Lördagsgodispåse (lite av allt helt enkelt)

God eftermiddag på er!

Jag är ledig och sitter i min soffa med chokladfläckar på min tröja (i vanlig ordning) och eftersom vi spenderar några veckor på hemmaplan innebär det kortfattat

a) att det inte händer mycket spännande

b) att jag är ganska mycket ledig

c) att jag har tid att ha känslomässiga breakdowns för att jag ser filmer & läser böcker som krossar mitt hjärta

... och det är det ju ingen som vill läsa om, så jag tänkte att nu är en utmärkt tidpunkt att svara på lite frågor som dykt upp under vägen. Jag ber i förväg om ursäkt om jag har missat någon, ser ibland att det är folk som kommenterar frågor på Hippsons Facebook men det är ett heltidsjobb att leta upp de inläggen i efterhand so it ain't gonna happen! Sorry. Frågor är bra om ni kommenterar här direkt på bloggen 😇

Nu kör vi!

"Du skrev i ett av dina förra inlägg om dina GP skor. Är lite nyfiken hur du väljer skor till det och hur dom blir turskor? Har du fler turprylar som du har på dig vid viktiga tävlingar?"

Hahaha, mina GP-skor var mest ett sammanträffande att de blev just GP-skorna. När vi var i Lanaken åkte vi iväg till en outlet i Roermond och där i Nike-butiken hittade jag ett par skor som hade exakt samma blå-röda nyanser som alla våra H&M-saker. Jag kände mig tvungen att köpa dem och de är tyvärr fruktansvärda att gå i för de är alldeles för mjuka, som att ha ett par tofflor på sig, så av hälsoskäl går det inte att ha på sig dem mer än max en dag. Så det blev GP-skorna helt enkelt och används bara under den dag som det är Grand Prix. Det har ju visat sig att Gullan är en stjärna även när jag inte har de skorna på mig, som ex under nationshoppningarna, så jag tvivlar inte en sekund på att hon kan hoppa OS utan att jag har de skorna, vilket är tur eftersom jag inte får ha dem på mig då.

I övrigt försöker jag hindra mig själv från att bli besatt av smågrejer och rutiner, annars blir man galen. Kan komma på mig själv ibland med att medvetet använda samma sadel hela helgen om första hästen har vunnit med den, eller bli lite stressad över att jag inte hunnit göra alla rutiner med tränsen som jag berättat om tidigare, men som sagt så försöker jag låta bli det för man blir heeeeeelt galen om man håller på så. Hästarnas prestation baseras inte på vad jag har på mig eller om deras maskot hänger uppe eller inte. Det hade varit alldeles för enkelt 🙄

"Jag tänkte skicka en fråga om den där boxgarden. Har ni alltid bara den eller finns det dörrar också? Är det aldrig någon häst som springer/kryper/tar sig förbi den? :) Och varför har ni en sån? :)"

Hästar som är ute på turné och flänger så här mycket kan bli rätt så trötta på att stirra in i ett galler (fråga Corporal, väldigt stor skillnad på hans humör om det är galler på dörrarna eller inte) så när det inte går att öppna gallret på boxdörrarna vill jag gärna att hästarna kan ha öppet och bara stå med boxgarden under dagen. Det är väldigt individanpassat hur mycket de kan ha öppet. De som är lite rutinerade som Ponnyn & Gullan kan ha öppet hela dagarna, och dem vågar jag lämna så även om jag går därifrån en stund. Är det gräs utanför brukar jag spänna upp ett stigläder över som är lite svårare att både krypa under och/eller ta sönder för då står de gärna och hänger utanför och ska äta. Det gäller att hålla koll på dem ordentligt i början och passa dem. Börjar de bli lite för påträngande eller ser ut som det ska gå ut så är det bara att stänga dörren en stund och sen prova igen senare. De brukar lära sig ganska snabbt att det är roligare att ha öppet och att man får acceptera vart gränsen går. Hingstarna får alltid stå instängda av förklarliga skäl, men som sagt är det också  väldigt stor skillnad på helgens humör beroende på om det är galler på dörren eller inte. Man gör vad man kan för att de ska vara glada, men det är inte lätt att vara hingst 🤓

Det har hänt mig en gång för något år sen att en häst rymde, men man lär sig se ganska snabbt vilka som kommer klara att hålla sig inom gränserna. 😈

"Händer det "olustigheter" efter vägen? Jag tänker att man är utsatt som tjej med en last full av värdefulla hästar..."

