Det räcker med att bara titta ut genom fönstret för att kalla kårar ska leta sig nedför min stackars rygg - som jag för övrigt kommer att tvingas steloperera om något år om den här kylan inte har för avsikt att lugna ner sig.
Jag vet att jag kan vara lätt hypokondrisk emellanåt men här är det banne mig inte frågan om någon hypokondri, det är ett rent och skärt faktum att kyla inte är bra för mitt allmänna välbefinnande.

Här har man flyttat från nordligaste Norrland för att slippa saker som minusgrader, snö, is, fastfrusna transporter med mera och vad händer? I mars månad sitter man och funderar på om transporten någonsin kommer att lossna från sin lilla plats så att man kan ta sig iväg till den där iskalla tävlingsplatsen och göra bort sig som vanligt. Det är för jäkligt.
Med anledning av detta väderelände hade det verkligen varit på sin plats om alla andra saker som har med den här tävlingen hade klaffat, men naturligtvis är det inte så.

Vi kan börja med träningsförberedelserna. Cabben har inte hoppat ett enda riktigt hinder sedan i oktober förra året. Jag har gått och väntat på att det ska bli barmark och varmt och skönt ute så att man kan puttra iväg till någon trevlig träning för Helena Persson till exempel, men barmarken har ju aldrig infunnit sig!
I förra veckan fick jag panik och lyckades nästla mig in på en träning för henne i sista stund men då blev den naturligtvis inställd. Och nu i helgen kunde jag inte träna alls för då var Cabben nyvaccinerad eftersom jag som vanligt missat att vaccinera honom i tid. Så nu har jag och veterinären hållit på med en hysterisk sistaminutenvaccinering där det krävdes en hel del hjärnceller för att få till det så att det skulle stämma med grundvaccineringsregler och tävlingskarensdagarsregler, jag kan säga att det var på håret att vi lyckades.

Nej, det enda jag lyckats göra med honom i träningsväg är att hoppa några studs på egen hand hemmavid utan någon som står och skäller på mig. Inte alls bra, kan tänka mig att det varit rätt mycket dykande överliv och undertempo och gud vet allt som kan vara svårt att hålla ordning på när man är själv.
Men så läste jag några artiklar här på Hippson, den ena handlade om en clinic i Kungsbacka med Maria Gretzer där hon bland annat gav tips och råd om hur markarbetet av äldre och oridna (jag läste det sistnämnda mellan raderna) hästar bör gå till.

I den andra artikeln visade Helena Persson och Linda Heed hur man kan få till rundare språngkurvor genom hoppning av ett räcke med en bom på backen två språng före och en på backen ett språng efter. Båda sakerna stämde på punkt och pricken in på Cabben! Glad i hågen begav jag mig med dessa två artiklar som tema ut till stallet på en alldeles egen liten tvådagarsträning, som jag sedan genomförde på största allvar. Markarbete första dagen och hoppträning andra dagen.

Så här i efterhand kan jag inte annat än konstatera att det är med ridning som med matlagning, man lär sig enbart genom att gå på kurs. För i böckerna står det aldrig vad man ska göra om det går åt skogen och det gjorde det inte i Hippsons artiklar heller. Jag kan säga så mycket som att när jag tränade på den där "halt vid ridhusväggen, det är jag som bestämmer åt vilket håll du ska gå-grejen" à la Maria Gretzer uppstod det rejält med huvudbry. Jag undrar vad fasen man gör om hästen i det läget lägger huvudet ovanpå sargkanten? För det var vad Cabben gjorde.

Sedan kom vi till dag två. Hoppning och träning på rundare språngkurvor. Här undrar jag vad man ska göra när hästen för tionde gången envisas med att landa efter hindret utan besinning och bara klampar rätt på den bakre bommen med dunder och brak som om den inte fanns över huvud taget.
Här blev jag så frustrerad över mitt eget misslyckande att jag till slut gjorde en tvättäkta slidestop, och även fast det i och med det blev lite bättre ordning på saker och ting så kändes det inte riktigt bra att behöva ta till rena rama cowboymetoderna mitt i hoppasset.

Mer förberedd än så är inte stackars Cabben inför helgens prövningar, som tur är har jag bara tänkt hoppa 1,10 och 1,20 så förhoppningsvis överlever vi höjderna i alla fall. Värre är det då med überbegåvade Rolanda, den åttaåriga unghästen som kan vara rädd för hinder ibland. Henne ska jag debutera i en meter.
Gud så löjligt det låter, debut i en meter, går det ens att hoppa lägre kan man fråga sig. Men det gör det ju. Henne har jag i alla fall lyckats träna lite för tränare men jag har ändå en massa onda aningar om hur det här kan sluta. Ett scenario är att vi vägrar ut oss på första hindret, ett annat är att vi far rakt igenom det och att hon hoppar upp sig så mycket över hinder nummer två att jag flyger upp på läktaren, ve och fasa.

Som om det inte var nog med allt detta är jag lite ledsen över att det för tillfället ser ut som att min underbara vän Anneli inte kommer att kunna tävla tillsammans med mig på den här tävlingen. Hennes fina dragbil, en tjusig BMW 535:a född 2005, är nämligen på reparation med anledning av att hon i måndags morse råkade tvångsköra den genom stora delar av Stockholms innerstad med en annan bils däck i underredet.
Tydligen låg bildäcket ifråga (naturligtvis med fälg och allt) mitt på vägen och var osynligt. Saker och ting blev inte bättre än att eländet fastnade mitt inunder Annelis bil och orsakade ett väldans oljud med tillhörande gnistor och en hel del skadegörelse. Att slå på varningsblinkers och stanna för att titta efter vad det är som låter verkar i stundens hetta inte slagit min kära vän, som säkert hade bråttom till jobbet eller något.

Det är sannerligen mycket som ska klaffa för att man ska lyckas ta sig iväg på en tävling under ordningsamma förhållanden, frågan är om det någonsin kommer inträffa för mig. Det kanske är lika bra att ställa in sig på totalt kaos, för tillslut blir väl till och med kaoset ett normaltillstånd. Snälla ni, håll tummarna för mig i helgen, jag behöver det!