Valborg på bästa sätt

Strålande vårsol, knoppar på träden. För en månad sedan höll vi fortfarande på att frysa ihjäl, och varenda cell i kroppen njuter av att maj äntligen börjat tina upp våra stelfrusna ridlärarkroppar. Och himlen var lika blå som de 13 pikétröjor i samma kulör som jag räknade till efter senaste tvättsessionen. Och allt annat i garderoben. Så blå var den.

Spetsade öron, alltid uppmärksam. Men lugnare nu. Lite tryggare nu. Lite mjukare blick nu. Lugnare ryttare också, nu. Tre år. Nu. Dagar som denna är det lätt att bli blödig, för det finns inga motsättningar i att njuta allt man kan av det man har, och att samtidigt fortsätta framåt mot nya mål. Om en månad hoppar vi på gräsbanan här! Då har vi dessutom slutat skolan. Det är inte klokt, vad tiden går.

Vi har firat valborg på det mest helylle sätt man kan tänka sig. Stalltjänst, ridning och examensarbete från morgon till kväll. Och lite jobb på det. Det var aningens glest i tonårsgruppen på Torshälla igår. Mina vänner i Uppsala tycker att jag hädar som till och med lyckats glömma bort vad det var för dag. Vi är inte som alla andra studenter. Fast min första maj-morgon slog deras med hästlängder.

Och samtidigt som jag och Chimeca travade runt galoppbanan med fågelkvitter som soundtrack och allt kändes så löjligt bra, så tänkte jag lite på etikdebatten, om hästsportens vara eller icke vara. Jag känner att jag redan rett ut den här för drygt ett år sedan, men står fast vid vad jag kom fram till i slutändan. Det går att tvinga hästar till mycket, men det är inte det sättet vi vill göra det på.

Jag tror inte heller att det är det sätt som vinner i slutändan. Om man i stället gör det med ödmjukhet och respekt, lugnt och metodiskt, då får vi hästar som jobbar med oss. Efter att ha lyssnat på svenska våra toppryttares clinics och lektioner, så verkar de dela samma filosofi. Fast det kräver sin ryttare, och vi vanliga dödliga får vara väldigt ödmjuka inför uppgiften. Men alla andra vägar är ändå ointressanta.


Och själv tänker jag fortsätta mata mina hästar med morötter, klappa dom i ansiktet och tala om för dom att dom ÄR världens bästa. Någon tycker att det är oproffsigt, jag tycker det är halva grejen. Inställningen. Vi gör väl ändå det här för att vi älskar hästar? Sporten, den tar vi oss an som ett team sedan.

Man ska göra det med kärlek.