Text: Jeanette Henriksson
Foto: Privat

Kristina Borg bor tillsammans med sin familj i Bullaren, Bohuslän. Hon har ägt sin fuxvalack Ibbe, som betydde mycket för henne under de 21 år de känt varann. Men i början av juni tog deras resa tillsammans slut. Ibbe blev snabbt sjuk och någon veterinär i beredskap finns från den 18 maj inte att tillgå där familjen bor, vilket Hippson tidigare rapporterat om. Det hela slutade med att familjen själva fick ta beslutet att avliva sin älskade häst.
Kristina berättar med ansträngd röst att hennes man gick ut i stallet för att mata hästarna. När han sedan gick ut igen för att titta om de var klara ramlade Ibbe halvvägs ut ur stallet.
– Min man fick upp honom och började försöka få igång honom. Gaskolik har han drabbats av tidigare och det har aldrig varit svårt att lossa på Ibbe. Det finns ju numera ingen veterinär att ringa vid den tiden, klockan var cirka halv sex på eftermiddagen. Han var heller inte möjlig att flytta då han knappt kunde stå på benen. Jag var inte hemma och maken tänkte inte på att han kunnat ringa firstvet, vilket ju inte heller hade hjälpt hästen.

Kände sig tvungna att skjuta hästen
Kristina berättar att de känslor som hon kände, när hon kom hem och såg Ibbe ligga på marken med mannen vid sidan, var hemska.
– Den förtvivlan som jag kände var så stor och hemsk så det går knappt att beskriva med ord. Att ta det beslutet var det i särklass värsta jag varit med om och jag skakar i kroppen bara av tanken.
Hon berättar vidare att hennes man hämtade älgstudsaren, geväret, och att han var förtvivlad även han. Men båda menade att det var helt nödvändigt då Ibbe led.
– Jag önskar att det hade funnits en veterinär snabbt på plats som kunde gett honom smärtstillande, lugnande, kramplösande och vatten med paraffinolja ner i magen samt dropp. Samt att om inget av det hade fått honom bättre, hjälpt till att ta beslut om och utfört avlivningen, istället för att vi skulle skjuta honom.

"Jag är så tom"
Kristina berättar om Ibbe och säger att han var den busigaste men samtidigt snällaste och argaste man kunde hitta. Han hatade regn, rusk och dåligt väder, då var han ilsken. Vid soligt och fint väder var han den gladaste som fanns. Han älskade att bli kliad på halsen och det skulle man alltid göra när han skulle in, han kom fram och sträckte upp huvudet så att man kunde klia.
– Jag älskade den hästen över allt annat på jorden. 2006 började jag rida honom hos en som köpt honom från Tanums ridklubb. En dag så red vi i lätt duggregn, i galopp i fältsits och plötsligt från klarblå himmel slog tanken ner. Jag tänkte att herregud jag sitter på mina drömmars häst här och nu. Jag var hans människa. När han blev min på papperet så var jag mer än överlycklig. Jag skulle ha gett min högra arm för att få ha honom kvar i livet. Han var mitt allt, min själsfrände. Mitt hjärta är utslitet ur min kropp och jag är så tom, så tom, säger hon. 

Har du varit i kontakt med försäkringsbolaget?
– Jag meddelade försäkringsbolaget via sms eftersom jag inte klarar av att prata med dem, det hade inte gått att höra eller förstå vad jag sagt eftersom jag stortjuter så fort jag pratar om det, säger Kristina. 

Vad vill du säga till Jordbruksverket?
– Jag vill säga att de inte har försökt tillräckligt och snabbt nog. Samt att de borde sett till att denna situation aldrig någonsin kunde uppstå. Veterinärer finns och de kunde sett till att de som finns i vårt område hade delat på bördan med att ha beredskap. Kanske en vecka var. Jag håller Jordbruksverket direkt ansvariga för Ibbes död.