Vadå inte kul?

Det har varit en del debatt kring träning och hälsa vs. tränings- och hälsohets det senaste. En av många, många saker som har diskuterats är träningsglädje: Är det viktigt att ha kul när man tränar? Jag har alltid haft uppfattningen att träning ibland är kul, ibland inte och att en del bara tränar när det känns roligt medan andra även tränar när det känns motigt och får tvinga sig genom passen. Men vad jag aldrig tidigare hade hört var att en del hävdar att träning/fysisk aktivitet inte ska vara roligt. Att fysisk aktivitet inte kan vara seriös och träna kroppen ordentligt om man samtidigt har roligt. Jag blev paff och ja, nästan lite ledsen när jag hörde det! För det lät så sorgligt. 

På ett vagt sätt kan jag förstå, eller gissa mig till, någon slags grundtanke i påståendet. Om man till exempel tänker sig att folk ligger hemma på soffan och slappar järnet i väntan på att en enorm lust att träna ska infinna sig, och inte drar på sig träningskläderna förrän de håller på att vika sig av skratt, ja då kan jag förstå oron över att folk aldrig får rört på sina kroppar "för att de tror att det måste vara kul". Men jag tror inte att "folk" tänker träningsglädje på det där överrasknings-haha-jag-skrattar-ihjäl-mig-sättet. Jag tror att "folk" har förmågan att hitta en träningsform de trivs med och antingen hittar glädje i själva rörelsemomentet eller i målsättningar och utvecklingen som görs i den aktuella träningen. 



Det var ett tag sedan jag hörde påståendet om att det inte ska vara kul att träna. Då blev jag som sagt paff men jag släppte det efter några dagar. Igår slog det mig dock igen, när jag satt på min stora springare och tränade förvänd galopp så att svetten rann ned längs med ryggen på mig samtidigt som jag för mitt liv inte kunde hålla tillbaka ett stort leende och en fullkomligt lycklig känsla i hela kroppen. Vadå inte kul? Jag blev genomsvettig och helt slut i kroppen under gårdagens dressyrpass, jag har till och med träningsvärk idag, alltså borde jag ha varit fysisk aktiv. Men jag log, skrattade och kände mig på toppen av min må bra-kurva. Livet kändes helt underbart. Alltså hade jag kul. Min häst blev också trött och svettig men han verkade också ha hur roligt som helst. Faktum är att det går ganska uselt att försöka träna honom om han inte tycker att det är roligt. Så vad gjorde vi för fel, om inte träning ska vara kul? 

Vad tycker ni, ska träning vara kul? Alltid, ibland, mer eller mindre? Kan man vara "seriös", satsa och träna för att tävla och vinna men ändå ha roligt? Det känns som att ryttare borde ha en hel del åsikter om detta så ös på (men var schyssta mot varandra såklart)! :)