- Det finns väldigt få vetenskapliga studier om hur ryttaren påverkar hästen. Sådan forskning har kommit igång först på senare år, säger hon.
Det pågår just nu en het diskussion om hästens form och om olika träningsmetoder. Inte minst har den så kallade rollkuren, en form av överböjning av nacke och hals, debatterats.
- En häst i frihet skulle aldrig välja den huvud- och halsposition som vi ber om på tävling. Det är viktigt att få mer kunskap om det här så att inte ryttare som tror att de gör rätt egentligen skadar hästen, förklarar Marie.
Hon tar bland annat upp att dagens veterinärer ofta stöter på diffusa symptom som nedsatt prestation och lindrig hälta, skador som väldigt ofta är relaterade till ridningen. Genom att lära oss mer om orsakerna kan vi bli bättre på att diagnostisera, behandla och rehabilitera sådana hästar.

Studier på rullmatta
Hästens kropp är konstruerad så att bukmuskulaturen får ryggen att höja sig. Spänner hästen magen kommer alltså ryggen upp. Det har dessutom gjorts studier med hästskelett som visar att när hästen sänker huvudet så höjs ryggen och vice versa. Och nu har alltså Marie Rhodin gått vidare och studerat hästar på rullmatta, både enskilt, under tömkörning och med ryttare på ryggen.
- Syftet med forskningen är att dokumentera interaktionen mellan häst och ryttare och att försöka hitta olika objektiva mätmetoder, berättar hon.
Testerna har enbart gjorts i skritt och trav eftersom det inte är helt riskfritt att låta hästar galoppera på rullmatta.
- Vårt mål är att i framtiden få fram så bra mätutrustning att vi kan göra studierna i ridhus, säger Marie.

Har analyserat hästens rörelser
Under testerna har hästarna, och i förekommande fall även ryttarna, försetts med ett stort antal markörer. Rörelseanalyskameror har sedan använts för att ge tredimensionella bilder av hästens och ryttarens rörelser.
- Markörerna syns på fotona från rörelseanalyskamerorna. Med hjälp av dem kan vi studera om hästen rör sig jämnt, om ryttaren sitter mitt över hästen och så vidare, förklarar Marie.
Genom att använda tryckvojlockar och mäta ryttarnas kraft i tyglarna fick forskarna även fram data om ryttarnas hjälpgivning. I rullmattan fanns en inbyggd kraftmätningsplatta, vilket gjorde att man kunde analysera viktfördelningen mellan hästens fram- och bakdel samt mellan vänster och höger kroppshalva.
- Vår hypotes när vi satte igång var att alla avvikelser från fri huvud- och halsposition skulle innebära förändringar av hästens rörelsemönster.

Utan ryttare eller kusk
De första testerna utfördes med hästar som gick själva i skritt och trav på rullmattan, utan inverkan från ryttare eller kusk. Grundpositionen, men helt fri hals, jämfördes med ett antal huvud- och halspositioner där man spände in hästen med hjälp av inspänningstyglar.

De olika positionerna:
1. Fri position utan inspänning.
2. Nacken som högsta punkt, tävlingsform.
3. Nosen lite bakom lodplanet.
4. Sänkt hals, nosen bakom lodplanet ("rollkur-liknande" huvudställning).
5. Högt med huvud och hals (över tygeln).
6. Söker sig framåt-nedåt.

En påverkansfaktor visade sig direkt och den hade med tempot att göra.
- Vi såg ganska tidigt att hästarna inte kunde gå i samma hastighet med de olika huvud- och halspositionerna. Vi fick helt enkelt anpassa hastigheten allteftersom vi bytte position, berättar Marie.
Forskarna kollade även på hur hästarna rörde sig i ryggen, hur benens ledvinklar och isättningsvinkel påverkades, samt försökens inverkan på hästarnas steglängd.
- Testerna visade att både hög och låg huvudposition minskade den normala rörelsen i ryggen i skritt. Dessutom minskade steglängden med ungefär 15 centimeter. I trav påverkades rörelsen och steglängden mycket mindre, säger Marie.
Skillnaden mellan gångarterna är ganska logisk eftersom en häst som skrittar rör väldigt mycket på sin hals. I trav är rörelsemönstret sådant att halsen är relativt stilla.

