”Vad är det som leder till våldsam behandling av hästar i träningssituationer? Om man tittar på de bästa tränarna i världen, mästarna, så är det sällan eller aldrig man hör eller ser spår av våldsam hantering av hästarna.
Det är inte så att de som är bäst råkar vara de snällaste. Det är snarare så att deras kunskaper och erfarenheter har gett dem många fler icke-våldsamma lösningar på de problem vi ställs inför i vårt svåra arbete – att samarbeta med en individ av en annan art, som inte förstår vårt språk.
  
Våld är alltid en sämre lösning än den "rätta” lösningen, men det är ofta mycket svårt att hitta "rätt” lösning utan tillräcklig kunskap och erfarenhet. Jag kommer ihåg tidigare i min professionella tränarkarriär att jag kände fysiska och psykiska obehag i situationer där jag tog betalt för att finna lösningar på utbildningsproblem, men där resultatet uteblev. Det är en obehaglig situation som tyvärr är början på en väg som leder oss längre och längre bort från den ursprungliga intentionen – att hjälpa människor och hästar att förstå varandra, och därmed påbörja ett samarbete som är givande för båda parter.
  
En annan orsak till våld mot hästar är vad min vän Emelie Cajsdotter kallar "omvänd empati". Alltså att tillfoga hästen den smärta och det obehag du känner att den har gett dig, genom sin handling eller dåliga prestation. I situationer där vi hoppas och förväntar oss en prestation av vår häst, som inte blir vad vi önskat oss, kan frustrationen orsaka att ryttare tycker att det är rättvist att påföra hästen smärta. Smärta som är lika med eller överstiger den dåliga känsla, eller den psykiska smärta, som han eller hon menar att hästen är skuld till.
Denna bestraffning är obegriplig för hästen och leder bara till andra problem, vilket en oerfaren ryttare eller tränare ännu inte har förstått. (Annars skulle denne inte ha straffat hästen.)
  
Jag vill också ställa den etiska frågan: Vad har vi för rätt och ansvar när vi tvingar igenom vår vilja på en annan individ. Är detta motiverat genom ägande?
Hästar reagerar instinktivt och reaktioner får inte missförstås som dumma val, när hästen inte har något val om huruvida den ska reagera eller inte. En häst, som är ett flyktdjur, har med tiden blivit fulländad till det den måste vara bäst till i naturen – nämligen att överleva. Detta gör att den inte har lyxen, som vi har, att resonera först innan den reagerar. De av hästarnas släktingar som kan ha haft den förmågan har för länge sedan dött ut, till följd av detta.
  
Det finns studier som visar att skillnaden mellan en människa som ser, utvärderar och reagerar – och en häst som ser och reagerar – är hälften. (Alltså 24 millisekunder i relation till hästens 12 millisekunder.) I många situationer blir hästarna anklagade för att vara dumma eller fräcka, eftersom de har denna förmåga att överleva som inte vi har.
När man straffas för något som är en naturlig, icke-viljestyrd instinkt, så upplevs det som en dubbel bestraffning – som är direkt skadlig för självkänslan. Även om resultatet har uppnåtts har alltså självkänslan på lång sikt påverkats negativt. Vilket också kan ses som en orsak till att så många hästar hoppar på träning, men sedan vägrar ut sig på tävling. Under press blir den dåliga självkänslan tydligare och resultatet uteblir.
  
Vad kan man som hästägare göra när man kommer i en situation där kommunikationen bryts ner, förståelsen försvinner, och våldet tar över? Man kan se på tränarens försök att reda ut situationen som ett försök att få till något, som han eller hon inte är kapabel till att reda ut, på grund av avsaknad av kunskap och erfarenhet. Som också är skälet till att denna tränare inte är bland de bästa i världen. Detta, i sin tur, är varför kunderna betalar ett mycket lägre pris för den kunskap de får.
Det kan då vara räddningen för tränaren om man vid ett tidigt tillfälle tar kontakt, och förklarar att det är okej om vi inte löser det här problemet nu. Snarare gör vi vad vi kan på ett positivt, etiskt korrekt sätt, tills vi kan hitta en annan lösning.
Om tränaren inte känner sig anklagad, utan känner att ni har förståelse för hur svårt jobbet är, kommer denne att uppskatta att ni erbjuder en annan lösning än vad en djurvän har som absolut sista alternativ – att tillgripa våld och bestraffning. (Som dessutom omfattas av lagstiftning och hårda regler inom alla hästsportsorganisationer.)
  
Vad är våld och bestraffning, och vad är korrigering? Här finns en fin linje vi måste balansera på, och det är inte helt olikt vad vi som föräldrar måste relatera till med våra barn. Många föräldrar i andra kulturer, där våld mot barn accepteras som en del av uppfostran, ser detta som ett nödvändigt ont.
Min son påstår fortfarande, vid 26 års ålder, att jag har "smiskat" honom en gång i hans barndom – även om han medger att han säkert förtjänade det. Jag kommer inte ihåg det själv, men du vet vad som sägs om berusade människor och barn … Om jag i frustration och okunnighet gjorde detta, var det i brist på bättre metoder.
När det gäller korrigeringar i ridning, så har de för avsikt att få uppmärksamhet för de frågor vi ställer. Om denna korrigering är för kraftfull leder den till rädsla, som i sin tur är destruktiv för lärandets process. Om den är för svag gör den bara hästen mer ouppmärksam.
  
