Utbildning)(Sport

Sportprofilen Erica Johansson säger i Expressen: "Man blir ju förbannad över hur skidåkning har blivit en materialsport". Det är samma känsla, som jag ofta upplever, när det gäller dressyren. Resultatet av detta börjar man märka allt längre ned i åldrarna. Det är idag nästan omöjligt att sälja en häst med "normala" gångarter. Redan när man går från ponny till stor häst letar man efter hästar, som genom spektakulär gång skall kunna garantera att man kan komma med i olika grupper eller lag. Många ryttare skulle vara mer betjänta av en häst, som inte rör sig så stort för att kunna lära sig att rätt utbilda både sig själva och hästen. Genom att det produceras allt fler hästar med uttrycksfulla rörelsemönster, har dessa kommit att förskjuta normen för vad som är en häst med bra gångarter. En häst som för tio år sedan ansågs ha en bra gång anses idag ofta vara "ordinär". Jag menar naturligtvis inte att aveln inte skall gå framåt. Men man kanske måste fråga sig: vilken häst behöver jag för att kunna ägna mig åt dressyrridning? Det är här som återigen vikten av en väl organiserad "breddridning" blir tydlig. Här har domarnas sätt att döma en avgörande betydelse. Vi skall självfallet inte försöka ändra på den internationella dressyrens standard vare sig när det gäller hästar eller bedömning. Där råder egna spelregler. Men på den nationella nivån och framför allt i lägre klasser kan vi inte ha samma standard som den internationella. Här måste domarna belöna riktig ridning på på korrekt tränade hästar med rena men ej spektakulära gångarter. Annars är risken stor att intresset för att skaffa sig en "topphäst" blir störra än att lära sig att utbilda en häst efter klassiska grunder. Hästen kommer att betraktas som ett redskap. Och i förlängningen kommer detta att medföra att vi inte har några, som kan föra den klassiska traditionen vidare.

"Dressyr" är egentligen en dålig benämning. Den för automatiskt tankarna till inlärande av olika konster. Det handlar ju om att anpassa en häst till att bära på en ryttare, vilket den absolut inte är skapt för. Genom utnyttjande av hästens naturliga förutsättningar skall detta leda till en häst, som inte går sönder och som kan användas i olika sammanhang. Det är ju detta vi kallar för "grundutbildning". I och med att vi inom dressyren på olika stadier av denna utbildning gjort "utbildningskontrollen" till en tävling har i dag allt hamnat under benämningen "dressyrsport". Jag anser att det är viktigt att man här får en riktig balans mellan "grundridning" och "sport". Dessa sammanfaller först när man kommit upp i de högre klasserna och det behöver inte gälla alla som tycker om att utbilda hästar.