Text & foto: Karin Moberg
  
När Flyinges marknadsansvariga ringde upp George Morris för att bestämma tid för hämtning meddelade han, så glatt Morris nu kan, att ”i morgon ska jag vara elak”. Och visst blev det några syrliga kommentarer – framför allt till kvinnor – när den 76-årige amerikanske hoppryttaren, tränaren och mångårige förbundskaptenen intog Flyinges stora ridhus. Men framför allt gick hans tydliga budskap fram: Upp med händerna, ner med hälarna, lätt i sitsen, rid med benen, innerskänkel mot yttertygel!
Helgens upplägg var att tre grupper red, med fyra ekipage i varje. Första gruppen kallades för ”elementary”, även om nivån var väldigt hög. Här red Nicole Holmén, Victoria Eke Göransson och två av Flyinges beridarelever – Emma Maria Thalén och Andrea Sundal. Samtliga tävlar på minst 1,30-nivå.
I mellangruppen red Petra Aittola, Adrian Cronin, Filip Ågren och Alexander Zetterman. I sista gruppen red Douglas Lindelöw, Jörgen Larsson, Stephanie Holmén och Henrik Ankarcrona.
  

Även med svårklassryttare som Douglas Lindelöw och Stephanie Holmén fokuserar George Morris på sitsen.
  
Låt hästen göra jobbet
Idén bakom George Morris system är att hästen, med en avslappnad och rundad överlinje, ska bära sig själv och ryttaren. Den ska inte hämmas av sin ryttare utan ska ges rörelsefrihet. För att nå dit måste ryttaren sluta rida med handen och i stället rida med benen. Du som ryttare ska aldrig bära hästen, utan ska låta den ”sköta sig själv”.
– Hästens ska tryckas fram till ett stöd, inte dras tillbaka till ett stöd. Handridning är inte okej, klargör Morris tidigt.
Hästen ska enligt honom acceptera handen, skänkeln och sitsen, alltså vara lydig för samtliga hjälper. Det är A och O.
  
Fyra delar och fyra byggstenar
George Morris delar in ryttaren i fyra delar – benen, basen (sätet), överlivet och händerna. Om dessa fyra delar används okej har du en bra balans.
Ridningen delas i sin tur in i fyra byggstenar – kontroll över överkroppen, kontroll över blicken, kontroll över hälarna och kontroll över händerna. Överlivet ska enligt Morris vara framåtlutat. Blicken ska vara uppe och framme och hälarna ska alltid vara nedåt.
Han är också extremt noga med att händerna alltid ska vara stilla, ihop och uppe – och att hästen alltid ska få eftergift över hindret, den ska inte hållas ihop.
  

Upp och stå, med stilla händer, är det som gäller.
  
Stiglädren justeras
För George Morris är alla de små detaljerna viktiga. I uppvärmningen vill han att ryttarna ska ha två-tre hål längre stigläder än de sedan har i hoppningen. Längden på stiglädren ska ändras med foten kvar i stigbygeln och stigbygeln ska vara tagen rätt, så att tre fjärdedelar av foten är bakom fotplattan.
Han vill dessutom att ryttaren ska sitta längst fram i sadeln. Det spelar ingen roll om du är Grand Prix-ryttare och har ridit flera OS, Morris är där och kontrollerar att du gör rätt.
Och ingen kommer undan. Till och med VM-ryttaren Alexander Zetterman får sig en avsnäsning, och blir tillsagd att trampa ner hälarna ordentligt. Och så fram med överlivet. Och upp med händerna.
Alexanders häst vill inte riktigt accepterat bettet. Men hur mycket din häst än fixar eller ”joxar” så får du enligt George Morris aldrig någonsin sänka handen och försöka få ner dess huvud. I stället ska handen om möjligt lyftas ännu mer och vara extremt stadig, händerna ska hållas så tätt ihop att de nästan känns som en hand.
  

Stiglädren ska kortas med foten kvar i stigbygeln.
  
Sitter gärna upp själv
När det inte ser ut som George Morris vill hoppar han upp och visar själv. Även om det klagas lite på att personen som kastar upp honom inte gör det särskilt bra, är 76-åringen så pass smidig att han kommer upp även på den högsta hästen.
– Titta bara på mina händer. De är väldigt stadiga, det är det viktigaste, säger han.
Den sista gruppen, där alla ryttarna tävlar på svårklassnivå, får lite extra sitsträning när Morris bestämmer sig för att plocka bort deras stigläder.
Sedan är ryttarna dessutom tvungna att ta tyglarna i en hand, och att sitta med den andra hängandes längs med sidan. Då kommer handställningen automatiskt högre upp, de börjar rida mer från benen och håller handen stadigt och stilla.
  

Morris sitter upp på flera av hästarna …
  

... och rider som han lär, med buren hand och händerna ihop.
  
