Krönikor
Publicerad: 2006-02-22Krönika: Jag kallas numera Sara van Dyk
Jag har äntligen varit och tränat! Och inte för vem som helst utan för Lasse Parmler, ridsportens alldeles egen version av den ständigt rättframme hockeyfiguren Niklas Wikegård.
Efter en lång tid av obarmhärtig motivationsbrist lyckades jag i helgen - trots stor risk för både fastfrusna fordon och isiga uppförsbackar - mobilisera tillräckligt med kraft för att ta mig iväg på hoppkurs. Fast det var med mycket god hjälp från åttaåriga unghästen (jag struntar i vad alla säger, hon ÄR fortfarande unghäst) Rolandas matte Lisa, för det var hon som höll i allt det praktiska.
Det enda jag behövde göra var att rida och det är ju hur ovanligt och lyxigt som helst för en liten fjant som mig. Bara rida liksom - sist det hände måste ha varit då jag red ponny. Innan mamma och pappa kastade in handdukarna som både finansiärer och marktjänstemän, gud vad jag saknar den gamla goda och bekymmerslösa tiden.
I och med att denna plötsliga markservice infann sig spelade det ingen roll hur stor motivationsbrist jag än hade inför det hela, kursen skulle under rådande omständigheter ridas och därmed basta. Men som jag skrev i en tidigare krönika är saker och ting inte bättre än att jag är väldigt mån om att få beröm när jag tränar för folk, och då kan man fråga sig hur smart det är att rida för en av landets mest ärliga, rättframma och ibland obarmhärtigt sarkastiska tränare. Dessutom på en av landets mest markskygga hästar som till råga på allt är åtta år gammal fast fortfarande unghäst.
Men jag var vid gott mod ändå, jag tänkte att även om Rolanda beter sig som en knäppis under hela kursen så tänker jag göra allt för att Lasse åtminstone ska tycka att jag rider henne bra. Dessutom älskar jag att träna för honom bara för att han är en så otroligt skicklig tränare, det är få som kan sätta fingret på problemen så fort som han kan.
Det kunde ha börjat bättre dock. Under framskrittningen kom den obligatoriska frågan från den käre tränaren - vad var det för häst jag satt på? Jag hade av någon outgrundlig anledning glömt bort att förbereda mig på den frågan så jag hade ingen aning om vad jag skulle svara, typiskt alltså. Efter att ha tränat en hel del för Lasse genom åren vet jag nämligen vikten av att få till det från början, annars riskerar man att vara idiotförklarad resten av kursen, vill det sig riktigt illa kan man vara det under en hel säsong.
Det jag nu lyckades få ur mig lät inte alls bra. Det var något i stil med att Rolanda var en unghäst, fast åtta år gammal. Inte var hon min heller, jag red henne bara då och då. Och så fick jag ur mig att jag minsann visste att hon hade bra blod i sig fast jag kom inte ihåg vad pappan hette men nåt holländskt var det i alla fall. Och sist men inte minst sa jag att hon hoppar bra fast hon ofta är väldigt rädd för hinder.
Lasse tittade på mig med smala ögon och mumlade: "Hoppar bra fast hon är rädd för hinder... Det låter inte alls särskilt bra."
Sedan vände han oss ryggen och begav sig till något ekipage som det verkade finnas i alla fall lite hopp för. Fasen vad dåligt det där började då. Rolandas matte Lisa hojtade uppifrån läktaren att pappan heter Julio Mariner och herregud tänkte jag, vilken tur att jag inte börjat spåna i det också, för då hade jag väl sagt att pappan hette Julio Iglesias eller nåt.
När Lasse sken upp och svarade att Julio Mariner var bra grejer sken även jag upp för då insåg jag att mina och Rolandas utsikter i den här gruppen såg lite bättre ut, tack och lov för att Lisa var med fick man konstatera.
I och med att vi lyckats komma med i en unghästgrupp trodde jag att framridningen skulle vara lugn och smidig, enkel och barmhärtig. Ack vad jag bedrog mig!
In på en liten volt med alla vingliga och lufsande bebisar och där skulle vi trava på i det som så fint heter arbetstrav. Rolanda visade sig ta ungefär dubbelt så långa steg som alla andra och jag fick därför syssla med att vända igenom volten mesta delen av tiden, usch vad jobbigt.
Att jag sedan inte hade henne i form för fem öre gjorde inte saken roligare, hon sprang runt där som en 180 centimeter stor giraff med ögon och nos på samma vågräta linje och hur mycket jag än kämpade hände det inte ett dugg med den så kallade lösgjordheten.
