Omvänt ansvar

Ute på fältet får man ofta höra om förhållanden, som man har synpunketr på och undrar över. Ofta är dessa av negativ karraktär. Detta måste ha sin grund i något men vad? Kan det bero på att vi hamnat i ett felaktigt förhållande mellan ledning och utövare? Dressyren består ju inte endast av Ridsportförbundet och Dressyrkommittén utan också av alla dem som deltar i verksamheten. DK är ju till för ryttarna och inte tvärtom.
 
Men om inte de som utövar sporten ger tillräcklig information om vad de anser är bra eller dåligt och vad de har för önskemål blir det en "envägskommunikation". DK kan omöjligt ha en detaljerad uppfattning om hur det ser ut i hela landet och  har inte heller resurser att ägna sig åt utveckling av bredden. Det måste ryttare och tränare ta tag i själva. Den naturliga vägen borde vara genom distrikten.
 
DK:s enda medel att påverka är egentligen genom regler och föreskrifter och en del punktinsatser. När detta förhållande pågått tillräckligt länge och blivit befäst, är det lätt att förslag och diskussionsämnen, som kommer utifrån betraktas som obekväma och inte tas upp. De kan ses som störande inslag i en redan fastlagd struktur. För att kunna skapa en positiv utveckling krävs att även ryttare och tränare tar sitt ansvar och aktivt medverkar till detta. Det kräver en hel del ideella insatser. Man får ibland intrycket av att man anser att det finns någon "dold serviceorganisation", som skall stå för allt arbete. Varför är det t.ex så svårt att få funktionärer till tävlingar? Man kan inte kräva att en tapper liten skara alltid skall stå för detta.
 
Men det verkar som om många vill tävla, men få vill hjälpa till. Här handlar det nog om en företeelse, som många delar av samhället ser sig märka: bristen på ideellt arbetande personer. Denna brist på personligt engagemang kanske också är anledningen till en del av de problem vi har i sporten. Personligen tror jag att det finns de inom dressyren, som skulle ställa upp ideellt om de kände att deras insats avsatte resultat. Dena inställning skall ju växa fram av sig själv och inte vara resultatet av någon "kommendering".
 
Det är denna anda vi måste försöka att återskapa. Men var och en kan inte agera för sig själv. Här återkommer behovet av en organisering av breddverksamheten, som skapar en inspirerande atmosfär att vistas i. Det är också viktigt att väl underbyggda förslag kommer fram till beslutande organ och att de där respekteras och behandlas.