London calling

Började dagen i sadeln på en ny förälskelse. Det finns hästar, och så finns det hästar. Den här är lite som att gunga runt på en batteridriven överladdad core-boll. Och snygg är den också. Ja. Suck. Med ett stort leende.

England! Vilken ridsportsnation! Lagguld i både hoppning och dressyr och silver i fälttävlan! Helt jävla strålande! Och svenska laget på femteplats! Bra jobbat! :D Det ska bli så kul att se le grande finale och vem som kammar hem det individuella guldet som olympisk dressyrstjärna. Upprepning: Det finns hästar, och så finns det hästar. Och inte att förglömma, ryttare, team och tränare. Underbara ridsport.

Kul dag i stallet! Bättre väder än igår. Igår var det ungefär som att någon öppnade himlens brandslang och högtryckstvättade hela gården. Crazy bananas.

Efer lunch drog jag på mig det enda paret jeans jag fick plats med i resväskan och satte mig på tåget till London. Det står en munter liten reflexväst i varenda gathörn och guidar vilsna turister och OS besökare genom staden. Underbart. Mitt mål var Kings Cross där jag skulle möta upp Jennifer och hennes familj. Vi ville känna oss lite "brittiska" så vi satte oss på en pub full med människor som såg just brittiska ut. Väl vald plats i hörnet, under TVn där nån annan Britt eller Brett hejades fram på sin snabba cykel, njöt vi av stämningen. Av ljudnivån att döma kan det ha blivit medalj för cyklisten. Varsitt glas [rowsäy] senare undergroundade vi vidare till Picadilly Circus. Där hamnade vi på en mysig italiensk tapasrestaurang och åt en god middag i vårt eget ypperliga sällskap, innan familjen Andréasson gick vidare för att se Peter Jöback i Phantom of the Opera. Jag lufsade hem med min mätta mage. Mycket nöjd och belåten med dagen. De senaste två veckorna. Och livet.