt lite i klassen och det visade sig att flera av mina kurskamrater hade precis samma problem som du när de började. Så svaret blir - JA detta går att fixa. Min ena kompis svimmade första gången hon var med på en operation, det var en Leijonberger som hade fått magomvridning och skulle akutopereras. En annan vän svimmade varje gång hon såg blod över huvud taget. Tips från dem var att börja utsätta sig för liknande situationer, fast i en lugn miljö. Typ - kolla på Grey's Anatomy / House!

Det är väldigt mycket dissektioner på veterinärprogrammet. Jag skulle vilja påstå att det är det enda sättet att lära sig anatomi riktigt bra. En bok kan aldrig ersätta ett riktigt djur eller en riktig vävnad, tyvärr. Första åren dissekerar man mest, och i början tyckte jag att det var äckligt. Men förvånansvärt snabbt kopplar man bort de tankarna och fokuserar på att lära sig. Och om man svimmar så finns alltid en massa snälla kurskamrater som kan ta hand om en! Det löser sig! Du kommer kunna träna bort det, jag är helt övertygad. Sen kan man få nya bakslag under utbildningens gång, ffa om det t.e.x. är ens eget djur som är sjukt. Jag brukar aldrig reagera men jag höll på att svimma och var tvungen att sätta mig ner när vår egen hund, Göte, skulle kastreras. Jag reagerade då plötsligt, för att det var ett djur som jag kände.

Efter 5,5 år kommer du ändå ha utsatts för så mycklet blod, operationer och dylikt att du kommer vara förberedd. Du ska i alla fall ge det en chans!

Litteraturen är nog 50/50 på svenska/engelska. Föreläsningarna är på svenska (vissa undantag) men nästan alla böcker vi har är på engelska. Men det är också något man kommer in i och lär sig. Har du klarat av Engelska B på gymnasiet blir det inga problem!

Karolina gick gymnasiet i Östersund och läste till de ämnen hon behövde för behörighet. Jag gick IB, International Baccalaureate i Eskilstuna, och jag kompletterade med naturvetenskapligt basår.

Hoppas du fick några bra svar, och hoppas att vi kunde peppa några fler att försöka ändå! Om man verkligen bli veterinär ska man inte låta en rädsla eller ett illamående få förstöra en dröm. Overcome your fear är vårt tips, det går!

Farligt och jobbigt blir efter 5 år kul och spännande, hur konstigt det än låter!!!

/Izabella