#metoo

Hej allihopa!
  
Nu är jag tillbaka ifrån Oslo och det gick ju bra där som ni säkert sett. Bakom kulisserna var det dock deppigt värre med regn och lera överallt och det tömdes blöta boxar 3 gånger om dagen så jag tror jag ska bespara er de bilderna och så kan vi köra en bildbomb ifrån någon av de andra tävlingarna i höst istället. Lovar att det kommer någon gång!
  
Nu skulle jag istället vilja tala med er om rubriken på detta inlägg. Ni som huserar på sociala medier har säkert sett den här hashtagen ett par gånger nu, den föddes i samband med att den vidriga Harvey Weinstein-härvan uppdagades. En SNUBBE i Hollywood som sexuellt trakasserat, utnyttjat och missbrukat sin makt på kvinnor i typ 30 år om någon missat det. Och vad detta har utvecklats till är precis vad världen behöver.
Tanken är att du ska posta ett inlägg på instagram/facebook/twitter med den här hashtagen om du någon gång känner att du blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller ofredande av något slag. Och det är så fruktansvärt att se hur många som gör det. I stort sätt ALLA mina tjejkompisar har gjort det. Majoriteten av alla kända kvinnor jag följer på instagram har gjort det. Och det är precis det som är så viktigt! Att man ser att detta är ett problem för de allra flesta tjejer!
Din kusin, din granne, din klasskompis, din syster osv osv. Är det rimligt att majoriteten av alla tjejer upplever detta? Är det något man ska behöva acceptera för att man föddes som tjej? När ska folk fatta att det är så jävla orimligt?
  
Harvey Weinstein jobbar med film i Hollywood, men detta sker överallt. Ni som följt nyheterna inom ridsportsvärlden det senaste halvåret vet att det sker här också. Att SNUBBAR utnyttjar sin makt över unga ambitiösa tjejer! Jag har fått tillåtelse att dela med mig av en tjejs historia här till er. Hon vill vara anonym och jag ber er respektera det. 
  
  
"Jag var drygt 20 när det hände. Ingen blåögd 15-åring som blev tafsad på av min ridlärare och inte heller var jag full och blev påhoppad av främlingar efter att ha tagit bussen hem från stan. Jag var dryga 20 och stod för första gången på egna ben här i livet. Hade slutat skolan, flyttat utomlands och något år tidigare börjat jobba med hästar på heltid. Som hästskötare, och jag älskade varje sekund av det.
När min historia utspelar sig hade jag just börjat på ett nytt jobb. Jag var glad. Jag skulle tjäna bättre än tidigare, få bättre förutsättningar att göra ett bra jobb och jag skulle få åka på finare tävlingar. Min nya ryttare hade jag känt till länge. Han var fantastiskt duktig och hade jobbat i många stora stall. Han var på sätt och vis någon jag såg upp till. Jag tror att det tog knappt en månad innan det började. All den där skiten som jag länge inte kunde tänka på utan att få nattsvarta känslor av skam krypande längs bröstkorgen.
  
Första gången minns jag alldeles tydligt. Vi skulle få en ny häst och den skulle komma sent på kvällen. Jag satt uppe och väntade på den. Det var bara jag som bodde på gården och jag trodde att jag var själv, men så dök han upp, min chef. Han luktade vagt av alkohol och jag kunde inte förstå vad han gjorde där. Han hade ju sagt att jag skulle ta emot den nya hästen själv.
Nu frågade han om jag hade hunnit se de nya lägenheterna som höll på att byggas på gården. Det hade jag inte och han ville visa dem. Det var fina tvåvåningslägenheter med otroligt högt i tak och han ville att vi skulle gå upp på andra våningen. Jag tvekade, kände mig obekväm men kände inte att jag kunde säga nej. Han var ju trots allt min chef. Så jag följde med. Han sa åt mig att ställa mig högst upp på trappan och titta ner på våningen under. Jag lydde, och snart stod han där och tryckte sig mot mig. Stel som en pinne, halvt paralyserad spjärnade jag mig ur hans grepp och sa att vi borde gå ut och kolla om hästen kommit. Han lyssnade inte. Han fullföljde i stället det som jag flera månader senare insåg var ett övergrepp. Ett rejält sådant också. Och så fortsatte det.
Efter det där första övertrampet hade han inte längre några gränser. I perioder var det nästan varje dag, och jag kände mig alltid lika smutsig, lika förnedrad. Min enda drivkraft var hästarna. För det var inte bara mig han förgrep sig på. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick hämta en totalt sönderslagen häst från ridhuset. Mina älskade hästar. Mina bästa vänner. Någonstans intalade jag mig själv att om han tog ut det på mig skulle han kanske skona dem. Ibland funkade det, och så fortsatte det.
Ibland söp han sig full i stallet, och då visste jag att om jag inte körde hem honom skulle han ge sig på hästarna. Så jag körde alltid hem honom, även om jag visste vad han skulle göra. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa nej. En gång, när han skulle köra mig till flygplatsen när jag skulle hem på semester, stannade han till vid sin lägenhet och sa till mig att följa med upp. Jag vägrade, men när han sa att då skulle jag aldrig få se min favorithäst igen följde jag ändå med. Jag kunde inte bära kortärmat eller gå i shorts hemma den julen. Så blåslagen var jag. 
  
