Text & foto: Natalie Lindholm
  
”Sluta fjanta dig.” Hur många av oss har inte frustrerat yttrat den frasen, när vår häst envist vägrat att gå förbi den där brevlådan som vi har gått förbi hundra gånger förut? När en häst reagerar för något till synes vardagligt vill vi gärna påstå att den bara spelar rädd. För oss är det tydligt att det handlar om en ofarlig brevlåda, men våra hästar upplever något helt annat.
  
Bygger ett partnerskap
Många tror att NH betyder att man ”står och vevar med ett rep”, men den träning Joanna Nieznaj lär ut handlar inte om övningar i första hand, utan om ett förhållningssätt till hästen.
– Det här handlar om att du ska ha det rätta tänket, kunna läsa av din häst och kunna anpassa det du gör efter den individ du har, förklarar hon.
NH är ett brett begrepp, den metod Joanna jobbar efter bygger på en rad övningar som syftar till att skapa ett partnerskap mellan häst och ryttare.
– Grundfilosofin inom det här är så mycket viktigare än själva övningarna, även om de så klart gör sitt. När du väl börjat förstå och tänker i de här banorna kan du inte gå tillbaka. Du kan inte i ena sekunden säga åt hästen att du förstår att den är orolig, och ta det lugnt och hjälpa den, för att i nästa sekund låta bli att se och tvinga den till att göra det den är rädd för, säger hon.
  
Rädslan är fullt rimlig
Många tänker inte på att hästar verkligen kan vara rädda. De ser kanske inte när de stelnar till, eller tuggar frustrerat på bettet. Joanna menar att vi måste börja ta hästens rädsla för vad den verkligen är, fullkomligt rimlig.
Under några veckor bodde hon tillsammans med en familj och deras hästar på en ranch i Montana, USA. Där hände det varje år att en tamhäst blev tagen av pumor, det fick Joanna att komma till insikt.
– Vi har många gånger dålig koll på hur det är att vara bytesdjur, men jag insåg där och då att det faktiskt är fullt rimligt för en häst att vara rädd, att de faktiskt på riktigt är rädda för sina liv, säger hon.
Våra hästar vet inte om att det inte finns pumor i Sverige och det är svårt för oss att förstå hur de känner.
– Det är viktigt att komma ihåg att även om vi bara ser en futtig brevlåda, så tycker de att den är farlig på riktigt. Många tänker kanske ”ja, men han gick förbi den där cykeln i går” och ja, han sprang förbi den där cykeln i går. Han vill aldrig mer se den där cykeln igen, skrattar Joanna, och påpekar att vi måste lära oss att inte tappa tålamodet.
Har hästen gått förbi något den upplever som läskigt fyra gånger och fortfarande är spänd, då får vi hjälpa den förbi fyra gånger till. Utan att vara hårda mot den eller säga åt den att sluta fjanta sig, för den är faktiskt rädd.
  

Joanna har i dag åtta hästar i olika åldrar och storlekar.
  
Höll på att ge upp
Det var en problematisk islandshäst som fick den då 15-åriga Joanna att, för åtta år sedan, kliva bort från tävlingsdrömmarna och ta sig en ordentlig titt på sitt förhållande till hästarna. Glaeda från Gäverstad (som Joanna i dag tränar löst både avsuttet och uppsuttet inför fotograferingen) var knepig att ha att göra med och omöjlig att fånga i hagen. Joanna hade nästan gett upp när hon fick kontakt med Parelli-instruktören Erika Furberg i Norrland.
– Första kurstillfället förklarade Erika för oss hur hästen fungerar, hur vi ska läsa av den och framför allt vad den säger med sitt kroppsspråk. Då insåg jag att ”våra hästar hatar mig, de hatar mig verkligen!”, utbrister Joanna, som efter det sadlade om helt.
Hon bestämde sig för att inte stoppa in ett bett i munnen på sina fem hästar igen förrän hon kunde rida dem allihop helt utan huvudlag. Och under de följande åtta åren kom hon till stor del att arbeta med “problematiska” hästar.
  
Hur villig är din häst?
I dag förklarar Joanna att hon vill se på förhållandet mellan häst och ryttare som ett partnerskap, där båda har eget ansvar för relationen. Oavsett vilken gren ekipaget sysslar med.
– När du väl börjar jobba på det här sättet, och kan läsa av din häst, kan det hända att du inser att saker du tidigare inte har sett som problem faktiskt är det.
Hur lätt är din häst att sadla och tränsa, hur villigt går den in i stallet eller på ridbanan? Hur lugn är hästen, kan du stanna den utan att ta i tyglarna? Är den så pass mycket med dig att du faktiskt bara kan rida med din sits?
– Den här grundläggande hanteringen kan du ha nytta av oavsett vad det är du vill göra med din häst. Vissa vill bara leka och ha kul, andra vill tävla och andra vill inte rida alls. Det här är ett väldigt öppet program som ger bättre kommunikation oavsett vad du sysslar med, menar Joanna.
  
Kurser och ridskola
I sommar startar hon sin kursverksamhet på den nybyggda gården utanför Söderköping. Med åtta hästar i olika åldrar och storlekar erbjuder hon inte bara träningar med egen häst, utan också möjlighet för kursdeltagarna att låna hästar. För att, som hon själv uttrycker det, utveckla ett partnerskap från hästryggen så att din häst lär sig lyssna på din sits.
Till hösten startar också ridskoleverksamheten där Joanna vill erbjuda något hon tycker saknas på dagens traditionella ridskolor.
– Eleverna ska lära sig rida, men de ska också lära sig att läsa av hästarna och veta hur man hanterar hästen säkert. På många ridskolor handlar det om att ryttarna sätts upp på hästarna på en gång, med bett och utan att de har någon egen balans. Jag får så ont i magen när jag ser det!
  

Joanna tränar både avsuttet och uppsuttet, med och utan bett.
   
Läsa av hästen är A och O
Joannas idé är att man inledningsvis ska hitta sin egen balans och först sedan får rida med bett. Hon säger också att hon vill komma ifrån myten om tjuriga ridskolehästar.
– Det är så ofta man hör elever på ridskolan säga att hästar är tjuriga eller bits när man spänner sadelgjorden, det ska inte vara så! Det ska inte vara okej och om det är så måste man göra någonting åt det. Dels är det farligt, dels är det inte bra för hästarna. Och så är det inte bra att man lär barnen att det är så det ska vara, säger Joanna bestämt.
Hon menar att många ridskolor i dag har missat att lära ut hur man läser av en häst. En rädd häst springer inte alltid iväg, den kan lika gärna stå absolut stilla och vara till synes lugn, tills den plötsligt exploderar.
  
Båda ska lyssna på varandra
Joanna tycker över lag att vi måste bli bättre på att lyssna in våra hästar. Som människor pratar vi mycket, men vi använder väldigt lite kroppsspråk. Något som är helt främmande för hästarna.
– Hästar använder nästan inte ljud alls när de kommunicerar och de kommer tyvärr inte att kunna lära sig prata heller. Vi måste i stället lära oss lyssna på dem, säger hon.
Den paralympiska guldmedaljören Lauren Barwick, som också är Parelli-instruktör, har sagt "jag vill inte att hästen är på banan på grund av mig utan med mig" – det sammanfattar Joannas filosofi ganska bra.
– Kommunikation handlar om två individer som förstår varandra. Är det bara en som förstår blir det ingen kommunikation, utan bara en som babblar och en annan som gör ingenting.
  
Läs mer på Joannas hemsida