Uppåt och framåt

Livet återvänder. Mycket sömn och vila och prioritera rätt saker känns som ett bra koncept för att hålla sig på benen. Idag gjorde jag min didaktikexamen i hoppning, det gick rätt så bra och godkänt var det också. Sådärja!

I morgon redovisar vi vårt examensarbete, och sedan, kära vänner, sedan det bara målrakan kvar. En pedagogikuppgift som jag gör klart i helgen är kvar, och en dressyrdemo på temat programridning nästa vecka, där jag ska rida bästa Mexx, som blir sista examinationen på utbildningen.

Och så avslutningsvis ett nätt yrkesprov förstås.

Mexx och jag i höstas, på väg in i mål på vår första start i Msv C! Fyra kom vi har jag för mig.



Trots att ryttaren har mycket snor i huvudet sköter sig hästarna jättebra. Igår red vi för Åsa på koängen, Chimeca älskade både underlaget och miljön, och vädret. Han kändes väldigt fin och allt går åt alldeles rätt håll!

Imorse hoppade vi för Jens, alltid jättenyttigt och så himla bra! Filade på positionen i sprången och, ständigt återkommande, att ha Chimeca ärligt framme genom hela banan. Det blir naturligt lite lättare på tävling då han är väldigt på hugget av sig själv, så jag har en bra känsla inför fredagen! Att ha lektion och hoppträning nu ikväll gick av bara farten, som alltid när man känner sig inspirerad... :)

Ni är mest nyfikna på vad som händer sedan - och ni SKA få veta. Så fort jag vet!  Jag är inte så orolig eller stressad över att det är så, jag vet precis vad som står överst på önskelistan, men det därunder går inte av för hackor heller. Mamma har beordrat mig en periods rehab hemma på gräsmattan i Nynäshamn innan jag hastar vidare, vart det nu än bär. Låter tilltalande, Betty vill äta gräs och jag vill nog mest titta på tills kortisolhalten är nere på normala nivåer igen!

Men jag vet att jag kommer längta tillbaka, till precis den stunden som är nu. Som är tre veckor framöver. Alltför väl.