Text och foto: Ida Röök
  
Förra veckan höll Jens Fredricson clinic inför fullsatta läktare på Varbergs ridskola. Tema för clinicen var ”Grundridning är hur kul som helst”. Och visst bjuder Jens på många skratt och roliga liknelser under kvällen.
Hans mantra är att markarbetet är viktigare än hoppningen. Och då är det inte minst hästens framåtbjudning och balans, rakriktning och liksidighet – samt ryttarens inverkan – som är nyckeln till framgångarna.
När det gäller ryttarens sits vill han att man använder vikthjälper och skänkel för att rida hästen fram till en mjuk hand och en jämn kontakt. En skicklig ryttare utvecklar sin förmåga att använda vikthjälperna, som blir en signal för hästen.
  
Stirrar på hästens huvud
Det sista du vill är att dra hästen i munnen för att bromsa, kontakten ska ridas fram – från hästens bakben och till bettet.
– Många stirrar sig blinda på hur hästen håller sitt huvud, men hemligheten sitter i hur den använder sina bakben. Tänk om alla ryttare som sitter och tittar ner på hästens hals och huvud i stället kunde se hur bakdelen på hästen jobbar, säger Jens med glimten i ögat.
  

Ridskolehästen Born 2 love U 2 Y jobbar efter hand på fint med Jens. 
  
Han rider en av ridskolans hästar. Och då börjar han med att koppla bort sina händer helt och hållet.
– När jag sitter upp på en för mig ny häst har jag alltid en stund där jag känner efter hur den är. Jag rider bara för skänklarna och vikthjälperna.
Jens instruerar publiken att sätta sig på sina sittben.
– Man brukar ju säga att man inte ska sitta som en säck potatis i sadeln. Det har egentligen inget att göra med att det är snyggt att rida med rak rygg, utan beror på att man då känner sina sittben, säger Jens.
Han illustrerar det hela med att svänga in ridskolehästen på en mindre volt, helt utan att styra med tyglarna.
– Den lyssnar riktigt fint på mina vikthjälper, konstaterar han nöjt.
  
Går med bakbenen innanför
Det här med rakriktning och att hästen spårar är riktigt viktigt för att hoppningen ska fungera. Jens jobbar med ridskolehästen på en volt, den går gärna med bakbenen lite innanför spåret.
– För att kunna hoppa bra behöver den jobba med båda sina bakben, lika mycket.
Jens liknar hästen vid en bil. Varje hjul driver den framåt, men om ett av bakhjulen driver lite mer än det andra blir det knasigt.
– Att få hästen att arbeta jämnt med bakbenen är viktigt. Bakbenen ska rättas in efter frambenen, så att hästen spårar och bjuder fram till ett jämnt stöd på båda tyglarna.
Även i hoppningen använder sig Jens av sina vikthjälper. Han visar en lite ”galen” anridningsteknik som han föredrar.
– Många bromsar sina hästar hela vägen fram till hindret och släpper sedan allt i språnget. Hästen far då ofta iväg och korsgalopperar kanske i svängen till nästa hinder, säger Jens.
Han gillar att stå i lätt sits, låta hästen komma fram i en frisk galopp och sedan rida an hindret.
– Det här fungerar inte om inte hästen är i balans.
Många ryttare får ofta höra ”sitt upp”, framför hindret.
– Men vad händer då? Du rätar upp dig, spänner ryggen och handen åker – ja den åker ju bakåt och du drar hästen i munnen. Jag tänker i stället att jag ska föra fram höften, axlarna åker då lite bakåt men handen är kvar där framme. Då rider du med i hästens rörelse framåt.
Jens rider med fram till ungefär tre språng framför hindret. Då för han fram sin höft, som en nästintill osynlig halvhalt.
– Mina halvhalter tas inte med handen, dem gör jag genom att föra fram höften. Alltså genom att vinkla mitt bäcken och spänna magen, förklarar han.
  

Jens rider med, fram till ungefär tre galoppsprång framför hindret. 

Han "sitter inte upp", utan vinklar i stället sin höft inför hindret.
  
Passar inte alla
Jens är dock medveten om att den här anridningstekniken inte passar alla ryttare och hästar.
– Är du ett riktigt kontrollfreak kommer du ha svårt att rida hästen på det här sättet, du måste lita på din häst till 100 procent. Och om hästen inte är i balans fungerar det inte heller. Det finns massor av anridningstekniker och ingen är rätt eller fel. Många föredrar att ha hästen mer mellan hjälperna. Men jag gillar att låta hästen själv ta sig an uppgiften, jag vill inte lägga mig i för mycket.
Jens menar att den här metoden utvecklar hästens egen taxeringsförmåga och lär den att backa av framför hindret.
  
Ändrar inte för mycket
När Jens instruerar andra ryttare försöker han att inte peta för mycket i deras sits och ridsätt.
– Det är känsligt det där. Det är som att kritisera någons barn, konstaterar han.
Hästen måste byggas upp från A till Ö, menar Jens. Det går liksom inte att fuska och börja någonstans mitt i.
– Rakriktning, framåtbjudning, balans och att rida hästen för vikthjälperna är något som måste fungera i markarbetet innan hoppningen kan bli bra, säger han.
För honom är det också viktigt att våga fråga om saker man inte förstår.
– Ridsporten har någon slags kultur att man ska veta saker, fast man aldrig har fått dem instruerade för sig. Annars utpekas man som ”dum”. Jag gillar inte den kulturen. Jag tycker absolut att man ska våga fråga, det är ju så man lär sig och blir bättre.
  

Glädjen och kärleken till hästen kommer alltid först för Jens.