Min fina häst är ett minne blott

Hej alla! Idag är det alla hjärtans dag och idag tänkte jag göra en avstickare och vara väldigt personlig. Jag kommer med ett sorgset besked, men det är för att jag tänker på min fina häst som inte finns mer, mitt hjärta. 

För ungefär en månad sedan avlivades min fina vackra häst Wosario. För er som följt mig och bloggen genom åren så har ni sett hur Wosario, eller Vovva, varit en viktig del av mitt liv. Han följde med mig till Uppsala och bodde där på fina Hagelstena Gård när jag pluggade i 5,5 år. Vi var och tränade tillsammans i Tyskland, vi firade somrarna tillsammans på landet hemma i Arboga och vi var även ute och tävlande en del med blandade resultat;) Vid de tillfällen det gick bra, gick det dock oerhört bra och för mig var han en häst på miljonen.

Vovva hade dock en del problem med sin kropp. Redan efter att han tävlat Scandinavian Open i Falsterbo som 5-åring fick han problem med ett framben. Dessa problem kom och gick under tiden jag hade honom vilket gjorde att vi aldrig riktigt fick en längre tids oavbruten tränings/tävlinsgtid. När jag själv blev veterinär gjorde vi till slut en CT-undersökning på hans problemben nere i Helsingborg och det visade sig att han hade en cysta i carpus (framknäet) som inte gick att se på vanlig röntgen. Efter längre vila och ny behandling blev Vovva ohalt men jag kände inte igenom honom i ridningen.

Trots att hältan var borta så kom det protester i ridningen, men enbart i ena varvet. Protesterna bestod av stegringar, stopp och att han "slog" med frambenen som en hingst när jag försökte samla honom och ffa vid vändingar till höger. I höstas tog jag in honom till kliniken där jag jobbar och man kan i princip säga att jag bedövade allt som går att bedöva för att försöka se om hans beteende ändrades. Ingen förändring i beteendet blev uppenbar efter bedövning av ben, rygg och länd. Det enda som man kunde hitta vid undersökning var en påtaglig stelhet i halsen då man skulle böja till höger, huvudet kom inte runt ordentligt.

Röntgen utav halskotpelaren visade då att Vovva hade en pålagring/artros mellan 6:e och 7:e halskotpelaren. Vid kontroll med ultraljud blev det uppenbart att detta också ffa satt på ena sidan av halskotpelaren. Med hjälp av duktiga kirurgen Mads Kristofferssen som till vardags jobbar på Helsingborg, så injicerade jag de så kallade facettlederna i halsen på Vovva med kortison.

2 veckor efter detta gick Vovva att rida på igen. Jag var överlycklig. Vi hade verkligen hittat felet och jag svävade på moln. Hans mekanik och rörelser var bättre än någonsin och jag trodde knappt han kunde röra sig så fritt och ledigt! Tyvärr varade det roliga bara i ca 2 veckor. Efter detta blev hans tillstånd succesivt sämre igen och trots extremt låga krav vid ridning på träns och lång/låg form så kom protesterna direkt jag försökte korta upp tyglarna igen och svänga i höger varv. Tyvärr finns ingen operationsmetod med bra resultat på den här typen av problem:/

Jag som själv undervisat i hästens smärtbeteende vid ridning visste ju att detta var klockrena tecken på smärtorsakat beteende, men eftersom det var så mycket känslor involverat vad gällde min egen häst så kunde jag inte riktigt acceptera att det inte längre gick att rida på honom. Precis de känslorna som många hästägare som jag dagligen träffar har, poppade upp i mitt huvud - hade jag gjort något fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Hur kunde han gå så bra för 1 år sedan och nu detta? När började dessa förändringar i skelettet? Varför hände detta just oss? När började han ha ont?

Jag tog med Vovva hem till gården på landet i Arboga över julen och red honom med extremt låga krav, men trots att jag bara motionerade honom så märkte jag att han inte var tillfreds så fort vi skulle svänga höger. Eftersom jag visste att det ej fanns ytterliggare att göra för honom så var jag tvungen att övertyga mig själv en sista gång. Jag injicerade honom med en stor dos smärtlindring en kväll och red sedan på morgonen. Dagen efter kände jag igen min häst igen. Han var tillbaka - men enbart för att han hade smärtlindring i kroppen. 