Det är ingen som vågar mucka med mig! 💪🏽👊🏽

Skämtåsido så nej, det har aldrig hänt att jag känt mig riktigt rädd. Det var väldigt mycket liv i Calais i vintras med alla flyktingar som ville ta sig med färjan till England, och då var jag lite nervig innan eftersom jag inte riktigt visste hur situationen skulle se ut. En vän till mig hittade en skrikande man under sin lastbil när hon kom fram till en tävling och började sänka lastbilen för att lasta av. Och några andra har blivit utsatta för saker på vägen så de blivit tvungna att stanna och flytta på det och samtidigt har folk bara slitit upp luckan till hästarna för de vill åka med. Det är hemskt att människor är så desperata att känner sig tvungna att göra så, men det är också lite obehagligt att komma själv då och inte ha så mycket att säga till om. Nu är situationen väldigt uppstyrd och det är dubbla staket med taggtråd över och patrullerande poliser i flera mil längs motorvägen innan hamnen, men de rekommenderar ändå att man inte stannar alls de sista milen innan Calais och har allting låst.

Under de "vanliga" resorna är det ytterst sällan något känns obehagligt. Jag har aldrig hört talas om någon som blivit utsatt för något för att de vill åt hästarna. Klart att man kan känna visst obehag om man stannar på en rastplats någonstans sent på kvällen och det bara är kanske en eller två andra lastbilar där, men jag brukar se till att alltid stanna där det är bemannat och lite mer rörelse. Inte för att dra alla truckers över samma kam, men några av dem skulle jag inte vilja möta själv ute i skogen längs motorvägen i Tyskland mitt i natten, if you know what I mean..?

"Jag har funderat på några saker:

-Jag vet ju att du jobbade på Grevlunda innan, hade du jobbat med hästar innan det och hur länge i så fall?

-Tycker du att man måste ha en hästrelaterad utbildning för att jobba som groom?

-Vad är dina tips till någon som vill jobba som tävlingsgroom/vilka egenskaper tycker du att en bra tävlingsgroom har?"

Jag tycker absolut inte att man behöver ha en hästrelaterad utbildning! Jag gick mina tre gymnasieår på Flyinge och det är klart att det var lärorikt och så, men det var ingenting i jämförelse med det jag lärt mig under de år jag har jobbat! Den så kallade hästskötarexamen man kan betala för att ta är bara bullshit (min personliga åsikt). En hästskötarexamen ger dig inga som helst fördelar här i livet mer än om den är ett krav för en vidareutbildning. Arbetslivserfarenhet är A och O. Man måste uppleva saker, se saker, göra saker och göra fel saker för att lära sig hur det fungerar. Om jag får yttra min personliga åsikt (igen) så ska man satsa på en helt "vanlig" gymnasieutbildning som kan ta en någonstans i högskolevärlden den dagen man måste utbilda sig till något annat. Huruvida man får ett hästskötarjobb eller inte kommer aldrig någonsin avgöras på vilken utbildning man har. Det kommer baseras på ens känsla för hästar, hur hårt man arbetar och vilken erfarenhet man har. Att ha sållat ut vissa ämnen för att istället få rida lite på skoltid gör livet betydligt svårare sen när man inser att de där ämnena man plockat bort är krav för att få söka vissa utbildningar på högskolan/universitetet. (Take it from someone who knows 🙋🏼)

Som tävlingsgroom måste man vara självständig och tycka om att vara ensam. Det är ett dygnet runt-jobb. Det händer att man är vaken 20 h om dygnet, att man inte hinner äta varken frukost eller lunch, eller gå på toa. MEN allt det är värt det för att *trumvirvel* man älskar hästarna - vilket är den absolut vikigaste egenskapen en hästskötare måste ha. Man måste av hela sitt hjärta vilja att hästarna mår bra och göra allt i sin makt för att de ska göra det.

Usch, jag får alltid det att låta som att det är det jobbigaste jobbet i världen, men jag vill bara att alla ska vara lite realistiska och förstå varför det finns fler lediga hästkötarjobb än det finns folk som söker dem. Det är inte alltid lätt, men det är sååå värt det. I början får man jobba arslet av sig för så kallade "fickpengar" men det är bara att minnas att ALLA har gått den vägen. Man jobbar så ett tag, har för många hästar på för få anställda, och är aldrig ledig. Man jobbar på, visar sig duktig och sen när man känner sig klar för nästa steg byter man jobb till ett med bättre villkor, och så håller man på så tills man är uppe på den nivån man vill vara, hos den ryttare man vill vara och trivs med. Därmed inte sagt att man någonsin ska behöva ta någon skit!! Ska man jobba alldeles för hårt och för alldeles för lite pengar så ska man i alla fall vara uppskattad och trevligt bemött. Det är nolltolerans på otrevliga chefer, och jag är i högsta grad VÄLDIGT allvarlig när jag säger så.  Det är inte ok.

