Systemfel

Jag har fått stor respons på mitt senaste inlägg och många undrar också över vad den rådande situationen beror på. Eftersom jag varit med ganska länge i dressyrsportens utveckling tror jag mig kunna se en ganska klar linje i vad som kan vara orsaken till detta.
 
Inledningen till nedmonterandet av den klassiska ridningen och utbildningsgången var när man i början på 1990-talet gjorde ridlärarutbildningen akademisk. I och med att utbildningen blev högskoleutbildning hamnade den under villkor, som inte alls lämpar sig för detta. Den tidigare över hela världen uppskattade utbildningen på Strömsholm kom att omstruktureras på ett sätt, som bortsåg från de förutsättningar och krav, som är speciella för denna verksamhet. Nu blev det mera omfattande kursplaner utan förankring i verkligheten. Det blev mera "kännedom om" än "kunskap i".
 
Denna omorganisation var ekonomiskt nödvändig och en förutsättning för att Strömsholm skulle leva vidare. Men kanske man kunde ha behållit en kurs av den gamla typen. Ridläraryrket är inte något akademiskt yrke och det fanns säkert många lämpliga personer, som avstod från hippologutbildningen av detta skäl. Nu - efter alla dessa år - har man återinfört en kurs liknande den gamla RIK I. Vad som var bra med det tidigare systemet var att eleverna mellan de olika kurserna måste arbeta på en godkänd ridskola. De skolades alltså in i yrket på ett utmärkt sätt. Genom att denna praktiska utbildning ägde rum hos kunniga läromästare fördes utbildningens traditioner naturligt vidare.
 
Någon kommer säkert att invända, att man får inte fastna i det gamla utan vara beredd att åstadkomma en utveckling. Det är självklart att man skall vara öppen för detta. Men det måste vara på villkor, som är relevanta för den verksamhet man skall bedriva. När det gäller utbildning, där man arbetar med levande djur råder speciella villkor. Det är inte säkert att en "modernisering" ger bättre resultat. I det fallet sitter vi ju i dag med facit i hand.
 
Nästa tveksamma beslut var när man införde tränarutbildningen.  Vi hade redan en alldeles utmärkt sådan på Strömsholm i form av 2-årselever. Många av de tränare, som i dag framgångsrikt arbetar inom yrket, har gått denna utbildning. Den gav en utmärkt grund att sedan själv bygga vidare på.
 
Nu ansåg man plötsligt, att det var bättre att många kunde litet än att få kunde mera. Det producerades C-tränare på löpande band. Detta var inledningen till "avprofessionaliseringen" av tränaryrket. Det spottades ut mängder av "amatörtränare" - till en börja t.o.m. utan examen. Man behövde bara sitta av ett antal kursdagar. Nu har kraven skärpts, men fortfarande är de av sådan art, att de inte kräver den erfarenhet både teoretiskt och praktiskt, som en tränare bör ha. Det är fortfarande mera "kännedom om" än kunskap i". Bland alla dessa finns naturligtvis många duktiga tränare, men kategoriseringen A, B och C-tränare har mist sitt värde. Eftersom kunderna - ryttarna- måste ha förtroende för auktorisationen kan de många gånger bli mycket vilseledda. Det är här jag menar att tävlingsresultaten måste vägleda ryttarna i deras val av tränare.
 
Om det är lätt att bli C-tränare så är det desto svårare att avancera till A el B-tränare. Här måste man plötsligt ha prestera och det får man göra helt på egen hand. Det finns idag många C-tränare, som skulle vara utmärkta B-tränare och det gäller även B-tränare, som skulle kunna vara A-tränare. Men hur skall de få det elevmaterial de behöver visa fram för att nå dit? Här kan man nog diskutera nya vägar.
 
Jag tror att de här faktorerna är anledningen till att det ser ut som jag beskrev det i mitt tidigare  inlägg. Bristen i genomarbetning av både ryttare och häst härstammar i samma brister hos dem som skall leda träningen. Även om detta i första hand gäller ridningen i lätta och medelsvåra  klasser är det likafullt mycket allvarligt. Det är ju här förutsättningarna för utvecklingen på högre nivå skall skapas.
 
Hur har hoppningen gjort för att nå så bra resultat? Kanske något att fundera över. Man ser ideligen nya namn i reultatlistorna även utomlands. Kanske ligger det något i ryttarnas mentalitet. Jag tror inte att någon hoppryttare går in och river hela banan och kommer ut med några ursäkter och ändå är nöjd. Där kanske vi skall skärpa kraven något på oss själva.
 
Slutsats av detta resonemang: Reformera tränarutbildningen!!