Text & foto: Natalie Lindholm
  
Efter ett tiotal år i Skåne är Nina Bengtsson, sedan fyra år tillbaka, åter på Lejondals gård utanför Stockholm. Här driver hon företaget Dressage by Nina som i dag har tre ben att stå på.
– Jag håller lektioner och utbildar hästar, och så säljer jag välutbildade sådana. För mig är det viktigt med snälla och friska hästar som kan ridas av vilken kvinna som helst, säger Nina, som själv är liten och kort.
Hon förklarar att hon menar att det faktiskt är skillnad mellan att rida som man och kvinna. Och det är mest tjejer som rider i Sverige, med andra ord är dessa hennes huvudsakliga kundbas.
– Det händer ofta att man ser en häst som är jättefin under sin manliga ryttare, men när man sedan får hem hästen går det två månader och så inser man att den inte känns så fin längre. En man på 1,90 rider hästar på ett helt annat sätt än vad jag kan göra, säger hon.
    
Hästen ska vilja arbeta
För Nina handlar ridningen mycket om mjukhet och om att inspirera hästarna till att vilja arbeta. Hårda tag går helt bort.
– Jag vill kunna erbjudna välridna, snälla och mjuka hästar som är lätta för tjejer att hoppa upp på. 
Sådana hästar är förstås trevligast även för killar att rida, hur stora och starka de än må vara. Nina berättar att hon säljer mycket hästar till sina egna elever, något som innebär ett extra stort ansvar. 
– Jag måste verkligen kunna stå för produkten jag säljer, men samtidigt känns det tryggare för mig om min elev köper en häst jag har selekterat, känner till och har utbildat. En häst jag vet hur den fungerar, menar hon och fortsätter:
– Alla är bra på något. Jag är kanske inte bäst på att vinna blågula rosetter men det här andra, det är jag bra på och jag tycker själv att jag har ett ganska bra öga för hästar. Mina senaste åtta jag har haft i utbildning har alla gått Grand Prix, det är jag stolt över. 
  
Inte från en hästfamilj
Till skillnad mot många andra ryttare på hög nivå kommer inte Nina från en hästfamilj. Hennes ryttarresa började i en förort till Stockholm där hon växte upp, hon älskade hästar från första stunden hon fick syn på en.
– Jag valde alltid hästar framför dockor, minns Nina, och säger att hon inte riktigt vet varför hon blev besatt så tidigt.
– En god vän gav mig en auratolkning när jag fyllde trettio och där kom det fram att jag hade varit indiankvinna med ansvar för hästarna i mitt tidigare liv, säger hon med glimten i ögat.
– Man får tro på det om man vill, haha.
Något hon är stolt över är sina flickor, som hon kallar dem. Tjejer som har varit hos Nina sedan unga år och som har anammat hennes sätt att träna hästar.
– Jag ska inte säga att det är de som vinner EM för young rider. Men de är fantastiska hästmänniskor, producerar häst efter häst upp till Prix S:t Georges och har alla en väldigt fin ridkänsla. De är på något sätt mitt arv till sporten, säger hon med ett leende.
  

  
Tar hjälp av pensionärer
Nina har inga anställda i sitt stall, men flera dagar i veckan har hon god hjälp av rid- och pysselsugna pensionärer. Ett annorlunda samarbete som har fallit väl ut för alla inblandade. 
– Det hela började med Gerd Gustavsson, vars döttrar har ridit för mig som unga. När jag flyttade tillbaka hit kom Gerd och frågade om hon kunde hänga i stallet. Det fick hon så klart och nu är hon ofta här och mockar och pysslar. Efter henne kom Carin Svensson och Gunilla Rasmussen och det fungerar jättebra, utbrister Nina.
Hon är tydlig med att det inte handlar om någon anställning utan om ett gemensamt utbyte.
– Det här är människor som har funnits länge i sporten, som kan häst och är roliga att prata med. Vi har väldigt god stämning i stallet och många djupa diskussioner om allt från amerikanska val till kvinnorättsfrågor.
Under 2017 hoppas Nina ha tre hästar som går Grand Prix och vill försöka ta en plats i landslagets C-trupp. Samtidigt satsar hon på att bygga ekonomi för att inom några år ha en riktigt fin Grand Prix-häst att tävla med ute i Europa.