Foto: Anki Yngve & Tomas Holcbecher (mitten)
    
Hej Frida, varför har du valt att undersöka olika träningsmetoder?
– Jag rider själv, och precis som de flesta ryttare är jag intresserad av att veta hur jag bäst tränar mina hästar för att de ska må bra psykiskt och fysiskt, samtidigt som de utvecklas som atleter. Som veterinärstudent är dessutom hästens rörelsemekanik viktig att förstå eftersom hästar ofta får skador relaterade till rörelseapparaten. Som kan bero på hur de är tränade.
– Det pågår för övrigt en ständig debatt, framför allt i samband med dressyrträning, om rollkur – den arbetsform där hästen rids med halsen hyperflexerad och med huvudet in mot bringan. Vissa ryttare använder sig av detta, de tycker att det ger smidigare hästar och att hästen använder sin rygg bättre, samt blir lugnare mentalt. Andra tar avstånd från rollkur och menar att det kan vara fysiskt skadligt för hästarna och mentalt stressande.
– Tävlingsformen diskuteras också med jämna mellanrum, går hästarna oftare bakom lodplanet i dag? Vad har det i så fall för effekter? Sammantaget kändes ämnet aktuellt och spännande att skriva om!
  
Om man ska sammanfatta, vad visar forskningen?
– När det gäller mental stress så mäts det ofta genom att iaktta olika typer av beteenden och dess frekvens, samt genom att undersöka fysiologiska parametrar som exempelvis hjärtfrekvens eller nivån av stresshormoner.
– Rollkur är den arbetsform som i flertalet studier visat sig ge flest så kallade konfliktbeteenden, alltså beteenden som indikerar att hästen är frustrerad. Den kan till exempel piska med svansen, gapa, lägga tungan över bettet, backa från handen etcetera. Även hästar som arbetar i tävlingsform, med högre nacke, visade enligt några studier hög frekvens av konfliktbeteenden. Då framför allt i samband med hög tygelspänning, det vill säga när hästarna hade högt tryck i munnen från ryttarens hand.
– Vad den ökade frekvensen konfliktbeteenden exakt beror på är svårt att säga, men rent fysiskt påverkas hästarnas andningsvägar och synfält av deras huvud- och nackposition. Ju mer huvudet böjs in mot halsen, desto mindre blir diametern genom luftvägarna. Ingen studie har hittills visat att hästarna får direkt syrebrist, men andningen blir mer ansträngd.
– Hästens, normalt mycket vida, horisontella synfält blir kraftigt begränsat när den rids i rollkur. Den ser i princip bara ner mot sina framhovar. I tävlingsformen behåller hästen sitt horisontella synfält, men blir begränsad i hur väl den kan fokusera blicken precis framför sig. Man har också sett att nivåerna av stresshormonet kortisol ökar när hästarna arbetas i rollkur och även i tävlingsformen, jämfört med när de arbetar i en friare form.
  
Vad ger arbetsställningarna för fysiska effekter?
– Bakbensaktiviteten har visat sig vara ungefär densamma när hästen arbetas i tävlingsform och i rollkur. Hästarna omfördelar sin vikt till bakbenen i liknande utsträckning i de båda formerna. Även steglängden och intensiteten i bakbensarbetet är relativt lika. Jämför man dessa former med en friare form kan man se att i den friare formen fördelas vikten något mer till frambenen, steglängden ökar och intensiteten i bakbenen minskar något.
– Rörelsemomentet genom ryggen är generellt högre i en friare form, där hästen kan sträcka sin hals framåt-nedåt samtidigt som den kan behålla sin steglängd. Då får hästen som mest ”sving” i ryggen och störst flexion/extension-moment genom ryggmuskulaturen. När hästen kortar sin kropp visar det sig att den får svårare att behålla det dynamiska ryggarbetet. Dels för att steglängden minskar, dels för att nacken höjs. Här ser man också ett samband mellan högre tryck genom tygeln till hästens mun och minskad rörlighet i ryggen.
– När det gäller arbete i ryggmuskulaturen kan man också se att när hästen samlas och vinklar sina bakben, då kontraheras ryggmuskulaturen som löper under ryggraden och ryggen höjs. Detta eftersträvar de flesta ryttare i samband med samling. När hästen rids hyperflexerad i rollkur blir det ofta en onormalt hög uttänjning i ligamenten som löper över ryggraden, ryggen ”kommer upp” men det är ingen garanti för ett bra ryggmuskelarbete.
  
