Jag var nästan hästägare. Det enda som saknades var en veterinärbesiktning, ett påskrivet kontrakt och betalningen. Besiktningen skulle ske på fredagen. Veckan därpå var en familjesemester till Sardinien inplanerad. Semesterveckan tänkte jag ägna åt sol och bad och Grönt Kort - det så kallade "körkortet" som krävdes för att få tävla.
Jag hade förmånen att få skriva teoriprovet privat för Fru Björk, som var överdomare. Hon hade lånat ut sitt kursupplägg och ett antal TR, alltså tävlingsreglementen, med regler om vad man får och inte får göra när man tävlar. Allt låg snyggt och prydligt i en hög för att så småningom packas ned i resväskan.
Fru Björk var nära vän till Tränarens familj. Visst kunde hon tänka sig att ställa upp och hjälpa en stackars otävlad kvinna att ta Grönt Kort. "Men du får läsa in allt själv. Någon kurs har jag inte tid att hålla", sa Fru Björk med myndig stämma. Hon var en dam som var van vid att folk lydde.

När tre dagar hade gått ringde Fru Björk och frågade om jag var redo att skriva teoriprovet.
"Nu?", undrade jag lite lätt skärrad. Allt låg som sagt i en prydlig hög för att packas in i resväskan - och läsas igenom på Sardinien. Inte i Stockholm. Jag jobbade mer än heltid, hämtade barn på dagis, red fem mil hemifrån, inte hade jag haft en endaste liten stund över till att läsa på.
"Inte just precis nu", sa Fru Björk medgörligt. "Om ett par veckor?" föreslog jag lite försiktigt. Jag ville ju ha lite marginal. Tänk om det var VÄLDIGT soligt på Sardinien, då var det kanske lite drygt att sitta inne och studera vad man har på sig på en dressyrtävling. Eller vilka licenser som krävs för att få tävla nationellt.
"Två veckor???" fnös Fru Björk. Jag försökte med en vecka, men det gick minsann inte för sig det heller. Det var fler som behövde låna Fru Björks digra material. "Du kan skriva på måndag, då är jag ändå i stallet och tittar på när min dotterdotter tränar."

På nätet läste jag allt jag hittade om Grönt Kort. En 13-årig tjej skrev att provet hade varit lätt som en plätt, eftersom man fick titta i TR hur mycket man ville när man svarade på frågorna. Det lät förhållandevis betryggande, tyckte jag. Sedan läste jag en annan tråd, där en ridlärare informerade om att hon brukade lägga upp sin kurs för att ta Grönt Kort på 40 timmar. Då blev jag lite stressad. Jag pluggade i alla fall mycket noggrant. Min femåriga dotter undrade vad jag höll på med.
"Stör inte!" väste jag. "Jag gör något viktigt. Jag studerar." "Hur gör man då?" undrade hon.

Det blev fredag eftermiddag och dags att skriva kontrakt. Jag hämtade upp PH - min nära vän och inspirationskälla. (Det är PH som alltid genomför sina drömmar. Hittills har han hunnit vara konstnär, massör, frisör, dokusåpakändis, art director och gift med en miljonär. För tillfället arbetade han i en glasskiosk i Mörby Centrum. Men det var bara för att han "behövde komma ifrån lite".)
PH skulle fungera som moraliskt stöd. Jag hade kunnat ta med min familj, men de kändes så yviga och många inför den här typen av aktivitet. Jag behövde fokusering. PH var genast med på noterna. Han var en man som gillade äventyr. Till saken hör att han är väldigt allergisk, framförallt mot pälsdjur och i synnerhet hästar. Men det gjorde bara äventyret ännu mer spännande. ”Living on the edge!” som PH sa när jag hämtade upp honom på Kungsholmen.

Fyrtiofem minuter senare mötte vi veterinären i Sigtuna. Hon var lugn och noggrann, påminde lite om min bästa kompis i mellanstadiet som var frälsningssoldat. (Kan man vara frälsningssoldat i mellanstadiet? Hennes föräldrar var i alla fall det.)
Hur som helst gav veterinären ett behagligt intryck. Det verkade Hoppa också tycka, eftersom hon skötte sig exemplariskt, trots obekväma böjprov på alla hennes fyra ovanligt långa rasben. Hoppa godkändes utan anmärkning. (Så klart!)
Vi gick ner till tränaren och skrev kontrakt och PH snörvlade och det tror jag faktiskt att även Tränaren gjorde. Lite. Eller så var han bara förkyld. (Min man har den fula ovanan att fråga mig om jag är förkyld när vi tittar på sorgliga filmen. "Är du förkyld, eller?")

På vägen hem var PH nöjd och rödögd. "Jag fick mental kontakt med Hoppa. Det märks att hon är en klok och känslig häst." (Ja, PH har som sagt många strängar på sin lyra…)
Hemma tänkte jag genast sätta in pengar på Tränarens konto. En fond skulle säljas, men det gick inte. Jag försökte ett par gånger, men utan resultat. På lördagen gjorde jag ett par nya försök, men det var helt lönlöst. Tänk om det inte fanns några pengar på fonden? Kanske hade det varit en börsdipp med ovanligt mycket dipp?
På måndagen ringde jag min personliga bankkvinna, som undrade vad jag höll på med. Hon noterade elva försäljningsuppdrag på en och samma fond. Ibland är jag lite snabb. Men hur skulle jag kunna veta att det inte går att lösa in en fond under helgen? Bankkvinnan hjälpte mig i alla fall så att Tränaren fick sina pengar och jag min fina häst. Bankkvinnan var inte lottlös hon heller. Hennes historia om mig skulle säkert inkassera många poäng i fikarummet.

Lyckligtvis var det snart semester. Men innan dess var det måndag och dags att ta Grönt Kort. När jag kom till stallet satt Fru Björk redan på en bänk och solade. "Du har väl läst på?" Jag nickade. Visst hade jag läst på. Det var det enda jag hade gjort under helgen, förutom sålt fonder.
Vi gick in i det lilla fikarummet och Fru Björk satte sig mitt emot mig. Jag tog emot provet, ögnade igenom det och fick en chock. Fru Björk bläddrade (prasslade) i en hästtidning och jag tittade på frågorna igen och undrade vem den där lätt-som-en-plätt-trettonåringen var. Detta var inte lätt som en plätt. Inte alls. Detta krävde noggrannhet och uthållighet.

Jag tog i tu med den första frågan. Funderade, slog i TR och kryssade slutligen för bokstaven A och tittade i TR en gång extra för säkerhets skull och så var fråga ett besvarad. Ansträngningen gjorde mig lite matt. Tjugoåtta frågor senare och efter en massa bläddringar i TR var jag klar. Och helt färdig. Jag hade gett allt.
Fru Björk rättade under tystnad. Då och då harklade hon sig. Jag var plötsligt övertygad om att jag hade kört. Självklart hade jag rört ihop allt. Se bara hur jag hanterade fondförsäljningen. Dagens 13-åringar är ju kloka människor. Smarta och begåvade. Bildade. Det är klart att det är lätt som en plätt för dem.
"Du hade alla rätt", sa Fru Björk. Jag var både lättad och lite förvånad. Och mycket stolt. Men med tanke på att man faktiskt får slå i TR för att hitta svaren på frågorna var det kanske inte helt oväntat. Men ändå. En ganska stor bedrift var det i alla fall. Framförallt med tanke på att det är ett tag sedan jag var 13 år och allt var lätt som en plätt.