Text: Lena Martoglio Bomler (har även tagit bilden på örnbräken)
Foto: Växtfoton publicerade med tillstånd av Odla.nu
  
Listan över giftiga växter är lång och de brukar delas in i tre sektioner. Synnerligen giftiga växter, växter som är giftiga om de äts i stora mängder, och växter som inte bör finnas i betet av annan anledning. Några är giftiga enbart som färska medan andra är det även som ensilage eller som torkat hö. 
I extremfallet kan det räcka med bara en liten bit av en giftig växt medan det i de flesta fall krävs att hästen fått i sig ganska stora kvantiteter - från något kilo till det tio- eller tjugodubbla. I vissa fall måste det också ske dagligen under en längre tid. 
Om du tror att din häst har fått i sig växt- eller bärrester, visa dem direkt för veterinären så att det snabbare går att ställa rätt diagnos.
 
Kolla upp busken utanför stallet
Kanske står det en giftig buske utanför stallet där hästen ofta passerar, eller så växer det något i rabatten där hästen brukar stå. På www.giftinformation.se, www.slu.se eller www.odla.nu kan du informera dig om du upptäckt någon växt eller något bär som du undrar över. 
Håkan Fogelfors är professor emeritus på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala och han säger så här:
- Visst finns det flera växter som kan vara giftiga för hästar, men i de allra flesta fall handlar det då om ett omfattande intag, kanske 10 till 20 procent av foderintaget. Ingen häst dör av att ha fått i sig enbart något enstaka blad. Om man tänker på att en häst kan väga 500 kilo och mer så kan det behövas ett intag, via exempelvis hö eller ensilage, på upp emot fem procent av kroppsvikten. När det till exempel gäller en art som stånds, som ofta är på tapeten, betyder det 25 kilo torrsubstans! Med andra ord är det inte så sannolikt med förgiftning. Har hästarna ett bra bete ratas denna art.
 
NÅGRA GIFTIGA VÄXTER
Örnbräken är en av de växter man bör se upp med om betet tryter. Den kan finnas rikligt i gamla beten. Men det behövs två till tre kilo under ett par veckor för att växten ska vara farlig. 
Enligt SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) innehåller örnbräken glykosider, saponiner och thiaminas, varav det sistnämnda orsakar B-vitaminbrist. Giftverkan är kumulativ och leder till döden om hästen äter växten regelbundet, om än i små dagliga doser. 
Växten är giftig även efter torkning och förgiftningssymtomen är utvidgade pupiller, röda ögonvitor, slutna ögonlock, blödningar ur ögon, näsa, njurar och slida, samt blodig diarré...
- Även åkerfräken kan vara farlig i hö, men det krävs att höet innehåller 15 till 20 procent för att vara giftigt, fortsätter Håkan Fogelfors. 
Man kan generellt säga att en häst som börjar äta av giftiga växter, som normalt ratas, ínte har det bra. 
- Se till att hästen har en god fodersituation. Lägg om tveksamma äldre beten så att gräsvegetationen förnyas. En häst som har tillgång till bra bete väljer automatiskt bort giftiga växter, säger Håkan.
Putsa och håll snyggt i gårdsmiljön, runt byggnader och i impediment. Det missgynnar de giftiga arterna.
 
Idegran är väldigt giftig men dessvärre god. Hästar tål inte alls att äta den. Både barren, den färska veden och fröna är giftiga. Växten kan ge både mag- och hjärtproblem och kan i värsta fall leda till döden. Var därför uppmärksam på att det inte får finnas någon idegran i miljön där din häst vistas.
 
- Odörten luktar råtta, skrattar Håkan, så det är inte så troligt att hästen väljer den i första taget. Det krävs dessutom över ett eller två kilo för att det ska vara en dödlig dos för en häst. 
Enligt SVA har upp till 750 gram färsk odört konsumerats utan förgiftningseffekter. Förgiftning visar sig annars cirka en halvtimme efter intaget genom ökat salivflöde, snabb andning, diarré, matthet och nervösa darrningar, för att bara nämna några symtom.
 