Hästar är olika, precis som vi är. Några reagerar när man hostar, medan andra kräver att du klappar händerna nära deras öron. Men det får aldrig gå till den punkt där det uppstår rädsla och spänning.
Många gånger förstår vi egentligen varför en häst ”inte lyssnar". En häst som är rädd om sin mun, baserat på upprepade situationer där smärta har orsakats av ryttaren, kommer att ha sin fulla uppmärksamhet på bettet. Den kommer kanske inte att märka skänklarna, hur envisa de än är.
Som tränare är detta ett etiskt dilemma, då vi måste få fokus tillbaka på det viktigaste (bjudning, en beredskap att gå framåt) och bort från det destruktiva (fokus på bettet, och konsekvens av smärta som väntar i den riktning hästen är ombedd att gå i – framåt). Hästen sätts i en situation av "damned if I do, and damned if I don’t". Den gör en prioritering som säger att den har mest att förlora genom att gå fram en gång för mycket än en gång för lite.
   
Det är anmärkningsvärt att de flesta träningshjälpmedel som säljs bygger på att skapa obehag, vilket resulterar i ett negativt tillstånd för hästen. Har vi blivit vana vid detta till den punkt där vi inte reagerar – där det har blivit kulturellt betingat? Vilken effekt har det på barn och ungdomar att bevittna våld mot djur, vars välbefinnande vi är ansvariga för?
Många studier i psykologi säger samma sak, det är skadligt för barn och ungdomar (säkert för vuxna också, även om detta inte nämns). När ni tänker på det för ett tag nickar ni förmodligen, för det är en självklarhet i resonemanget som är omöjlig att förneka.
Är det tävlingsryttare, eller människor, dessa unga ryttare ska bli? Det är möjligt att kombinera, med hundratals exempel att hänvisa till. Men gemensamt för alla är: Kunskap. Vare sig man är lyckligt lottad att ha en mästare som mentor (Ingrid Klimke är det bästa exemplet som kommer i minnet) eller om man håller sina etiska linjer, och kommer ihåg varför man började rida. Samt låter sina begränsningar vara en utmaning till vidare kunskap, snarare än en frustration som måste bekämpas.
  
I media finns nu ett större fokus på hästens välfärd, detta är naturligtvis bra. Men "whistleblowers" ses ofta som några som försöker förstöra sporten, i stället för spara hästen. Detta är ofta orättvist, eftersom all sport med häst är underlagt grundregeln att hästens välbefinnande är det viktigaste. Inte "hästens välfärd är viktig efter att JAG får den att göra vad jag vill!".
I skräckexempel hör man om hästar som exempelvis inte vill piaffera, där tränaren på marken använder spöet så att hästen slutligen stannar och urinerar. Vet ni hur rädd man måste vara innan man kissar på sig?
I hoppning är bestraffning vid vägran, eller när hästen löper i panik, som att det skulle göra dig mindre rädd att frukta konsekvenserna av att vara rädd (bestraffningen av stannade vid hindret)!
Överför detta på höjdhoppare, det är som att man skulle bestraffa dem när de kommer fel på ribban. Och när de så småningom inte vill hoppa mer, så straffas de vidare. Slutligen blir de "oförskämda" och kommer inte att vilja gå på träningen mer. Har ni sett något liknande?
  
Alla vi som är professionella borde veta att det är ryttarfel som leder till att hästen gör fel. Buck Brannaman sade det så bra i sin film: "I don’t help people with horse problems, I help horses with people problems!"
Problemet är att få vill ha besked om att de gör fel, och det är en dålig affärsidé att skylla på kunden när din lön är beroende av honom eller henne. Gör det lättare för din tränare genom att gå till denne och säg: ”Jag vet att vi har en del problem, men jag vet också att det är på grund av mina begränsningar som de har uppkommit.”
Vi har ett gemensamt ansvar för våra hästar, OCH för de unga människor som ska formas. Låt inte kortsiktiga ambitioner göra era mål otydliga. När man inser sina misstag är det oftast för sent.”
  
Av: Per Waaler, dressyrtränare och GP-ryttare
  

Tyckt till
Håller du med Per – eller anser du att han är helt fel ute? Säg gärna din mening i kommentarsfätet nedan!
  

Om artikelförfattaren
Per Waaler har arbetat med dressyrhästar hela sitt liv – i USA, Norge och Sverige. Han har tränat många hästar till Grand Prix-nivå, har varit norsk mästare ett stort antal gånger och har representerat sitt land i flera internationella mästerskap.
Per driver i dag dressyrcentret Waaler Farm i svenska Asarum, tillsammans med hustrun Helene. Deras mål är att all hästhantering och träning, i så stor utsträckning som bara är möjligt, ska ske på hästens villkor – inte utifrån ekonomiska målsättningar, stress eller press.


FOTO: Mette Satterup