Jag diskuterade med flertalet veterinärkollegor som alla sa samma sak. Bella, du kan inte länge göra något för den hästen, du måste släppa honom. När jag väl hade bestämt mig så skedde allting rätt fort. Jag åkte ut till stallet och myste med Vovva. Vi spelade in en film på när jag gav morötter o busade med Vovva. Det klippet finns med i filmen nedan. Dagen efter följde världens bästa djursjukskötare och assistent Gola med ut till stallet, samt min pojkvän Micke som stöttat mig oerhört genom detta! Gola satte kanyl på Vovva, jag tog farväl och Micke ledde ut Vovva ur stallet. Gola gav Vovva en överdos av sövningsmedel så att han somnade in. Jag var kvar inne i stallet och hörde när han föll ute på gårdsplanen. Då gick jag ut. Jag dödförklarade min egen häst genom att lyssna på hans hjärta och hörde att det inte längre slog. Det var oerhört oerhört oerhört jobbigt och jag gråter nu när jag tänker tillbaka på det. MEN det var samtidigt som en stor klump som släppte från mitt hjärta. Jag hade 9 fantastiska år tillsammans med Vovva och han är den finaste häst jag någonsin suttit på.

Tusen tack till Gola, Micke och Micke på Haninge Hästtransporter som hjälpte till med det jobbiga avslutet!

Jag har inte orkat skriva om detta i bloggen föränn nu. När jag var inne i mitt depp-mode så skrev jag en text som ni kan läsa nedan, och jag gjorde även en film. Jag är okej och mår bra nu men jag saknar Vovva oerhört. Ibland är det säkert vettigt också att som veterinär bli påmind om hur hästägarna man träffar ibland känner sig när de mister sin vän. Det är en stor sorg att mista en vän, men det är också en känsla av uppgivenhet/misslyckande att det inte blev som man hade planerat. Alla timmar man lagt ner och alla förhoppningar man haft om framgångar men just den hästen, den känslan av "misslyckande" är oerhört svår att acceptera. Ni är säkert flera som vet exakt vad jag menar.

Om jag sluter ögonen och tänker på dig vet jag exakt hur hela din kropp känns från näsborre bak till svansen. Jag skulle känna igen ditt huvud, din hals, din rygg och dina ben om jag så kände på 100 hästar. Så många gånger har jag klämt på dig och dragit mina händer över din päls för att upptäcka minsta lilla ömhet eller svullnad, eller bara för att massera dig på manken med piggborsten! Jag vet exakt hur du känns och hur du luktar och för mig är du fortfarande där om jag sluter ögonen och tänker på dig. Jag skulle kunna rita av formen på dina ben och beskriva minsta benknöl, precis som jag gjorde på häst-anatomitentan på veterinärprogrammet.

Alla de där timmarna du stod på stallgången och väntade otåligt på att jag och mina vänner skulle få klämma lite till och rabbla din anatomi 3 ggr om.  Ibland funderar jag på syftet med allt. Jag har lärt mig så otroligt mycket genom dig och de åkommor du haft. Så många timmars läsande för att försöka få dig frisk och tipp topp. Och så många andra hästar jag snabbt hittat felet på bara genom att referera till dig. Du lärde mig se hälta, du lärde mig om gaffelbandsskador, cystor, CT-undersökningar, ultraljud, problem i halskotpelaren, halsinfektioner, senskador, beslag. Men ffa lärde du mig hur ett smärtorsakat beteende vid ridning kan se ut. Du sa till mig att du kunde röra dig otroligt vackert och fint i vänster varv, men du ville ej i höger varv. Du ville ej böja halsen och samla dig där, för det gjorde ont. Du sa det flera gånger på olika sätt och visade det om och om igen genom att stegra och slå med frambenen. Ja allt du råkat ut för har blivit mitt lärande på gott och ont.

Jag har dig att tacka för mycket och jag är innerligt ledsen att jag inte kunde laga dig. Om jag fick välja en häst i hela världen som jag verkligen skulle få laga så är det du, ändå gick det inte. Det smärtar mig att det var just du, som gett mig så mycket, som jag i slutändan inte kunde hjälpa. Eller kanske gjorde jag det. Kanske skulle du vidare till en plats där du inte längre hade ont. Jag saknar dig så....