Stånds är som sagt en växt som anses farlig för hästar, men här krävs det större mängder. Stånds är en växt på frammarsch och innehåller ett ämne som förstör levern. Symtom på förgiftning kan vara att hästen blir stel i bakdelen, att den vacklar runt eller börjar pressa huvudet mot marken eller boxväggen. Oftast tappar hästen aptiten.
Växten är farlig både färsk och i hö. Den har en besk smak som hästar automatiskt undviker, men när den torkas försvinner beskheten och hästen riskerar att äta den utan att känna varningen. Där stånds trivs brukar den växa i mängder. Enda sättet att få bort stånds är att gräva upp den med rötterna, eller att plöja upp betet och sedan odla exempelvis spannmål under ett par år.
 
Tibast är en vanlig buske som blir meterhög. Den är sällsynt i vilt tillstånd i vårt land, men planteras ofta som prydnadsbuske. Tibast är väldigt giftig om man kommer i kontakt med den och det gäller då både barken och de andra växtdelarna. Framför allt är de lockande frukterna förrädiska. Att smaka på tibast innebär risk för kolik, diarré och svällande slemhinnor - men även för njurskador och i värsta fall cirkulationskollaps. 
 
Till de riktigt giftiga växterna räknas belladonna, stormhatt och bolmört. Hela belladonnaväxten är giftig och det är ingen tillfällighet att den tidigare användes inom häxkonsten. Symtomen på förgiftning är nämligen vidgade pupiller, glänsande ögon, upprördhet och raseriutbrott. Men framför allt kan intag leda till medvetslöshet och död, genom andningsförlamning.
Förgiftningssymtom för stormhatt är i stället svettningar, diarré, förlamning och i värsta fall andnings- och cirkulationsförlamning - som kan leda till döden. 
Bolmörten luktar så oangenämt att det är svårt att tro att en häst ger sig på den. Men OM den skulle göra det så liknar bolmörtsförgiftningar symtomen vid belladonnaförgiftning.
 
Växter som kan leda till magbesvär är järnek, murgröna, liguster, buxbom och hästkastanj. Alltså växter som ofta används till häckar eller som klätterdekoration på väggar och staket. 
Bland dekorativa buskar bör man även se upp med till exempel oleander, där hela växten är giftig, precis som hos liguster, rododendron och lagerblad.
 
Gullregn är en annan hög och vacker buske som odlas lite här och var i parker och trädgårdar i Sverige. Förgiftningssymtom visar sig ofta efter bara någon timme och då i form av salivutsöndring, kramper och magsmärtor, hjärtklappning och feber, eller i värsta fall andningsförlamning som leder till döden. Hela växten är giftig, men framför allt eventuella frön.
 
Både påskliljor och liljekonvaljer är giftiga växter som hästen bör hållas borta från. Alla liljekonvaljens växtdelar är giftiga och en dödlig dos kan ge cirkulationskollaps. Även riddarsporre, lupin, hästhov, penningört, vit- och blåsippa och akleja är mer eller mindre giftiga.
 
Vad man kanske inte räknar med är att den vildväxande pepparroten inte är bra för hästen, precis som att den inte bör äta av potatisblast eller tomatplantor.
 
De flesta hästar kommer under en sommar i kontakt med smörblommor, som kan ha en irriterande verkan. De kan ge både magbesvär och sveda i hästens mun och svalg. Färska plantor av vanlig smörblomma är giftigast, medan torkade växtdelar inte alls har samma verkan. Samma gäller för smörblommor i tre till fyra månader gammalt ensilage. Revsmörblomman är mindre giftig.
 
Låt dem inte fröa av sig
- Oftast förekommer de här växterna i gårdsmiljöer, runt hus, i äldre ängsmarker och på äldre vallar, i gamla parker eller vid strandmark. De flesta av örtväxterna är ett- eller tvååriga, och om man håller koll på dem och slår av dem innan de hinner fröa av sig så blir man oftast av med dem efter några år. Det tar dock lite tid eftersom det nästan alltid finns en fröbank i marken. 
Det gäller även att hålla koll på nya växter som dyker upp i hagarna och som man inte har sett tidigare, tipsar Håkan. 
Men det är inte bara på våren du måste vara uppmärksam. Risken för förgiftning är minst lika stor på hösten, då betet oftast minskar. Om hästen går i en hage med för lite bete, och inte blir mätt, ökar risken för att den börjar äta även av de växter som inte alls är bra för den.