Text: Anki Yngve
Foto: Louise Videlyck

1. Läromästare, bra tränare - och äventyrslystnad
Att titta på bra ridning gör dig till en bättre ryttare. Försök att föreställa dig hur det känns när proffsen rider och vad det är de egentligen gör, råder Kyra. Bästa läraren när det gäller ryttarkänsla är annars en välriden häst, alltså en läromästare.
Ovärderligt kan det även vara att ha en skicklig tränare som kan sitta upp på din häst och ge dig en känsla för dess sanna potential.
- För mig var Herbert Rehbein den tränaren. Att se honom sitta upp på mina hästar, och visa hur bra de kunde gå, fick mig att vilja lära mig att rida bättre, berättar Kyra. 
Men att bli en bra ryttare handlar också om mod:
- Mina bästa elever har varit äventyrslystna personer, alltid beredda att prova på någonting nytt!
  

Rose Mathisen och Bocelli på Kyra-clinicen. Ett ekipage att inspireras av.
  
     
2. Samling är inte något man knäpper på eller av
Det kan vara farligt att börja tala om samling först i medelsvår klass, som att hästen bara kan gå antingen med eller utan samling. 
- Visst kan hästen vara mer eller mindre samlad, men samling finns alltid där, menar Kyra. 
Hon tycker att man ska se samlingen på en glidande skala, där piaff är högsta samlingsgraden i trav och piruett i galopp. I alla fall för oss som inte gör skolor ovan mark. 
- Allra första steget av samling är när man sitter upp på unghästen och den lär sig att bära ryttaren.
  

I en piruett måste hästen samla sin galopp maximalt.
  
  
3. Samlingen börjar i kroppen, inte i benen
När samling kommer på tal pratar vi oftast om bakbenen, att hästen ska trampa under sig mer med dem.
- Men egentligen måste hästen kunna samla kroppen först, innan den kan samla benen. Om man ser revbenen som en stor fjäder så måste den undre delen av fjädern kunna dra ihop sig, först då kan hästen gå över ryggen, säger Kyra. 
Det räcker alltså inte med att bara förlänga överlinjen, du måste kunna korta "underlinjen" också.
- När bröstkorgen kan dra ihop sig blir det lättare för bakbenen att svinga in under den, förklarar hon.
Den känsla man söker efter i samlingen är att manken kommer upp till ryttaren.
- Tala med hästen med dina underskänklar. Du kan vara lite snabbare med skänkeln än vad hästen är i sina framben när du samlar, för att den inte ska bli långsam. Men försök inte att lyfta hästen med skänkeln, det är den som ska lyfta dig.
  

Det är kroppen som ska samla sig, visar Kyra. Bakom står Flyinges stallchef Sofia Ahlquist, på skolhästen WildCard.
   
  
4. Sitt kvar i sadeln
Om hästen blir stark och framtung gäller det för ryttaren att kunna sitta kvar - utan att låta sig dras framåt, ur sadeln. Stabil blir du genom en korrekt sits, där du använder magmusklerna och har optimala vinklar i kroppen. 
Tygellängden sätter ramen för hästen och visar hur lång den får bli i sin kropp. 
- Du kan tänka att din hand är som en inspänningstygel som ger hästen en viss längd. Men tyglarna får inte bli så korta att hästen inte kan bära sig mellan hand och skänkel, säger Kyra. 
När hästen har fått sin ram gäller det för ryttaren att vara stilla med handen. För att inte röra för mycket på händerna kan du ta hjälp av en rem mellan ringarna i sadeln, som du trär in ett par fingrar i. 
- Om hästen drar framåt håller du emot och säger "bär dig själv" med underskänkeln. Men du får inte dra bakåt i tyglarna. 
En bra grej med remmen i sadeln är även att du måste hålla handen, och därmed din tyngdpunkt, ganska låg. Blir handen för hög kan hästen lätt dra dig ur balans.
  

När hon använder magmusklerna, och har rätt vinkel i höft och knä, går Elin Edgren inte att rubba ur sadeln på Erbchow.
    
  
5. Det är den svaga sidan som behöver stärkas
Med oliksidighet menas att hästen är starkare i en sida och svagare i den andra. Den sida vi uppfattar som "mjuk" är den som är svag. 
- Det hästen försöker göra är att dra sig lång på den starka sidan. Detta för att slippa jobba med bakbenet på den svaga sidan. På den svaga sidan vill hästen inte ta stödet, där drar den sig undan, förklarar Kyra.
Tricket är alltså att aktivera och stärka det svaga bakbenet. Ett sätt kan vara att rida i en svag förvänd sluta. Alltså att flytta in bakdelen lite, från den sida där hästen känns mjuk, så att den måste sätta det svaga bakbenet in under kroppen. 
Snarare än att "bända loss" den starka sidan handlar det om att stärka den svaga.
- Om du själv känner dig svag i vänster sida av kroppen, inte går du till gymmet och tränar upp den högra? Jobba med att få stöd på den svaga sidan, säger Kyra.
  