Sedan var det dags att samla traven. Tjosan hejsan vilken samling, inte alls alltså. Men någon gång måste man väl börja och hästen är ju åtta år tänkte jag och kämpade på med de obefintliga samlingarna. Det enda som hände var att Rolanda blev grinig och att jag blev trött. Efter kanske tjugo minuters plågande var framridningssejouren äntligen över och jag konstaterade att här har vi mycket att träna på, Rollan och jag, om vi inte ska bli portförbjudna på nästa träning.
Sedan var det dags för själva hoppningen, nu skulle Lasse minsann få se på hoppteknik. Det där med att Rollan i sina sämre stunder kunde vara rädd för hinder sket jag fullständigt i för det alternativet fanns inte längre med tanke på allt som gått snett hittills, nu var det hoppa som gällde och fint skulle det se ut, så det så.
Jag styrde an mot det lilla, lilla räcket Lasse ville se oss hoppa, det var kanske 30 centimeter högt. Rollan verkade tack och lov vara fast besluten om att vara schysst och hoppa det och hej vad det gick. Frambenen var tjusigt placerade på var sin sida om huvudet, ryggen sköt i luften så att det kändes som att sitta på en katapult och jag kände riktigt hur hon öppnade upp med bakbenen och avslutade med en kraftfull svansviftning som dängde till mig ganska rejält på hjälmens baksida.
Ha, där fick allt Lasse så han teg tänkte jag. Jag såg till att ge rikligt med eftergift också så att han skulle se vilken följsam och duktig unghästryttare jag var. Sedan brakade helvetet lös.
Jag fick höra att jag liknar den belgiske ryttaren Marc van Dijck som tydligen dyker så mycket med överlivet i sprången att Lasse börjat kalla honom Marc van Dyk, och hädanefter skulle tydligen jag gå under smeknamnet Sara van Dyk. Jättekul!
Sedan fick jag höra att jag var en typisk svensk för svenskarna brukar tydligen kallas för "A bunch of runaways leaning forward" ute i världen. Jahaja.
Här måste jag faktiskt säga att jag nästan kände mig lite stolt för det måste betyda att någon eller några av de duktigaste ryttarna i landet har en benägenhet att dyka lite väl mycket i sprången och även om det kanske inte är så bra så känns det rätt okej för lilla mig att jämföras med dem...
Men den glädjen fick jag inte njuta av särskilt länge. Lasse tutade på med sina sarkastiska och (så här i efterhand) rätt roliga kommentarer. Förutom att han hela tiden ropade "Varsågod Sara van Dyk, nu är det din tur" fick jag höra att vi inte fick såsa omkring som några gamla kommunalarbetare och att vi minsann inte befann oss på någon Montessoriskola och gud vet allt.
Om ni inte hört Lasse Parmler på en träning någon gång råder jag er starkt att försöka göra det för det är inte bara lärorikt utan också otroligt underhållande. Karln har ruskigt mycket humor, vilket ofta sker på deltagarnas bekostnad, men det får man bjuda på tycker jag.
SARA OM SIG SJÄLV
Namn: Sara Elin Söderberg
Ålder: 30, fast mognadsnivån ligger något lägre.
Bor: I en liten trea i ett jättehöghus på Lidingö, inte alls ett passande boende för en norrbottens-lantis som mig men det får gå så länge.
Familj: Sambon Henke, 32 år, gammal hockeyspelare, nu försäkringsrådgivare, också norrbottning.
Dottern Tilda, 1 år, går ofta under smeknamnet duracellkaninen.
Hunden Allan, 7 år, en överhormonell rottweiler som tror att han är 7 månader.
Och så har jag en mamma, en pappa och en lillasyster men de bor i Boden.
Kort beskrivning: En glad och sprallig dramaqueen som av en del kallas för argbiggan, förstår inte varför.
Andra intressen: Det finns så otroligt många saker som intrsserar mig men det är MYCKET svårt att hinna med sådant när man håller på med de här hästarna. Om jag måste välja en sak får det bli en god drink på ett trevligt ställe där solen skiner.
Häst: Cabaré, 12 år, valack, Irco Marco-Koncerz. Hopphäst, jag har haft honom sedan han var fyra. Som bäst har vi lyckats få till några 4-felsrundor i ett par 140, annars är det 120-130 som gäller även fast jag fortfarande drömmer om debut i 145. Världens goaste, snällaste, underbaraste kompis som aldrig sviker, totalt orädd. För bommar också, vilket innebär att de brukar kastas av från bomhållarna med jämna mellanrum.
Svart på vitt: Nosen bakom lod lönar sig
45 hästar studerades under Aachen Grand Prix Special två år i rad. En färsk studie bidrar med hård fakta till diskussionen i dagens debatt.
Finns kopplingar mellan FEI:s världsranking och hästens noslinje
25 hästböcker du inte får missa!