Vid tömkörning
Efter att har testat hästarna utan inverkan från någon människa tog man hjälp av kusken Anders Eriksson som tömkörde dem på rullbandet. Även här såg man att samtliga huvud- och halspositioner minskade rörelsen i hästens rygg och steglängden i skritt.
- En skillnad jämfört med när hästarna rörde sig själva var att de höjde sig i övergången mellan bröstrygg och ländrygg när de tömkördes. Det kan styrka tesen att tömkörning är en bra behandlingsform för hästar med kissing spines, säger Marie.

Tester i Zürich
De fortsatta försöken gjordes i Zürich, Schweiz. Man började åter med att testa hästarna utan ryttare och kunde där se att de högre huvud- och halspositionerna (2, 3 och 5) gav en sänkning av bröstryggen och en höjning av ländryggen hos hästen. Man fick motsatt effekt med position 4, där höjdes istället hästens bröstrygg och ländryggen sänktes.
- Det verkar som att en effekt av att man höjer huvudet blir att hästen sänker sig i sadelstaden och man får en höjning i länden, säger Marie.
Vad gäller benrörelserna så gjorde position 5 (högt med huvud och hals) att hästen inte alls grep för sig lika bra. Steglängden minskade i skritt i så gott som alla positioner, men framför allt i den extremt höga. I position 4 minskade steglängden minst.

Med ryttare på ryggen
Till försöken med ryttare använde man sig av ekipage som låg på Grand Prix-nivå i dressyr.
- Vi behövde väldigt välutbildade hästar för att kunna åstadkomma små formförändringar, berättar Marie.
När man jämförde position 2 (tävlingsform) med position 4 (rollkur-liknande, åstadkoms med hjälp av gramantygel) liknade fynden dem utan ryttare.
- Men vi såg att hästen hade ett mindre vinklat bäcken och en ökad rörelse i vissa delar av svävningsfasen i position 4, förklarar Marie.

Mätte viktfördelningen
Forskarna tittade även på hur hästarnas viktfördelning mellan fram- och bakdel påverkades av de olika huvud- och halspositionerna.
I förhållande till tävlingsformen så försköts mer vikt till framdelen i position 1 och 6 (skritt). I samma jämförelse var det bara i position 5 som vikten försköts bakåt. I position 3 och 4 var viktfördelningen samma som i tävlingsformen.
I trav var det ingen av huvud- eller halspositionerna, i förhållande till tävlingsformen, som försköt mer vikt till framdelen. Endast i position 5 bar bakdelen mer vikt, övriga positioner var neutrala.
Men att föra över dessa resultat till att handla om samling är förstås att dra för stora växlar av försöken. Resultaten talar snarare om att huvudet och halsen är tunga och att deras position därför påverkar hästens tyngdpunkt ganska mycket.
- Målet är att vi så småningom ska få en samstämmig bild av vad sådant som samling och rakriktning verkligen är för något. Det finns så spridda åsikter om vad som är korrekt. Det krävs att vi utvärderar de subjektiva bedömningarna, säger Marie.

Tryck i tyglarna
En parameter som man inte har hunnit analysera så mycket ännu är ryttarnas inverkan genom tyglarna. Dock har man kunnat se att det är vanligare att ryttare har mer tryck i höger- än i vänstertygeln.
- Det skulle vara kul att göra en jämförelse mellan höger- och vänsterhänta, säger Marie.
Forskarna har också märkt att hästar, rent generellt, blir mer oliksidiga med ryttare på ryggen än utan.

Är långt ifrån färdig
Marie är noggrann med att påpeka att de bara har hunnit analysera en bråkdel av allt material ännu. Hon säger också att man i de här försöken inte har studerat sådant som psykisk hälsa och välbefinnande för hästen i samband med de olika huvudpositionerna. Det har naturligtvis jättestor betydelse!
- Från en biomekanisk synvinkel kan jag inte säga om den ökade eller minskade ryggverksamheten i sig är nyttig eller skadlig. Det beror på hur och när hästen tränas, menar hon.
I framtiden hoppas Marie Rhodin kunna göra ytterligare studier på olika hästar och ryttare, och att kunna kombinera de olika mätmetoderna för att få en helhetsbild.
- Inte minst vill jag kunna göra mätningar i fält, till exempel med högpresterande hästar på böjt spår, säger hon.
Dessutom behöver de biomekaniska studierna kombineras med studier av olika träningsmetoders långsiktiga effekter, exempelvis på hållbarheten hos hästen.

Anki Yngve

redaktion@hippson.se