Samma jul gick jag till ungdomsmottagningen och fick ut p-piller. Sa att jag hade pojkvän. Tänkte att kunde jag inte få honom att ändra på sig skulle jag i alla fall inte bli gravid. Bra. Ansvarsfullt. Och jag fortsatte att ta ansvar. Inte för mig själv, men för hästarna. Såg till att han aldrig fick chansen att misshandla dem, bara mig. Som en mor som ställer sig i vägen när en pappa försöker skada sina barn. Eller något. Till slut tog jag mig ändå ur det. Faktum är att jag fick sparken (jag fick aldrig veta varför), och även om jag var utom mig av sorg där och då är jag tacksam för det i dag. För jag vet att jag aldrig hade slutat kämpa för de där hästarna. Och jag hade antagligen fått bära långärmat även nästa jul.
Där och då såg jag mig aldrig som ett offer. När folk frågade, för det gjorde de, sa jag att vi dejtade. Då var det okej. Folk var glada för min skull, för han var ju en sån bra kille. Och någonstans inom mig ville jag också tro det. Kalla mig naiv, men jag tyckte synd om honom. Inte när han slog hästarna, men för att han var en sådan sorglig själ.
Summan av allt är att det fanns många anledningar till att det blev så här. Kärleken till hästarna, en plikttrogenhet utan dess like och så det här förbannade medlidandet jag hela tiden gick och bar på. Så här i efterhand kan jag bli så fruktansvärt besviken på att det fick gå så långt. Att jag inte vaknade upp tidigare, men jag tror att det är svårt som ung tjej att faktiskt inse att man blir behandlad som skit. För ”man kanske vill ändå” och ”man är ju inget offer”. Fast så vill man inte alls och så här man offer skrivit i blåmärkstypsnitt över hela kroppen. Kroppen som inte längre tillhör dig.
Det här var min historia och jag vet att den är rörig, men jag har aldrig vågat klä den i ord tidigare så jag skyller på det. Har inte vågat för att jag känt mig så fruktansvärt smutsig. Så dum. Så värdelös. Jag skriver det här för att jag vill att fler ska få upp ögonen för att det här händer, hela tiden. Jag har ett jättebra jobb nu och det finns så många bra jobb och ryttare och chefer där ute som är helt fria från skitstövlar. Jag önskar att någon hade ruskat tag i mig och sagt till mig att flytta långt tidigare än jag gjorde, för jag är helt säker på att det fanns folk som visste vad som pågick. Och hur det än är, ingen häst eller människa i hela världen är skäl nog att utsätta dig själv för vad jag gick igenom."
  
  
Man tappar orden efter att ha läst något sånt här. Jag är så obotligt trött på gränslösa män som tar sig friheter och ger sig själv rätten. Jag vill inte avskräcka någon till att ta ett hästjobb, det är en helt ovärderlig erfarenhet och otroligt utvecklande om du hamnar hos en normalt funtad person. Men som vi lärt oss så finns det rötägg i de flesta branscher, så även bland oss. Som vi kan läsa ovan så förstår vi att det är lättare sagt än gjort att bara bryta loss.
Man har sina hästar som man älskar mer än livet själv, man kanske har sin egen häst stående på gården och får träna, han är ju en bra tränare, jag får åka på fina tävlingar, jag får rida fina hästar, jag måste ringa mamma och be henne hämta mig men jag skäms för att berätta för henne varför jag vill åka hem. Jag kanske har flörtat? Det kanske är såhär det är? Vem skulle tro mig om jag berättade?
Varningsklockorna har ringt för längesedan men han är din stora idol och du förmår dig inte att säga nej. Han måste inte hålla dig med våld och du måste inte skrika nej för att det ska vara ett övergrepp. Lita på din magkänsla, när något känns fel så är det i de allra flesta fall just fel!
Du kan vara trevlig utan att han ska tro att du flörtar. Du är inte skyldig honom någonting utöver det arbete han betalar dig för. Gör framtida dig själv den tjänsten, att bryta loss om du känner att det spårar ut och du inte vill. Åk därifrån och se aldrig tillbaka. Du ska leva med dig själv resten av ditt liv och inget jobb, karriär eller gift man som säger han ska lämna frugan för dig (men aldrig kommer göra det) är värd att kasta sin värdighet och självrespekt i sjön för. 
  
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Nu är det dags att lasta hästarna och åka till Herning. På återseende och ta hand om er!