Lucka 13

Nynäshamn, Sverige:

"Min flickvän frågade om jag ville följa med henne och min svärmor på en ridresa till Ungern, vilket jag självklart inte ville missa. Jag har ju ridit en del tidigare, bland annat hade jag tagit hand om en häst under ett år vilket innebar en del ridning, jag hade även tagit lite lektioner och kände mig ganska bekväm med att sitta i sadeln. Bra på att rida var jag verkligen inte, men tyckte ändå att jag hade en rimlig nivå för att klara av den här utmaningen. Dock kunde jag inte, i min vildaste fantasi, föreställa mig vad jag hade att vänta.

Självklart förstod jag att jag behövde rida lite innan vi åkte, fräscha upp kroppsminnet med några lektioner, men det gick inte så bra. Tjänsteresor och massa jobb gjorde att jag bara hann med en eller två turer, men jag tänkte att det nog inte skulle vara någon fara. Jag får väl hoppa över någon tur om jag får ont i baken eller skavsår.

Vi flög ner till Budapest och välkomnades av en svensktalande kvinna som också skulle vara med och rida. Vi övernattade på ett hotell för att sedan få åka buss ut på landet dagen efter. Landskapet är underbart med stora öppna slätter, och vi klev av bussen vid en superfin anläggning, vitrappade hus med en härlig design. Vi skymtade ridbanor och stall. Allt såg så mycket finare ut än vad jag hade väntat mig. Det här bådade gott.

Dags för första turen. Vi träffade resten av gänget, totalt 8 stycken skulle tillsammans utforska den ungerska naturen. Vi fick hästar tilldelade och vi insåg att vi inte ens behövde göra iordning dem! Vilken lyx. En ungersk man red med som guide, tillsammans med vår svenska. Vi skulle inleda med en kort tur för att se hur allas ridkunskaper var. Jag är nervös och spänd. Ny häst, i ett annat land, med nya människor.

Vi tog oss ut på fina ridstigar och härliga skogspartier. De första 10 minutrarna av turen snubblar min häst tre gånger och jag håller på att trilla av varje gång. Kände mig inte helt proffsig. I galoppen fick min häst för sig att ta en liten avstickare från stigen, men jag lyckades komma in i ledet igen. Känslan av att jag inte var helt överens med min häst var smått obehaglig, och det sved i mina onödigt spända muskler. Men efter några uppmuntrande ord från min flickvän så börjar jag slappna av och det sakteliga känns lite bättre. För några i gänget gick det däremot inte alls så bra. När ska vi bryta av? Jag sneglar mot min flickvän som frågar hur det går. Jodå, det går bra. Känner hur jag börjar krokna. Minutrarna går. Vi bryter av. Det här var lite tuffare än jag trott.

Vår svenska guide delar upp gruppen, några har inte ridkunskaper nog och gruppen skulle bli för ojämn tycker hon. De bryter sig ur och vi får fortsätta med vår Ungerska guide. Jag höll tydligen standard nog. Okej. Han håller upp handen och ropar Galopp! Ingen rast här inte.
Nu börjar det kännas i kroppen. Ryggmusklerna orkar inte riktigt, jag tittar på Erica som rider vid min sida och säger att jag vet inte om jag orkar mer. Hon peppar mig och jag biter ihop en bit till. Inser att jag nog aldrig har galopperat så länge förut. Precis när jag känner att döden närmar sig bryter vi av. Väl tillbaka på anläggningen sitter jag av, och håller krampaktigt i sadeln för att inte trilla ihop som en säck potatis. Det blir nog bättre i morgon…

Det blev faktiskt bättre dagen efter. Min häst och jag kom mycket bättre överens, jag var bekvämare, mindre nervös. Det var en lättnad.
Vi red ett par timmar på för- och eftermiddagen, men det dröjde till dag tre innan jag lade märke omgivningen. Innan dess var det mer fokus på överlevnad, på att spänna av i kroppen, och att hitta en sits som tog så lite kraft som möjligt. Jag orkade precis trav och galoppsträckorna, precis när jag tänkt ge upp så peppade Erica mig och jag klarade hålla mig upprätt tills det var dags att bryta av. Inser stilla att jag nog aldrig tränat så hårt förut. Aldrig pressat min kondition och muskler så hårt någon gång. Mitt i allt detta så var det rätt knäckande att snegla över på Erica och se henne sitta helt oberörd i sadeln och höll ett vakande öga på mig. Hur KAN det vara sådan skillnad? Hon ser ju inte ens varm ut! Svärmor var i alla fall lite svettig. Klen tröst, men ändå.

Jag levde på hoppet om att träningsvärken nog skulle ge med sig snart. Bara jag kör vidare. Jag hade fel, träningsvärken blev värre och värre. Det kan ha varit tredje eller fjärde kvällen som jag såg mina strumpor på golvet och fick uppbåda all min styrka för att kunna plocka upp dem, vilket krävde ett antal försök och grimager. Jag tror Erica aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv. Jag skrattade inte. Eller, kanske lite, efteråt...

Men vad tyckte jag då om ridningen? Suverän måste jag säga. Efter jag vant mig lite och fått upp blicken lite så såg jag ett underbart landskap. Paprikaodlingar, sparrisland, stora öppna fält och vackra hus. 15 minuters galopper på sandiga ridstigar genom härliga skogsdungar. En äkta langos när vi var ute på en långtur.

Vi hamnade på en skördefest på en häst och vagn en kväll. Vi hamnade i en kortege och åkte genom folkkantade gator i närmsta byn. Otroligt häftigt att se alla ryttare och deras traditionella kläder, inte heller helt fel att de delade ut vin i petflaskor till oss i vagnarna.
Sista dagen hade kommit, det var dags för en sista tur. Något var strul med hästarna, min var inte tillgänglig, så vi fick byta runt lite. Jag fick Ericas häst medan hon fick ta en annan.
Nu kom det mest knäckande, jag som redan trodde jag hade fått min dos av förnedring för det här decenniet... Ericas häst var svårriden, jag fick kämpa för varenda meter. När de andra bröt av var jag långt efter. Kunde inte greppa att Erica helt obekymrad hade ridit på den här hästen hela veckan, medan jag gnällde över att det var tufft på mitt lyxåk!

Att hoppa av hästen för sista gången var skönt. Jag hade klarat mig igenom en ridvecka i Ungern. Jag hade fått en djupare respekt för ridning och en djupare förståelse för hur ont svidande skavsår och träningsvärk faktiskt kan göra. Vilken upplevelse. Skulle jag göra om det? Javisst, men då skulle jag träna bra mycket mer innan jag åker, de som hävdar att ryttare inte är idrottare har inte varit på ridresa i Ungern.

Vad tar vi nästa gång, Sydamerika kanske?"

Emil, numera gift med Erica som nästan slutade rida i lucka 6, men som genom den här resan räddade henne tillbaka till hästryggen. Vilken hjälte.