Och belöningen man får är en stor jäkla skithög som till råga på allt knöstas ut mitt i den nyss rengjorda boxen, i bästa fall vill ens så kallade kompis gosa lite och det visar han genom att skalla en så att man får en blåtira. Det är lagom roligt att komma till jobbet dagen efter en sådan smäll kan jag tala om, folk undrar ju vad man har för bisarr fritidssysselsättning.

I det stora hela tycker jag nog faktiskt ändå att jag är en någorlunda vettig människa. Jag har en familj som fungerar rätt normalt, jag har ett hyfsat vettigt jobb på en hyfsat vettig revisionsbyrå och inga av mina vänner är särskilt tungt kriminellt belastade. Men ändå väljer jag att dag ut och dag in spendera all min lediga tid till att klafsa runt i den där rackarns leran och plocka upp alla skithögar och få alla mina blåtiror.

Vad är det för fel på mig? Min sambo Henke har någon gång sagt att oj vad han önskar att han vore i Cabbens kläder: "Tänk att bara stå där och bli på- och avklädd, tvättad, friserad, linimentad, masserad och att få skiten efter sig upplockad vart man än går." Det obehagliga är att karln har ju rätt.
Förra helgen kom jag på att herregud vad lång tid det gått sedan Henke och Cabben träffades sist. För några år sedan kom de ju riktigt bra överens, då groomade Henke åt mig på tävlingar och vi var tro det eller ej ett rätt fint litet team. Men sedan hände något jag-vet-inte-vad, breaket mellan honom och hästen var ett faktum och för någon vecka sedan skulle jag då försöka reparera det.

Det var dags att hämta hem halm, tyvärr ingår inte strö i stallhyran där Cabben står. Och han står på just halm för att hans snopp inte klarar av att hantera spån eller torv, den blir infekterad av sånt och det är ett helvete kan jag tala om.
Men det var i alla fall en underbar vinterdag och jag tänkte att det vore väldigt praktiskt att slå flera flugor i en smäll så jag bad Henke att följa med. Dels kunde jag få lite bärhjälp men det sade jag naturligtvis inte högt. Dels kunde Henke och Cabben få bekanta sig med varandra igen och sist men inte minst så skulle ju Henke känna att "åh vad härligt det är här ute i stallet" bara för att solen sken och så.

Det började med att transporten hade frusit fast. Efter en timmes hackande, sparkande, svärande och skrikande lossnade den äntligen och vi kunde lätt irriterade börja ta oss mot stället som säljer halm. Konstigt nog fortlöpte både ditfärden och lastningen av själva halmen utan problem.
Efter att ha fyllt transporten till bristningsgränsen skulle vi rulla hemåt igen och först då gick det upp för mig att det var en väldigt isig och brant backe från halmstället upp till stora Ekerövägen där det naturligtvis rullade tusentals bilar fram och tillbaka.

För att inte riskera allas våra liv tvingades jag stanna längst upp där backen var som brantast och vänta på att alla bilar skulle försvinna. "Satan också!" svor jag med rösten i falsett. "Här är det ju jättehalt, hur ska vi komma härifråååån?"
När det äntligen var fritt fram att åka tog vi oss naturligtvis inte en enda millimeter framåt, bilens däck bara spann och spann. Jag kände hur paniken grep tag i mig och i samma stund hojtade jag åt Henke att rusa ut och putta på.

Oj vad lätt för honom att putta fram ett ekipage som befinner sig i brant uppförsbacke och väger drygt tre ton! Av förklarliga anledningar rörde sig inte ekipaget en millimeter nu heller, Henkes ansikte blev bara blåare och blåare och för övrigt såg han ut som en uteliggare av all smutsig snömodd som bilens spinnande däck sprutade på honom.

Jag insåg att det inte fanns något annat att göra än att backa nerför hela backen igen och ta ny sats, och det är inte så kul ska ni veta när man är sämst i världen på att backa med släp. Efter en läskigt vinglig baklängesfärd där det var ren tur att ingen bil kom upp bakom oss (för då hade jag kört över den) kom jag på att Henke måste ju stå uppe vid Ekerövägen och agera trafikvakt. Så jag gapade åt honom att rusa upp till korsningen och vifta åt mig när det var fritt fram att komma.

Vid det här laget var stackars lilla dottern Tilda också upprörd, hon undrade ju vad hennes föräldrar höll på med. Så samtidigt som jag gasade för fullt med kopplingen i högsta dragläge (här gällde det ju att vara beredd) tröstade jag Tilda och samtidigt som jag gjorde det försökte jag tyda vad Henkes viftande armar kunde betyda. Ibland rörde han armarna i cirklar och ibland uppåt och framåt, nedåt. Vad menade han?
Till slut chansade jag och burnade iväg i full syra uppför backen, Henke stod kvar mitt i vägen och viftade med sina armar så att jag nödgades tuta på honom fem gånger (det har jag lärt mig att båtar gör när de vill säga åt någon att flytta sig fort) och då hoppade han tack och lov åt sidan.

Men väl uppe vid stora vägen såg jag att hans viftningar måste ha betytt att det inte alls var läge att köra för där åkte det ju hur många bileländen som helst. Jaha, det var bara att stanna igen då.
De svordomar som for ur min mun i det läget var verkligen inte lämpade för lilla stackars Tilda att lyssna på, usch så hemskt. När alla bilar äntligen var borta bad jag de högre makterna se till att låta däcken få lite fäste i isen och tro det eller ej men det fick de!

Så på något sätt tog vi oss ut på Ekerövägen och väl där gav jag full gas för att komma iväg från eländesplatsen så fort det bara gick. Att Henke befann sig i diket en bit bort hade jag för tillfället glömt bort så han, den stackaren, fick springa ikapp oss som självaste James Bond och hänga några meter i den öppna bildörren innan han kastade sig in i full fart.

Rätt omgående gav jag honom en ack så förlåtande liten blick och då när jag såg hans svarta ögon förstod jag att detta skulle jag komma att få sota för under en lång tid framöver. Hans sarjade inställning till allt som har med Cabben att göra var i och med detta icke reparerat på något sätt, tvärtom. "Det här är tamejfan RIKS-JONENS stora Grand Prix" hörde jag honom fräsa.
Nästa gång någon frågar mig vad jag gör på min fritid ska jag säga att jag är med i Grand Prix-cirkusen för riksjon, det är där jag hör hemma.