Wellington, del 2: Tävlingarna

Under dessa tre månader hyrde vi in oss i Daniels nya sponsorers stall, som ligger på Appaloosa trail och cirka 20 minuters gångväg från tävlingsbanan. Det är ett fantastiskt fint ställe och vi uppskattar mycket att vi fick stå där.

Tävlingarna i Wellington är som sagt under en tolvveckorsperiod med höjdpunkter som världscup eller nationshoppning. Varje lördag kväll är det något som kallas för Saturday night lights, enkelt förklarat så är det lördag kväll och klassen hoppas i spotlights och det är varje veckas höjdpunkt. Vi blev väldigt förvånade och glada när vi kom över till USA och inser att Springfields stolthet Glory Days pryder alla reklamaffischer för detta event.

Det är fantastiskt roligt att kolla på den här klassen, då stämningen är på topp och det är folk överallt i alla åldrar. I alla pauser har dom alltid ett band som spelar musik och sjunger och får med sig hela publiken - många barn är även med och dansar. Det finns maskotar som går runt och även jonglörer och eldslukare.

Att tävla i USA är lite annorlunda mot i Europa, framför allt framhoppningen. Här hemma är vi vana att kriga oss fram till hindret och vi är glada när det står mer än två hinder framme. I USA har dom alltid tre eller fyra hinder framme vad jag förstått och du får hindret i tur och ordning. Ingen stress, så är du alltså startnummer 5 då tar du över hindret från han/hon som startar först. Du har alltså ditt eget hinder. Här är det också tillåtet att hoppa fram med vattenmatta, så var och varannan groom har en med sig under armen. Många klasser här är också med omhoppning direkt, alltså istället för en jump off efter klassen så får du ny startsignal och hoppar omhoppningen på en gång. I dom stora klasserna och Grand Prixerna har dom omhoppningen efteråt, men annars så är det oftast som så.

Det fanns även en tävling utanför tävlingen som hette The Ridge, det var en Grand Prix som gick varje fredag borta på en annan gård på en jättefin gräsbana. Superbra organiserat och hade man för långt för att rida dit eller ingen egen trailer så kom dom och plockade upp en på avsatt tid och körde dit dig och din häst. Tyvärr kom vi på att denna tävling fanns i slutet av våra tre månader. Här har du ingen startsida utan klassen är öppen från morgonen till eftermiddagen och du säger till att nu är jag här och jag kan tänka mig att start då, passar det. Oftast är det inte alltför många ryttare där på samma gång i alla fall. Vi åkte dit en gång och då var Canora 3, även Boss, dubbelt felfri men tyvärr inte nog snabb för en topplacering. Men jättefina rundor från båda.

I USA är man young rider fram tills man är 25, så länge man inte rider under FEI:s regler. Så Alex som inte är 25 ännu kunde vara med och rida i young rider Grand Prixen. Och teamhoppningen i till exempel nationshoppningen får vi inte vara med för där är det FEI:s regler som gäller. I första Grand Prixen red Alex Arbitrage och dom slutade på en 5:e plats efter två fina rundor. Denna klass gick under spotlights och det var en fantastisk stämning. Att klassen vanns av ingen mindre än Glory Days och hans nya ryttare gjorde inte saken sämre.

Det här var bara en liten del av allt om tävlingarna, så de får bli en till del om det tror jag minsann, men kände att detta redan är tillräckligt långt. Så nästa inlägg får handla om lite mera tävling och hur det ser ut i FEI-området och dess regler. Nu ska jag ut och jobba
  
Mvh Ida Lövgren Posted using BlogPress from my iPad

Location:Wellington