Jag började min karriär i Arboga hos Stina Lillje direkt efter att jag tog studenten. På den tiden hade jag fortfarande någon slags ambition om att rida & tävla, vilket jag höll fast vid i kanske 1-1,5 år innan jag tillslut insåg att jag var rätt värdelös och sålde min lilla Ronny och groomade på heltid. Jag var kvar hos Stina i lite drygt 3 år. Det finns inte en enda tävlingsplats i mellansverige som jag nog inte har besökt. Bara under en av Breedersveckorna med Stina gjorde jag över 600 flätor, och mina fötter har vandrat många mil under de åren. Men jag lärde mig att vara rysligt effektiv! Jag kunde utan problem rodda runt en tävlingsdag med full lastbil och 12 starter utan minsta problem med omlastning osv. Klart att det gick dåligt några gånger, till och med katastrofalt vid enstaka tillfällen, men jag gjorde aldrig samma misstag två gånger och jag lärde mig massor.

Direkt efter att jag slutade hos Stina flyttade jag till Grevlunda, vilket skulle att komma att bli mitt bästa beslut någonsin även om min tid där inte var så lång. Grevlunda är stort, med väldigt många hästar! Jag hade huvudansvaret för Steffis hästar och jobbade mest tillsammans med henne, och vi klickade från dag ett. Stephanie Holmén är den bästa människan jag känner. Snäll från insidan och ut, uppskattar ALLT du gör för henne, är ambitiös, jobbar stenhårt och lägger ner lika mycket tid på den första hästen som den elfte, och är en sån megatalang att jag kommer jätteförbannad om hon slänger bort det på fel saker den dagen hon slutar på Grevlunda.

Jag var bara på Grevis i ungefär ett halvår, men det kändes som att jag hann med saker för en livstid under den korta tiden. Vi åkte land och rike runt jag & Holmén. Jag fick lära mig ta hand om hästarna på ett högre plan, vilket såklart var en effekt av att jag hade lite äldre hästar som hoppade lite större än de jag haft tidigare och på så vis krävde mer av mig. Allt är väldigt professionellt där, organiserat och uppstyrt. Jag gjorde iprincip inget mer än hjälpa Steffi, ta hand om hennes hästar, packa och organisera tävlingarna under dagarna, vilket jag kan säga var mer än nog med tanke på att hon red från 7-17 varje dag och jag då också gjorde iordning hästar heeeela dagen. Jag la upp mina dagar helt själv, både hemma & på tävling. Var det något som inte stämde med någon av mina hästar så rapporterade man det först och främst till mig, vilket var nytt och lite jobbigt ett tag. Jag hade alltid rapporterat till någon annan och visst kunde jag en del, men det är en helt annan grej att själv bestämma vad man ska göra. Det var mycket sånt jag fick lära mig där, att axla ansvaret själv och lita på att jag kunde saker som var utanför min comfort-zone. Aldrig någonsin var det någon som visade något tvivel på att jag skulle klara av det jag ställdes inför. Det är en väldigt skön känsla att ha i ryggen.

Nu undrar ni säkert alla- VARFÖR slutade jag på detta fantastiska jobb?

Lisen är en jävel på att sälja hästar, helt fantastisk på det skulle jag vilja säga. Jag såg häst efter häst jag tyckte om försvinna, och efter ett tag blev det väldigt väldigt tungt. Jag måste kunna tillåta mig själv att tycka om en häst för att kunna ta hand om den på allra bästa sätt, och att gång på gång få hjärtat lite krossat när man säger hejdå till en kär vän blir deppigt och det roliga med att gå till jobbet försvinner litegrann. Nu hör till historien att under just den perioden som jag jobbade där såldes det extremt mycket hästar, fler än vad som är normalt skulle jag nog påstå. Och jag var helt enkelt inte gjord för det. Men jag älskar Grevlunda, det är fortfarande en av mina favoritplatser på jorden, och jag saknar Steffi! Aldrig har jag haft så roligt som jag haft med henne. Jag är väldigt tacksam för Lisen & Peder som gav mig chansen och som också är en väldigt stor anledning till att jag lyckades få det jobbet jag har idag.

Och på den vägen är det! Jag flyttade till Norrköping, helt livrädd och blev ivägskickad med två hästar till London på min första långa resa ensam. Man måste ju ändå säga att hon var ganska modig Malin som släppte iväg mig sådär, till att köra på fel sida av vägen, i centrala London och allt. Men det gick ju fint. 🤓

Jag har också glömt att tala om att jag var med i Ridsportpodden i Falsterbo, där vi pratade om allt från OS till matvanor. Ni kan lyssna på den HÄR

Ha en trevlig helg 😁