Buren hand – alltid
Händerna får nämligen, under inga omständigheter, vara för låga. De ska enligt George Morris hållas burna över hästens manke, tätt ihop och de får absolut inte såga hästen i munnen. Händerna ska kännas som när du trycker ut juicen ur en citron.
– Du ska ha en rak, stadig, definitiv och subtil hand.
Om hästen sätter upp huvudet menar legendaren att händerna ska följa med upp, du ska inte fokusera på att få ner hästens huvud med dem. Formen ska komma från skänklarna, inte från en sågande hand.
Det ska gå att dra en rak linje från armbågen till hästens mun. Att händerna hålls för lågt är något Morris har problem med världen över, oavsett om han är i Sverige eller i Australien.
– Jag hatar den där låga, sågande handen. Upp med händerna!, säger han.
  

Svårklassgruppens stigläder plockas av, ...
  

… sedan får proffsen rida på en hand en stund, för att fokusera på skänkeln.
  
Skeptisk till hjälptyglar
George Morris förespråkar naturliga hästar som pushas fram mot bettet i stället för dras ner mot det. Skippa hjälptyglar och sågande händer, uppmanar han. ”Hemligheten” är att låta hästen komma fram till bettet, i stället för att hålla den tillbaka. Även när du saktar av eller gör halt ska händerna vara uppe, kanske till och med höjas något.
Sitter du på en ung häst tipsar George Morris om att du precis framför och över hindret kan ta tag långt upp i manen och ge den frihet i språnget. För den unga hästen är det nämligen väldigt viktigt att den får hitta sin egen balans, och att ryttaren aldrig stör dess rörelse.
Sitsen ska enligt Morris alltid vara lätt, med framåtlutat överliv, ryttaren ska inte sitta ner och hämma hästens rörelser. På en linje ska ryttaren luta sig framåt och låta hästen galoppera på mellan hindren, inte sitta tillbaka och stoppa upp.
  

På den unga hästen tar George Morris gärna mantag inför ...
  

... och i språnget för att inte riskera att störa den.
  
Ben i stället för säte
Morris system bygger på ”benridning” och inte på ridning för sätet. Han vill att ryttarna i stor utsträckning ska behålla den lätta sitsen för att inte störa hästens rygg. Enligt honom är det alldeles för mycket fokus på sätet, på att sitta ner och på att ”rida till” hästen.
– Stå upp och låt hästen balansera sig själv. Det här är inte dressyr! Luta dig framåt och lyft handen, säger Morris gång på gång.
När ryttaren sitter ner i sadeln i hoppningen menar han att hästen blir hastig, urholkad och lyfter huvudet.
– Upp och stå! Hästens rygg är ömtålig, det enda på den som är mer ömtåligt är munnen. Sätt er inte ner efter hindren utan stå kvar i lätt sits, så skonar ni ryggen, uppmanar amerikanen.
  
Tre sorters sits
Enligt George Morris finns det tre olika sätt på vilka en ryttare kan sitta på hästen. Antingen med hästens rörelse, vilket är en mjuk och följsam sits som ger den rörelsefrihet. Detta fungerar bra så länge hästen inte tvekar.
Sedan kan ryttaren sitta bakom hästens rörelse, det är en mer kraftfull sits som fungerar om hästen till exempel tvekar på ett titthinder. 
Framför hästens rörelse är aldrig okej att vara eftersom det stör den. Ryttaren ska sträva efter att rida med i hästens rörelse, men ibland kan det vara nödvändigt att sitta bakom rörelsen.
Överkroppen ska alltså vara något framåtlutad och lättridningen ska vara just lätt – inte för stor och stötig. Hälen ska vara lägsta punkten. När ryttaren rider med i hästens rörelse är han eller hon något böjd i höften och framåtlutad ungefär 30 grader. Lättridningen ska gå uppåt och framåt, enligt Morris.
I långsam, kort trav eller i långsam, kort galopp vill han att ryttaren sitter ner och kommer nära sadeln. Men så fort tempot ökas är det viktigt att lätta i sitsen, eftersom du annars kommer att stöta ner i sadeln för mycket och störa hästens rygg.
– Tänk på Kevin Staut, tänk ofta på Kevin Staut. Han har en utmärkt lätt sits i galoppen, säger George Morris.
  

Douglas Lindelöws häst lyder först inte skänkeln vid galoppombyten, utan bockar till. Efter några varv funkar dock bytena smärtfritt.
  
Tyngden i hälarna
Efter ett tag blir instruktionerna nästan som ett mantra:
– Ner med hälarna! Bryt de där vristerna!
Oavsett vad hästen gör vill Morris att hälen ska vara lägsta punkten, och när överlivet kommer lite framåt kommer också hälen ner ordentligt. Då ryttaren rider bakom hästens rörelse går lättridningen i stället mer rakt upp. Som följd hamnar vikten snarare i sätet än i hälarna.
George Morris låter ryttarna stämma av att hästen verkligen flyttar undan villigt för skänklarna.
– Rid lite bogen in, lite sluta och var noga med rakriktningen däremellan, uppmanar han.
Ryttarna på clinicen påminns ofta om den där innerskänkeln. Det är innerskänkeln som är framåtdrivande och rakriktande i Morris system. ”Innerskänkel mot yttertygel!” hörs nästan lika ofta under helgen som ”Luta dig framåt!”, ”Upp med handen!” och ”Ner med hälarna!”. 
 

Sista gruppen fick dag 2 avsluta med att hoppa en bana, med snäva svängar och rätt ordentliga språng.

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se