Mulle, Svarta hingsten och Silver, hästarna i böckernas värld är många. Det är aldrig för tidigt, eller för sent, att börja läsa hästböcker.
Nu är brunstsäsongen här
Med ljusare och längre dagar kommer brunsten i gång hos våra ston vilket kan påverka deras beteende. Men vad händer när stoet brunstar?
Vi vill se era bästa DIY-lösningar för stallet
Frostfritt vattenkar, egenbyggd bromsfälla eller täckeshängare. Genom åren har vi delat många av era smarta DIY-lösningar.
Sitter du inne på någon smart hemmafixad lösning – tipsa oss!
Forskning: Barn blir smartare av ridning
Forskare vid Tokyo universitet har visat att ridning aktiverar den del av hjärnan som står för lärande och minne.
Artikel i repris: Ridningen främjar barns förmåga till problemlösning
Överdomaren vid FEI vill förändra dressyren
Hans-Christian Matthiesen identifierar behovet av förändring inom dressyren. Han föreslår flera strategier för att främja hästvälfärden.
Han förespråkar en balans mellan tradition och nytänkande förändring
Nytt hopp för Skövde Ryttarförening
Ridskolan har det svårt i ekonomiskt tuffa tider. Nu tar Malin Dahlgren över som ny ridskolechef med energi och en stark tro på framtiden.
"Det är min bästa och sämsta egenskap, att jag aldrig ger upp"
Här är årets hästföretagare
För sjunde året delar Hästföretagarcentrum ut utmärkelsens Årets hästföretagare. Nu står det klart att Tunarps Säteri får motta priset för år 2023.
Läs motiveringen: "En tydlig strategi och arbetet drivs målmedvetet"
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Nytt ljus på din hästtransport
Böckmann erbjuder nu en ny ambient belysning som ger ett mjukt sken. Lamporna säkerställer bra belysning av omgivningen vid backning.
Om avelsvärdering i veckans Hästonsdag
Per Skoglund berättar om hur en avelsvärdering går till. I ett härligt inslag får vi följa med till Grevagården och årets avelsvärdering.
Efter Ponnyakuten: ”Fick skriva autografer”
Filippa sökte till Ponnyakuten för att Ludde inte gick att longera. För Hippson berättar hon hur det var där, att bli känd och vad som hände sen.
Kreativ belysning väcker uppmärksamhet
Norska Frida Børli Solaker upplever att många vill ha samma lösning för att lysa upp ridbanan som hon skapat. Här delar hon med sig av sina erfarenheter.
"Lösningen har fungerat utmärkt för oss i två och ett halvt år nu"
Ridsporten glöms bort i ny idrottsutredning
Regeringen gav i uppdrag att se över idrottsanläggningar – men de tog inte med ridsporten. Nu finns risk att gå miste om framtida investeringar.
Bildspel: Följ med hem till Erica och Thomas
Utanför Tomelilla hittar vi Erica Swartz Ryan och Thomas Ryans gård. Här har de hagar så det räcker och blir över, varsitt stall och totalt fem olika ridbanor.
"Ibland blir kontrasterna så påtagliga"
Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått. Maria Yttermyr befinner sig i ett parallellt universum: en distanskurs i targetplacering.
Ställer sig frågan i bloggen: är dressyren för hästen eller människan?
Avlivning av häst –så kan du förbereda dig
Att ta farväl av en bästa vän är en av de svåraste stunderna för en häst ägare. Det är ett tungt men viktigt ansvar och förberedelse kan underlätta.
Hjälpte polisen med bortsprungna hästar
Klockan 01.45 vaknade Hanna Lundberg av att telefonen ringde då. Det var polisen som stod med två hästar. Hon åkte dit med transporten.
La ut ben och huvuden från döda hästar
Länsstyrelsen ville ta en kvinnlig gårdsägares djur. Hon valde då i stället att avliva sina sex hästar och sprida kadaver och slaktrester över gården.
Mulan är en förebild för åringarna
Cerina Lindström köpte den envisa mulan Mulle Meck för två år sedan. Han blev snabbt en modig förebild för de yngre kompisarna i hagen.
"Den största skillnaden mellan en häst och en mula är envisheten"
»En glad häst utgör basen i vår sport«
Jessica von Bredow-Werndl har sett över sin egen och hästarnas vardag. En mer naturlig hästhållning och ryttarträning har gett resultat.
"Det går alltid att hitta ett sätt att träna som passar just din häst"
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Allt fler upptäcker WE
– Porträtt: Sara Algotsson Ostholt
– Hitta samspelet med slingan
– I huvudet på Steve Guerdat
– Ridning under småbarnsåren
– Få hästen lösgjord i balans
...och mycket, mycket mer!