Text: Anna Nordin
Foto: Anki Yngve & Åsa Sköld
 
Under Häst 2007-dagarna i Västerås presenterade Lars ett antal forskningsstudier kring ridning, där man har studerat hästar och ryttare på Grand Prix-nivå. Det betyder att man inte har behövt särskilt många ekipage för att kunna hitta signifikanta skillnader mellan olika ridmetoder. Med statistisk signifikans menar man att skillnaderna är så stora att det inte kan vara slumpen som avgör.
Att det var ekipage på så pass hög nivå som deltog i studierna kan även väcka misstankar om att påverkan, av till exempel ryttarens obalans, är ännu större hos en mindre van ryttare.
 
Rakriktning mycket viktigt
Förutom val av träningsmetoder, såsom övningar och hästens form, har också utrustning som sadel, bett och hjälptyglar stor betydelse för ridningens påverkan på hästens kropp och hälsa.
Något som har större betydelse än vad man kanske tidigare trott är asymmetri, dels mellan höger och vänster sida, dels mellan fram- och bakdel. Även ryttarens oliksidighet spelar en viktig roll. Därför är och förblir rakriktningen en av de viktigaste grunderna, som man aldrig får slarva med.
 
Ryttarens vikt ökar genomtrampet
Man har i studierna undersökt effekten av ryttare på ryggen, genom att låta hästarna springa på rullband med tryckmätning. Självklart ökade belastningen på hästens hovar med ryttare på ryggen, men också rörelserna i kotled och ben. Sträckningen i ryggen ökade också, vilket kan vara en förklaring till att så kallade "kissing spines" blir ett problem först under ryttare.
 
Liksidighet ger bättre hållbarhet
Hur ryttaren rör sig i förhållande till hästen styrs av förmåga och balans. Det är mycket sällan en helt symmetrisk inverkan. Och ju mer vi vill inverka, till exempel genom att ta ett tygeltag, desto större blir obalansen. Skickliga ryttare kan hantera sin oliksidighet och få hästen att göra det de vill ändå. Men ur ett hållbarhetsperspektiv är det viktigt att ändå hela tiden eftersträva liksidighet.
Lättridning ökar belastningen på frambenen, men också på det diagonala benpar som man sitter ned på (det vill säga de ben som är i marken i nedsittningsfasen). Vanligtvis är belastningen större på vänster sida och det tror man beror på ryttarens oliksidighet.
 
Hårdare i högerhanden
Man hör ofta tränaren säga "Håll en jämn kontakt med hästens mun". Men även denna jämna kontakt har visat sig innebära stora skillnader under olika faser av hästen steg.
I studierna såg man dessutom en tendens till att ryttaren alltid höll mer i höger tygel, oavsett varv. Det var mest tydligt i galoppen. Det skulle kunna bero på att ryttarna var högerhänta och detta i sig skulle kunna bli en ny studie (jämförelse mellan vänster- och högerhänta).
Forskarna uppmätte allt mellan noll och tio kilos kraft i tygeln, beroende på vad ryttaren gjorde. Tio kilo är ganska mycket för en känslig hästmun och detta gällde ändå Grand Prix-ekipage...
 
Graman kan få omvänd effekt
En optimalt använd gramantygel förflyttar vikt till bakdelen och ger en ökad aktivitet och anspänning i hästen. Om man använder gramanen på fel sätt, till exempel rider enbart på den utan kontakt på den vanliga tygeln, får gramanen motsatt effekt. Hästen kommer då i framvikt och ökar belastningen på frambenen.
Chambontygeln, som till exempel används vid longering, öppnar hästens nackvinkel och ökar aktiviteten i bakbenen, framförallt uppåt-nedåt.
 
Tryckmätningsvojlock kräver rörelse
Det blir allt vanligare att använda tryckmätningsvojlockar vid till exempel sadelutprovning. Lars menar dock att om man använder den vid stillastående ger den inte mer information än vad en bra sadelutprovare kan ge. Om man däremot använder vojlocken under rörelse kan den både ge information om sadelns passform (som varierar med hästens rörelser) och ryttarens obalans (till exempel framvikt, bakvikt eller sidovikt). Mätningar har visat att maxbelastningen från sadeln är dubbelt så hög i galopp som i trav.
 
Svårt att påverka tyngdpunkten
Teamet har studerat hur olika huvud- och halspositioner inverkar på ryggens rörelser. Ryttaren fick rida på allt från fri tygel, rätt form enligt dressyrreglementet, bakom lodplanet, över tygeln med hög nacke, "framåt-nedåt" och den omtalade "rollkuren". Det visade sig att de höga positionerna sträckte ryggen och därigenom minskade rörelsen i den. Om huvudpositionen inte tillåter normal rörelse i ryggen, som till exempel när hästen går över tygeln med hög nacke, minskar också steglängden. Rollkuren böjde ryggen och ökade rörelsen i den.
Man kontrollerade också hur viktfördelningen påverkas av de olika huvud- och halspositionerna. Vid låga huvud-halspositioner ökade belastningen i frambenen och vid extremt höga ökade den i bakbenen. Utan ryttare skilde det dock inte mer än en procent mellan de olika positionerna.
När ryttaren sitter upp ökar belastningen på frambenen. Den ökningen kan vi aldrig kompensera, vi kan inte till fullo återställa balansen till vad den är utan ryttare. Vår inverkan är mindre än vad vi tror, ryttaren kan inte ändra viktfördelningen i hästen med mer än sex till sju procent, oavsett ridstil!
 
Hur ska kunskapen användas?
Vetenskapliga studier ger svar på effekterna av olika typer av inverkan på våra hästar, inte vad som är rätt eller fel. Om det är bra eller dåligt avgörs snarare av vilken målsättning man har med det man gör. Att hoppa med gramantygel ger ökad belastning, eventuellt på grund av att hästen kommer mer i framvikt. Om det är detta man vill träna är ju effekten bra, men om det sker på fel sätt är det dåligt. Det är sällan så enkelt att man kan säga att en metod är antingen bra eller dålig, det beror på hur den utförs och med vilket syfte.
Kunskap ger också ett stort ansvar, missbrukade metoder är farliga oavsett vilka de är. Forskningen säger oss att det är bra att träna hästen som ung, men det är viktigt att göra det i "lagom" omfattning. En avvägning måste göras för att forskningsinformationen ska förstås rätt och kunna ge bra resultat i praktiken.
Det är en smal stig mellan positiva träningseffekter och skador. Genom upprepad belastning orsakas mikroskador på cellnivå. Om dessa skador leder till anpassning och avläkning talar vi om träningseffekt. Om de däremot leder till förvärrad skada, som också kan gå vidare till kronisk skada, har träningen gett negativa följder såsom fel- eller överbelastningar.
För att kunna få en bra balans mellan hållbarhet och prestationsträning är det viktigt att vi skaffar oss kunskap om hur olika faktorer påverkar hästen. Och att vi sedan införlivar dessa kunskaper i våra träningsupplägg.

---