Less is more

Bowmore under treårsfinalen på Flyinge 2014.
FOTO: Yvonne Karlsson
  
I helgen anordnades semifinal i 4-årschampionatet på Strömsholm. Jag hade uppdraget att döma tillsammans med Hans Wallemyr, en trevlig ny bekantskap med stort hästkunnande. Alla unghästchampionat ser jag som en utbildningskontroll där hästen inhämtar bra erfarenheter, om den är färdig för uppgiften.
Om hästen inte är redo att i sitt dressyrarbete rytmiskt kunna bära sig i galopp även när ryttaren mjuknar i handen, ledigt kunna byta galopp vid varvbyte, vara reglerbar på linjerna och samtidigt avspänt hoppa alla hindertyper – då är frågan om tävlingen utvecklar hästen positivt. Många av helgens ekipage hade haft större möjlighet att briljera i en kvalitetsbedömning, där svårighetsgraden är en helt annan.
  
I våras köpte vi fyraåriga Bowmore e. Internet – Pascal av Bertil Andersson, Ängagården. Bowmore är en stor och rörlig häst med ett vackert halvblodshuvud. Fortfarande är han valpig och säkert växer han lite till. När han kom till oss började jag rida ut honom i vårvädret. Strömsholm och Österängarna klär sig vackert denna tid på året, innan flugorna tränger sig på och den leriga jorden bli hård och stum.
  
Bowmore utvecklade en härligt naturlig framåtbjudning, när vi travade med näsan framme medan jag styrde med vikthjälperna. När jag började skola honom på ängarna kände jag en tydlig oliksidighet, som blev den andra utmaningen efter framåtbjudningen. Han var tydligt svag och mjuk till höger. Jag jobbade honom på stora volter med fokus på spårning, samt bjudning fram till höger tygel. Detta med en stilla och mjukt fjädrande hand, i samverkan med en sits som aktivt arbetade på att bli kvar mitt i sadeln, taktmässigt drivande hästen fram till höger tygel.
  
I vänster varv fick han röra sig något utåtställd, med högerhanden bjudandes stöd. Vänsterhanden hölls mjukt kramandes, likt den rörelse som sker när man gröper ur en halv melon med en tesked. En liknelse som kommer från Majoren, förstås.
  
”Gör en halvhalt i vardagen, andas och föreställ dig att du i högerhanden har en melonhalva. Med vänsterhanden gröper du sedan långsamt ur melonen. Denna rörelse kommer att lossa hästen i nacken och så småningom ställa den till vänster, så att högerhanden kan reglera graden av ställning när innerskänkeln kramar vid jorden och ytterskänkeln taktmässigt manar fram och ramar in yttersidan”.
  
Så ansåg min fantastiske mentor och ridlärare, major Anders Lindgren, att den högersvaga hästen skulle ridas.
  
Det metodiska arbetet med Bowmore fick honom plötsligt att sväva fram. Genast förstod jag varför min passion för hästar och ridning är så stark. Jag fick dock inte mer än ett par steg innan proceduren åter behövde upprepas för att hitta bjudning, liksidighet, spänst och kraft. Bowmore hade tydligt lättare att vika in nacken än att lyckas trampa de älgiga bakbensrörelserna igenom rygg och buk fram till kontakten med eftergivenhet i mun, nacke och hals. Tydligt nöjd kunde jag efter ridpassen skritta hem på lång tygel, med hästen härligt arbetandes från nos till svans.
  
Ideligen uppmärksam på omgivningen, hoppade han över solkatter och tvärstannade varje gång han skulle kliva över en stock eller bom. Ivrigt iakttagande, utan att släppa hindret med blicken, kunde han ta ett kort steg framåt och överväga att kliva över. Sedan backade han hastigt tillbaka. Med spetsade öron och lång hals, tog han ett jättesprång och landade på alla fyra. Trots sina lustiga hopp, kände jag att han besatt en enorm atletisk förmåga.
  
Efter sex veckor kunde Bowmore galoppera på en trettiometersvolt, utan att byta till korsgalopp. På rakt spår travade han taktmässigt med bibehållen bjudning. Med sina lustiga språng kunde han hoppa en liten bana över små hinder, inkluderande vattenmattor med mera. Efter denna inlärningsperiod fick han en sensommarvila deluxe på gräs.

 

Min fru Isabelle och Bowmore på Strömsholm.
   
Vi återupptog hans utbildning för en vecka sedan. Som så många gånger tidigare förbluffas jag över hur hästen på något sätt har utvecklats av vilan. Framåtbjudningen är tydligt förbättrad. Hoppglädjen har övergått i att han i stället för att tvärstanna tar tag i allt man styr på. Han taxerar och trycker avspänt av från marken, som om stocken vore 150 centimeter hög. Vid landningen sänker han huvudet, unghästbockar tafatt och söker efter nästa uppgift att ta sig an.
  
Jäkta inte. Går det inte idag, så går det nog i morgon.
  
/Jens