Tankar om OS!

Nu sitter jag här igen! På min favoritplats.

Tankarna går direkt till tjuren Ferdinand under sin kork-ek, hästtjejen Annelie under sitt äppelträd.

Till skillnad från tjuren Ferdinand så kommer ingen tvinga mig till huvudstaden där jag måste gå en match mot matadoren.

För den sporten som utövas, tjurfäktning är ingen sport som jag alls vill stödja. Det är djurplågeri i mina ögon, även om den tecknade tjuren Ferdinand är väldigt söt.

Nu är ju inte tjurfäktning en gren i OS - tur det! Men i OS finns det många andra grenar som jag inte förstår.

En sak som jag förstår och blir glad av att se är kamratskap!

Att se Usain Bolt med långa kliv ta sig an 100-meters banan är en fröjd för ögat, hans kamratskap till kompisen och träningskamraten Yohan Blake är kul att se. När de ställer sig i startblocken är det tävling, inte kamratskap. Men direkt när mållinjen passeras är det bästa polarna som gratulerar varandra direkt!

När Priscah Jeptoo från Kenya insåg mot slutet av Marathon att hennes kompis Mary Jepkosgei Keitany även hon från Kenya var väldigt trött och inte orkade springa för att plocka upp vätska, då plockade Jeptoo upp två flaskor, fick zickzacka in mellan två tjejer för att nå sin position igen där hon kunde bjuda sin kamrat på dryck.

Det som ändå ger mest tryck i hjärtat är när Feliz Sanchez springer i mål efter att ha vunnit sin guldmedalj. Han tar fram en bild på sin farmor som han burit under sin namnlapp och pussar på den. Under prisutdelningen hade nog många i publiken svårt att hålla tillbaka tårarna, han grät och önskade att farmor fått vara där och uppleva detta.

100 meter, Marathon och 400 meter häck kan inte vara så svåra sporter att förstå, det handlar om att springa fort och komma i mål snabbast.

Det är ungefär så jag tänker.

Alla dessa sportjournalister tänker nog likadant. Hästhoppning är inte så svårt, det handlar om att hoppa över hinder felfritt och snabbast.

Men jag kan inte referera ett Marathonlopp, inte heller kan jag säga om häcklöparna tar häckarna rätt (man kan tydligen riva på olika sätt - bra och dåliga).

Jag har blivit ett litet OS-fån denna vecka. Jag tittar mycket på bl.a boxningen, brottningen, segling, simning, triathlon, spjutkastning, höjdhopp, kulstötning och alla dessa lopp inne på arenan(100-200-400m med eller utan häckar)

De tre personer jag nämnde i början har lärt mig en sak under detta OS.

Alla är mänskliga, inte tävlingsmaskiner

Bakom varje person oavsett sport så finns det timmar, veckor, månader och år av träning.

Det förtjänar respekt.

Alla vill vi att den sporten som vi älskar, utövar och lägger ner stora delar av våra liv åt ska få mest utrymme i media. Störst uppmärksamhet och framställas på rätt sätt.

Dagens bildval i DN är ett exempel på att det inte blir rätt alla gånger. Även om vi är många personer som vill väl och vill att det blir bra så krävs det nog att vi tänker utanför den berömda lådan.

Jag tror inte att sportjournalisterna helt magiskt kommer gå på intensivkurs gällande ridsporten på deras lediga vecka. Tror inte heller att de kommer åka på ridläger i mitten på juli nästa år, så vi kanske kan hjälpa dom på något sätt?

Är det någon som har ett förslag på hur vi kan lära media om vår sport?

Ett frukostmöte? Infoträff? Eller en bok?

Jag är så otroligt imponerad av dessa kommentatorer på tv, dom kan verkligen många sporter! Det är nog därför jag fastnar framför tvn när solen skiner utanför huset, deras förmåga att få varje sport att verka intressant.

Om en timme kommer Per hem, då ska vi åka ner till stallet och rida ut tillsammans. Han blev nog inspirerad av hoppningen igår! Det är häftigt att han sitter och räknar galoppsprång mellan hindren och förstår om hästen kommer nära hindret och varför den rev.

Tänk vad man kan lära sig saker fort med rätt inställning och intresse.

Tills han kommer hem sitter jag nog kvar här, under min kork-ek..

/annelie