Hästen drar sig lång på den starka sidan för att "skydda" den svaga.
  
  
6. Halvhalter på ... ytter?
Flera ryttare fick under clinicen göra diagonala skänkelvikningar med helt stilla innerhand, och i stället ta halvhalterna på yttertygeln när hästen behövde balanseras av. Alltså lite tvärt emot vad det "står i boken". Vi har oftast fått lära oss att vara stilla på ytter tygel och erbjuda ett stadigt stöd där. 
- Men om hästen inte svarar för innerskänkeln, och ryttaren tar i innertygeln, är risken tyvärr stor att det blir tygelvikning. 
I stället tar alltså Kyra gärna sina halvhalter på ytter, för att inte riskera att hästen blir förböjd i halsen. 
- Om hästen är förböjd tappar den balansen. Öppna är till exempel en fantastiskt bra övning om du gör den rätt. Men hästen får inte bli för lång på yttersidan och börja trycka ut bakbenen. Då är det bättre att rida med svagare tvärning.
  

Mia Runesson på sexårsvinnaren Barcelona.
  
    
7. Knep om hästen blir tittig
När hästen blir tittig för något vid staketet eller på läktaren försöker många ryttare att trycka den närmare det läskiga med hjälp av innerskänkeln. Men det hästen oftast gör när den blir "spooky" är att flytta in det inre bakbenet mot mitten och bli stel och stum i det. 
Kyra låter i stället ryttarna med tittiga hästar rida ett par decimeter innanför spåret med framdelen, och i stället flytta in bakdelen mot staketet eller väggen. Alltså som en svag, förvänd sluta.
- Du kan tänka på samma sätt på tävling, ha framdelen lite innanför och tryck bakdelen mot dressyrstaketet om hästen blir tittig. På så sätt får du tillbaka den på hjälperna, så att du kan rakrikta igen.
    
8. Variera stegen och lös problemen
En häst kan ta sig framåt antingen med längre (ofta långsammare) steg och med lite längre kropp, eller med korta (ofta kvickare) steg och en kortare kropp. Endera stegtypen är lättare för hästen än den andra, men det är nyttigt för din häst att få träna på den variant som är svår. Hästen ska kunna gå med både långa och med kvicka steg, men inget av det blir bra om ryttaren klämmer med skänklarna.
- Klämmer du med skänkeln mitt på hästen blir den som en tandkrämstub, det rinner ut i båda ändarna. Använd underskänkeln, men kvickt, för att skapa energi i hästen. Om du jämför skänkeln med ett spö skulle du ju aldrig sitta och klämma med spöet om hästen inte svarade på signalen, säger Kyra.
  

Ebba von Essens Wennica kan ta korta, kvicka steg.
    
  
9. Klättra så högt ni kan och vill i "tornen"
Utan tre bra gångarter och talang för samling kan inte en häst nå världstoppen i dag. Men det betyder inte att du inte kan ha jätteskoj med en häst som inte har allt detta - och dessutom lära den Grand Prix-rörelser. 
- Jag brukar se det som olika torn som man kan klättra olika högt i med olika hästar. En häst kommer kanske högst upp i piafftornet men stannar halvvägs i piruett-tornet. Försök att få tiorna på det hästen är bra på, inte på det den har svårt för, säger Kyra.
Sedan finns det hästar som absolut inte är byggda för Grand Prix men som gör det ändå.
- Vi har en hemma som vi kallar för Humlan. Ingen har sagt till humlan att den inte kan flyga. Och trots sin exteriör har den här hästen lärt sig alla Grand Prix-rörelser, berättar hon.
  

Alla hästar har inte samma kapacitet som Mia von Essens Pinoccio att gå hela vägen till Grand Prix. Men det går att lära många av dem piaff ändå!
   
  
10. Bakom lod - en dödssynd?
Kyra får en publikfråga om hästens form och tycker inte att man bara kan stirra sig blind på detaljer, som i vilken vinkel hästen håller sitt huvud. Du måste se till hela hästen när du bedömer den.
- När jag började rida var det alltid en dödssynd att rida hästen med näsan bakom lodplanet. Men tittar man på gamla bilder gick äldre tiders hästar ofta utan rygg, de var "leg movers". På en häst som till exempel blir vek i nacken och släpper kontakten kan du ibland behöva ta kontakten längre in, för att sedan länga ut halsen när du har hittat stödet. 
Kyra håller med om att det spektakulära på tävling ibland har skett på bekostnad av formen. Kanske svänger pendeln tillbaka något, så att domarna åter blir hårdare med att nosen måste vara framme? Dressyren är inte statisk utan lever hela tiden.
- Men det är inte svart eller vitt. Ju mindre man vet desto mer tittar man på enstaka detaljer. Du måste betrakta hela hästen och hur den använder sin kropp. 
   

Anki Yngve

redaktion@hippson.se