Damen, 70-plus, gör en båge i luften med handen: ”Hästen brallade!” Jag förstår på gesten att min amatörtolkning av begreppet ”bralla” inte stämmer.
Hästen har inte pruttat, som jag för ett ögonblick trodde, utan stegrat sig. Den som åkte som en båge genom luften var förstås ryttaren. ”Det var absolut inte hästens fel att jag åkte av”, förklarar hon urskuldande. Han är ju en gammal galoppör och nu blev han rädd för något.
”Och hur gick det för dig”, frågar jag, och tänker på hur ont det kan göra när kroppar 70-plus slår i marken. ”För mig? Nja, jag bröt några revben och lite annat, men snart ska jag upp på hästryggen igen.”
  
Jag säger bara det: Något tålmodigare och stryktåligare än hästmänniskor får man leta efter. Ni trillar av, blir trampade på, knuffas till, får ett tjuvbett, blir träffade av en hov. Och klagar aldrig. Det är aldrig hästens fel, säger ni hästfolk. Med all rätt. En häst är en häst.
Sedan pratar ni inte mer om saken. För lite blessyrer hit och dit är inte mycket att älta när det finns så mycket annat intressant att tala om. Därför dröjer det länge i mitt samtal med en ung ryttare – om hennes häst, hur gammal den är, stamtavlan, om den går hoppning eller dressyr, om höet kommer att räcka efter den torra sommaren – innan det kryper fram hur illa denna unga kvinna skadade sig när hon åkte av hästen inne i ridhuset ett halvår tidigare.
”Brutit bäckenet, men kära nån”, säger jag. Och det berättar du först nu? Ni hästmänniskor är imponerande, jag säger bara det. Särskilt i jämförelse med idrottspersoner inom andra sporter, som gärna utgjuter sig över sina krämpor i evigheter sedan någon reporter har lagt huvudet på sned och frågat: ”Hur känns det i dag då?”
  
Men jag kan ändå bli lite fundersam över ridsporten som jag har mött den. Det är en farlig sport med många riskabla situationer. Och när den supererfarna ryttaren Rolf-Göran Bengtsson under en clinic erkänner att han inte är rädd för hästar, men ”nästan”, då får man sig en tankeställare som hästamatör.
Har jag på allvar förstått farorna i umgänget med detta fantastiska djur, om oturen slår till? Vid stora hästtävlingar som Falsterbo och Sweden International Horse Show säljs moderiktiga hästutrustningar, trendiga ryttarkläder och transportbilar och balar och kashmirkoftor och hästgulligull i stånd efter stånd. Men varför får inte ny säkerhetsutrustning större utrymme i kommersen?
Säkerhetsvästar, varför talas det inte mer om dem? När det nu finns smidigare modeller på marknaden kanske obligatoriet skulle omfatta fler grupper än ridande under 18 år och fälttävlansryttare? Och ”Stora hästboken om säkerhet” – var finns den? 
  
Är ni hästmänniskor, till kanske 80 procent kvinnor, för tåliga och ställer för lite krav på innovationer inom hästsäkerhet? Har ni helt enkelt vant er vid att ha ont? Och hade det sett annorlunda ut om ridsportens bas till 80 procent bestått av män? Jag kanske är helt fel ute, jag ställer bara frågan.
  
/Susanne Hobohm

Prenumerera – få vårnumret på köpet!
 
Är du inte redan prenumerant på kunskapsmagasinet Hippson kan du just nu teckna en helårsprenumeration och få nummer 2, varifrån krönikan ovan är hämtad, på köpet. Denna tidning skickas omgående och din prenumeration startar sedan med Hippson nummer 3 2019 (i juni).
 
För endast 495 kronor får du alltså hela sju nummer av kunskapsmagasinet Hippson, värde 693 kronor. Givetvis ingår även tillgång till det digitala arkivet med tidigare utgåvor i prenumerationen.
  
Teckna prenumeration – få nummer 2 direkt
Köp enbart senaste numret (fraktfritt)
Läs nummer 2 i det digitala arkivet