Är inte risken att vi fokuserar lite för mycket på bara huvudets och halsens position när vi pratar ridning och hästvälfärd?
– Jo, för hästens fysiska välfärd är det intressanta hur den arbetar genom bakbenen, via ryggen och fram till handen. Det är viktigt att den bär upp och använder sin kropp på ett sätt så att den håller för det arbete den ska utföra. Formen och huvud- och nackpositionen är lite av ett kvitto på hur hästen arbetar med kroppen i övrigt. Så det är ändå inte helt fel att titta på det. Bär hästen upp sin nacke och sitt huvud själv, eller måste ryttaren hålla nosen på plats med handen?
– När det gäller psykisk välfärd hos hästen måste man även där titta på ekipaget som helhet. Arbetsformen kan variera med olika stadier i utbildningen. Dock visar forskningen tydligt att kraftig hyperflexion är negativ för hästens mentala välbefinnande, oavsett hur den jobbar med resten av kroppen. Att rida hästen med för högt tryck i munnen och för mycket bakom lodplanet ger även det negativa utslag när man tittar på beteendeparametrar.
  
Rollkur och hyperflexion – hur vanligt är det egentligen?
– Det är svårt att säga hur vanligt det är, dessutom är det svårt att riktigt dra en gräns för vad som ska räknas som rollkur. När det gäller tävlingsformen har forskargrupper kommit fram till att fler hästar, i tävlingssammanhang, visas upp bakom lodplan i dag jämfört med för tjugo år sedan.
  
Utifrån vad du har sett i forskningen. Finns det något vi i ridsportvärlden borde ändra på?
– Man bör inte träna sin häst i rollkur, framför allt för att det påverkar den negativt psykiskt. Dessutom använder många detta under förevändningen att det stärker och gymnastiserar ryggen. En starkare rygg kommer av en korrekt samling, där vinklade bakben ger flexion i den underliggande ryggradsmuskulaturen. En hyperflexerad nacke kan försvåra ett korrekt bakbensarbete och då åstadkommer man ändå inte den önskade träningseffekten i ryggen.
– Med tanke på hur andningsvägar och synfält påverkas bör man heller inte rida sin häst kraftigt bakom lodplan. Eftersom trenden enligt flera undersökningar visar att det trots allt går i den riktningen, kanske det är idé att se över hur formen bedöms på tävling. FEI:s direktiv är väldigt tydliga med att nosen ska vara i, eller strax framför lodplanet. Men följs det i praktiken?
  
I ditt arbete skriver du om vikten av variation när det kommer till arbetsform. Berätta!
– Att variera intensiteten i olika muskelgrupper under ett arbetspass är alltid bra, för att undvika att hästen blir för trött och samlar på sig för mycket mjölksyra. Forskare har poängterat att variation i arbetsformen under träningspasset är bra, framför allt för hästens rygg.
– När hästen samlar sig jobbar den mer intensivt med bakbenen och får en flexion genom ryggen. Att med jämna mellanrum låta den länga sin kropp ger en större steglängd och ett vidare rörelsemoment genom dess rygg.
– I mitt arbete har jag framför allt koncentrerat mig på själva dressyrträningen, men variation är ett bra ledord även när det gäller träningsupplägget i stort.
  
Om både tävlingsform och hyperflexion kan vara skadligt, hur bör man då rida? Finns det någon idealform?
– När det gäller tävlingsformen är det framför allt att rida hästen för mycket bakom lodplan man bör undvika, samt att rida med för hårt tryck i munnen på hästen. Du riskerar då att träningen blir för statisk och forcerad. I stället bör man eftersträva att hästen rör sig med lätthet i framdelen och arbetar dynamiskt genom sin kropp, det är viktigt både ur fysisk och psykisk välfärdssynpunkt.
– FEI skriver i ”General dressage rules, object and general principles of dressage” att man vill se hästar som rör sig med lätthet, svung och självbärighet och som på ett avspänt sätt accepterar bettet och kontakten med ryttarens hand. De ska vara lösgjorda och harmoniska samt väl förberedda, fysiskt och psykiskt, för sitt arbete. Efter att ha lusläst drygt 30 publicerade studier kring olika aspekter av dressyrarbete, tycker jag att FEI har formulerat målbilden väl av hur dressyrhästen bör arbeta.
  
Läs hela Fridas arbete på Epsilon (med alla källor)
  
FOTNOT: Handledare för kandidatarbetet har varit SLU:s Anna Lundberg.

Anki Yngve

redaktion@hippson.se