Lucka 8

Virsbo, Sverige:

"Oftast är det de oväntade och spontana besluten som leder till de mest spännande äventyren. Jag tog ett sådant i 20-års åldern, som tog mig till andra sidan jordklotet, in i en version av hästvärlden som inte liknade något jag tidigare sett.

Som medlem av en husvagnsfamilj var avståndet till mina tidigare resmål inte alltför långa, det längsta jag vart hemifrån var på skolresa i Tyskland i två veckor. Efter att ha vuxit upp på den fantastiska ridskolan i Hallstahammar (som likt min och Maries gemensamma vän i gårdagens lucka även den stått för en övervägande del av min uppfostran), och arbetat som ridlärare i två år efter studenten, så ville jag se något nytt. Tyskland hade jag hört var "bra och nyttigt för en häststjej" och min hopptränare hade tipsat om jobb i Holland. Min destination visade sig ligga så mycket längre bort - i Nya Zeeland. Längre bort från Sverige och vårt svenska sätt är svårt att komma, både geografiskt och ridsportmässigt.

Ung och naiv hade jag bokat flygbiljett tre veckor från första kontakten med nya chefen - endast efter mejlkontakt! Inga telefonsamtal, inga referenser från deras sida... Idag skulle jag tänka efter en gång till innan men det gick bra och det visade sig att jag kom till världens mest underbara familj, the Wilsons. Året down under flög förbi och efter en kort tripp under ”vintern” till Australien för jobb hos Chris Chugg, var jag tillbaka i NZ. Min familj och vänner hemma i Sverige såg jag inte på nära två år – tack och lov för internet och telefoner som bot för hemlängtan! Och självklart hjälper det med att vara sysselsatt dygnet runt.

Familjen består av Claire och Simon som både tillhör eliten inom landets hoppryttare. Claire driver också en försäljningsverksamhet av hästar på alla olika nivåer. Hon brinner för att hitta ”the perfect horse for you”. Simon älskar arbetet på gården, som förutom ca 40 hästar var hem åt 8000 (!) får + lamm och en del köttkor. De har två barn som då var 3 och 5 år gamla och släktingar kom och gick på gården. Tillsammans med mina underbara flatmates in the cottage så fick jag snabbt en andra familj som jag har kontakt med än idag. 

Min första tanke när jag kom till gården var: ”så där ligger stallet, ser helt ok ut”. Det visade sig under rundvandringen på gården att den byggnaden var fårladan. ”Stallet” var åtta boxar med tak och tre väggar. Var hade de gömt resten av stallen, de hade sagt att de hade minst 20 hästar i arbete + unghästar och avelsston på gården?

Något de hade var mycket hagar och ja, hästarna gick utomhus dygnet runt, utan vindskydd. Visningen fortsatte mot hagarna där 2-3 fyrbenta varelser som mer liknade mammutar än hästar delade på en hage som var mera i lutning än platt. Tjockare och hårigare hästar hade jag aldrig sett! Min tanke om att det nog var pensionärer som går där och betar grusades fort. Det var tävlingshästarna som nyss kommit till hagarna nära stallet efter tre månader (!) av den årliga vilan ute på gårdens stora marker. Alla hopptävlingar går på gräs och för att anpassa efter markens användbarhet har de en lång tävlingssäsong, från september till början av april. Att anpassa säsongen efter vädret är ett måste då det finns tre ridhuset i hela landet.

På vintern roar sig hästfolket med hunting – en typ av irländsk jakt som gårdarna turas om att anordna. Det hela tas mycket seriöst och det är en viss typ av hästar som används. Claire vill också att alla sina framtida hopphästar ska gå jakt minst en säsong. Detta för att ta hjälp av den naturliga bjudningen som det ger att hoppa i grupp (grupperna kunde vara på upp till 70 ekipage).

Stallet visade sig vara till the great eight, det vill säga de som hoppade högst, flertalet grand prix hästar, om vädret blev riktigt dåligt. Vilket händer på världens mest blåsiga ö. En vanlig vinterdag är det 2+, hällregn och vind på 25 m/s. En sommar dag snittar å andra sidan 30 grader och sommaren är lång.

Delar av gården. Byggnaden till vänster är fårladan. Ridbanan, till höger i bild, låg på gårdens plattaste yta! Det är verkligen som Hobbit-land. Bilden tagen från toppen av en hage.

Hästarna har någon form av täcke på sig dygnet runt på grund av det tunna ozonskiktet. Benmusklerna, på både ryttare och hästar, efter att gått upp och ner i dessa hagar varje dag var imponerande!

Jag kunde inte förstå varför de skrattade åt mig och min utstyrsel i piké, helskodda ridbyxor och läderridstövlar. Någonstans i slutet av första våren förstod jag varför! En vecka hade vi 40 grader varje dag! Då måste man anpassa ryttarutrustningen. Så, ja, här hoppar jag i shorts.

På endagarstävling binder alla upp sina hästar vid lastbilen. Dels blir det för varmt många dagar att ha de lastade, dels är det lättare att till exempel brodda och fixa utanför. Första gången på tävling med ett gäng unghästar var spännande. En börjar slita sig och vips har man upp till nio lösa hästar… Men förvånansvärt få olyckor trots att det var säkerhetsmässigt vidrigt, jag var inte med om en enda, sannolikt eftersom alla på tävlingsplasten hjälps åt. Hittar man inte den lösa hästens ägare knyter man fast den i närmsta lastbil... Hingstarna stod även de uppbundna men då med en liten ”bur” runt.

På meetings står de flesta kvar över natten i fållor som dessa. Oavsett väder… Ett fåtal riktiga boxar finns att tillgå för hingstar och hästarna som tävlar de högsta klasserna. Flertalet meetings har tävlingar för både ponny och storhäst, 60cm till Grand Prix.

Fantastiska lilla fullblodet Swinger med Simon på ryggen. Swinger hade ingen teknik att skryta med och tog inte ett steg på tygeln i sitt liv. En 13år lång karriär som hopphäst gav tack vara ett enormt hjärta och vilja att hoppa många segrar i grand prix och världscupstävlingar.

Fantastiskt landskap för stärkande uteritter och fina betesmarker. Kortet taget från hästryggen. Att lämna livet som hästskötare tog emot, det var en fantastisk tid, men två år senare kände jag att det var dags att återvända till Sverige och tillbaka mot ridskolans värld igen, via hippologprogrammet.

Åren på den där blåsiga ön i Nya Zeeland gav mig en viktig insikt - det finns många sätt att göra det på. Om vi öppnar ögonen kan vi lära oss mycket av varandra, framför allt inom hästhållningen - åt båda håll! Men då måste man lämna husvagnen och ta sig iväg, för vissa saker måste man se själv för att tro att det är sant. Mitt hästskötar-äventyr blev just ett sådant.

Sofhie Hagen, ridskolechef på Wirsbo Ridcenter, på RS Dexter på bilden ovan, strax innan vi tog examen 2013. Ännu en toppenhippolog och eldsjäl med ett aldrig sinande engagemang för både människor och hästar!