Så himla nere..

Det är fredag, jag måste springa hem och gå ut med hundarna. Just idag är jag inte på så bra humör.

Ibland blir man sugen på att antingen sluta blogga eller gå över till att bara skriva käcka inlägg om hur bra allt går hela tiden.

Nu tycker inte jag att livet alltid är en dans på rosor, för någon.

Just därför har jag svårt att låtsas som att mitt är det.

Det kommer träningar som går mindre bra, dagar då självförtroendet verkligen är nere på botten. Kanske är det en jobbig dag på kontoret som gör att jag inte orkar rida ordentligt och egentligen bara vill ligga hemma på soffan.
Men samtidigt fylls mitt hjärta med så mycket glädje de dagarna som allt verkligen klaffar!

Jag tycker också att om man har en åsikt så ska man säga den. Min åsikt behöver inte vara rätt eller fel, men jag har iallafall en åsikt och är tillräckligt dumdristig (modig?) att faktiskt skriva vad jag tycker och tänker.

Ibland kanske jag inte alls brinner för ämnet, men vill iallafall öppna ögonen på andra människor så att dom (ni) kan tycka något.

Åsikterna kommer från mig, det är jag som är ansvarig över smattrandet på mitt tangentbord.

Men även om ni som är mina läsare tror att ni känner mig, vet vem jag är, så gör ni ändå inte det.

Jag är en ganska glad och snäll person, försöker göra andra människor glada genom att verkligen se dem. Jag fullkomligt älskar mina djur och min familj, skulle lätt gå genom eld för dom - precis som ni för era.

Men återigen är det jag som blir ledsen, för att jag försöker inspirera er till en vardag med häst genom att bjuda in er i mitt liv.

Jag önskar att jag hade ett sånt där skinn på näsan, kanske en sköld runt mig som gör att dumma kommentarer inte gör ont.

Det är många läsare på bloggen, det vet jag och med läsarna så kommer även åsikterna.

Nu blir det en långlunch och promenerar med hundarna i Hagaparken för att ladda batteriet.

Jag har aldrig sagt att jag rider bäst, vet mest eller är perfekt. Glöm aldrig det.

/annelie