Text: Anki Yngve
Foto: Louise Videlyck
 
Harald berättar att löshoppningen inte minst är viktig som miljöträning för den unga hästen. Det är kanske första gången tvååringen kommer till ett ridhus eller lämnar gården.
- Om hästen inte får testa på nya miljöer som ung kommer den att vara rädd i tävlingssituationen sedan.
Han poängterar att löshoppning bara är en fas i hästens utbildning, vissa hästar hoppar bättre under ryttare sedan och det är det som räknas.
- Det är inga prispengar i löshoppning, skrattar Harald.
- Skämt å sido, att löshoppa är ett jättebra sätt för den unga hästen att komma hemifrån, lära sig att ta drivning och att bli hanterad. Sedan är det jätteviktigt för vår avelsvärdering. Löshoppningen vid treårstesterna är det snabbaste sättet att se om en hingsts eller ett stos avkomma är lämplig för hoppning och i förlängningen om föräldern är lämplig att avla på. Annars får man ju vänta på avkommans tävlingsresultat och det kan ta elva-tolv år. Då är mamman död och begraven!
 
Treårstest visar talang
Det har visat sig att resultaten från treårstesterna säger mer om hur det kommer att gå på hoppbanorna i framtiden än vad resultaten från kvalitetsbedömningarna (av fyraåringar) gör.
- På treårstestet är det ingen ryttare som påverkar hästen. En duktig ryttare kan på kvalitetsbedömningen hjälpa hästen till bättre poäng. Och en dålig ryttare kan försämra hästens förutsättningar, säger Harald.  
Hur ofta ska man då löshoppa sin unghäst?
- Jag tycker att man kan hoppa tre till fyra gånger med en veckas mellanrum, på hösten som 2,5-åring. Sedan får hästen ett break i några månader under vintervilan. I februari-mars hoppas hästen sedan fem eller sex gånger med en veckas mellanrum. Mellan sista löshoppningen och treårstestet bör hästen få hämta andan i minst 14 dagar. Det är viktigt att hästarna är sugna på att hoppa när de kommer till testet, de får inte vara trötta i kroppen.
Att hästen ska vara sugen på att hoppa är något Harald återkommer till. Löshoppning handlar mycket om att ge självförtroende.
- Det är jätteviktigt att aldrig bygga högre än vad hästen lätt klarar av. Hur begränsad den än må vara måste hästen själv tro att den kan hoppa upp genom taket.
Harald tycker inte att man ska låta hästen hoppa mer än sex eller sju språng på den uppbyggda oxern, annars riskerar den att bli trött.
- Bättre än efter sex till sju språng blir det ändå inte. Läs av hästen och sluta direkt om den visar trötthetstecken!
 
Klassisk serie
Harald har ställt upp en klassisk löshoppningsserie i ridhuset, som har delats av till cirka 20 x 40 meter för att inte vara för stort. Hela spåret är inringat av plastband och hörnen är avskurna med bommar, för att hästarna inte ska "fastna" där. Insprånget är ett lågt koppelräck, sedan är det ett galoppsprång fram till en oxer. Hoppningen sker, precis som vid unghästtesterna, i vänster varv.
- Avståndet mellan hindren beror på hästen. För halvblodshästar ligger det mellan 6,80 och 7,50 meter. Med ponnyer får avståndet givetvis kortas.
Det "grundavstånd" Harald försöker använda för stora hästar är sju meter. Ändrar gör han bara om det uppstår problem.
- Jag ändrar inte avståndet i onödan, det är ju ingen som gör det inne på hoppbanorna sedan... Min erfarenhet är att det oftast inte beror på att hästarna är kortsprungna när de inte når fram i löshoppningen. Det är vanligtvis så att de är lite osäkra eller spända.
 
Den svenska modellen
Till sin hjälp har Harald tre piskförare, som givetvis bär hjälm. En är positionerad vid mitten på den hinderfria långsidan och de två andra står i närheten av varsin kortsida. Hästen får inte godis när den hoppat, utan bromsas istället av piskförarna mellan rundorna. De ser till att den håller sig i det bortre hörnet, på såpass stor yta att hästen inte känner sig trängd, medan hindren byggs om.
- Det här brukar vi kalla den svenska modellen för löshoppning. I den bortre hörnan har hästen sin fredade plats, där den får stå för sig själv och slappna av mellan rundorna. Jag försöker att inte sätta igång hästarna igen förrän jag ser att de börjat slappna av, berättar Harald. 
Hjälphindret är ett räcke på cirka 50 centimeter, med markbom. Allra första rundan får unghästarna bara galoppera runt spåret utan hinder. Därefter får de hoppa hjälphindret som ett kryss, för att hitta mitten på hindret. Sedan hoppas hjälphindret hela tiden som ett räcke. Det höjs inte, men det gör istället oxern. De första gångerna får hästen hoppa den blivande oxern utan bakbom, men ganska snart läggs bommen upp. Oxern behålls parallell under samtliga höjningar (om det inte händer något).    

Anki Yngve

redaktion@hippson.se