Ledighetens reflektioner

Gokväll på er,

jag kunde inte hålla mig längre utan har helt enkelt åkt hem till Norrköping igen, gick direkt till stallet och pussade på några förvirrade hästar som faktiskt verkade glada att se mig. Men de blir i för sig alltid glada när vem som helst kommer, så jag vet inte om jag ska read to much in to it så att säga. Gullan la ifall sitt huvud i min famn, vilket jag intalar mig själv var av kärlek och inget annat.

Mina lediga dagar har varit väldigt välbehövliga kan jag känna nu i efterhand. Vi har kört på ganska intensivt nu ett tag och det tycker jag är jätteroligt, men jag har också levt på en evig reservtank tills dess att jag tillåtit mig själv att bli trött, vilket inte varit fören nu. Så att vara hemma, sova hur länge som helst och släppa alla tankar på jobb har varit väldigt skönt. Jag har spenderat tid med gamla vänner jag aldrig träffar, kollat på ALLA avsnitt av Parneviks (min senaste obsession, jag älskar den där familjen) och klätt mig i vanliga, helt civila kläder varje dag. Att träffa mina vänner och bekanta hemma har också inneburit många reflektioner.Vi har pratat om våra jobb och vad vi gör nuförtiden som alla gör när man träffas för första gången på länge. Sen började folk slänga ur sig saker som "fan vad coolt!" och "vad tuff du är som åker runt sådär själv överallt"  när jag berättat om mitt flängande under våren, och jag bara satt där och glänste i alla komplimanger som kastades över mig.  Men nu ska ni få veta en sak som jag nog måste klargöra.

DET ÄR ETT JÄVLIGT OCOOLT JOBB.

Missförstå mig inte, det är många gånger fantastiskt roligt, spännande och underbart och jag älskar det! Men det är verkligen inte coolt. Det är smutsigt, man sover många färre timmar än man borde, ibland spenderar man fler timmar bakom en ratt än vad man gör på tävlingen, man inser titt som tätt att man verkligen borde plocka sina ögonbryn och måla sina naglar och sluta se ut som ett vrak. Och det allra värsta är att man lever i ständig undanskjuten skräck. Tänk er ett vara alltid vara lite rädd att lastbilen ska gå sönder någonstans på en motorväg i ett land där ingen förstår vad du säger, att alltid ha i bakhuvudet att den där hästen du leder är värd mer pengar än du ens vågar spekulera om, att varje gång du rör dig tillsammans med en häst granska omgivningen och söka efter minsta lilla grej som kan vara farlig. Det är en ständig psykisk stress att inte glömma något, som inför OS. Tro inte att det bara är att packa hästen på ett plan och åka- nej nej det är en massa olika saker som ska göras si och så många dagar i förväg, listor som ska skrivas, varenda liten pinal som ska med måste registreras, veterinärkoller ska göras, de ska lära sig dricka vatten som smakar äckligt, de ska vägas och mätas och framförallt- de ska hålla sig friska. Jag är besatt av mina hästars ben, känner & klämmer tills jag blir tokig. Vågar knappt ta några beslut utan att rådfråga någon, om saker som jag egentligen redan kan och vet. Det är verkligen inte en dans på rosor. Jag tror att man lätt missförstår vad det egentligen är som är jobbigt med det här, ja det är fysiskt tungt, men det psykiska är minst lika jobbigt.

Och med det sagt kanske jag måste förtydliga att det förgyller mina dagar att jag får ta hand om de där underbara individerna ute i stallet varje dag, att jag älskar dem och mitt jobb, och att jag inte skulle byta bort det mot något annat i världen. Jag är dock evigt tacksam för Sara (jobbat hos Malin tidigare under massa år- kan och vet ALLT som man behöver veta) som alltid dyker upp när jag som mest behöver henne. Svarar på dumma frågor, kommer med goda råd och lugnar ner mitt hysteriska inre oftare än jag tror hon vet om. Alla borde få ha en Sara i sitt liv.

När vi nu har avklarat ett så här djupt ämne kan vi i fortsättningen återgå till att diskutera lite lättare saker igen, ett önskeämne var att jag skulle berätta/visa mer om hur jag förbereder hästarna för tävling så det kommer dyka upp så småningom. Om det är något annat ni vill att jag ska skriva om så är det bara att säga till. Avslutningsvis har jag sett att det är många som undrar hur stor Ponnyn är, och jag måste tyvärr göra er besvikna och säga att jag inte vet- MEN han är större än en riktig ponny. Vi kallar honom bara det för att han är under genomsnittet för hur stor våra andra hästar är, och för att han är fantastiskt gullig på ett ponnyaktigt sätt, men han är inte ponny på riktigt. 😉

Sweet dreams allihop, och godnatt!