Krönikor
Publicerad: 2005-06-13Saras dagbok: Stolpe ut i Sundsvall
Jaha, då sitter man här med blödande ridsår och en träningsvärk som är så hemsk att den inte är av denna värld.
Jag hade stora problem med att hålla i pennan på jobbet idag. Och för de som inte lidit av blödande ridsår någon gång kan jag berätta att jag nästan tycker man kan jämföra det med blödande magsår, men bara nästan. Jag har aldrig haft det sistnämnda så egentligen vet jag inte vad jag talar om, men det är i alla fall inte ett dugg angenämt att ha ridsår, det är ett som är väldigt säkert.
Föga oväntat är det den där förbaskade barbackahöjdhoppningen i Sundsvall som orsakat detta elände, gud vad jag ångrar att jag var med!
Men jag börjar med att berätta om Sundsvallstävlingen i det stora hela. Först och främst fick Cabben för en gångs skull åka propert till en tävling, jag har skaffat mig ett boogiesläp! Den gamla lådan till Tranesläp som han åkt runt i ett bra tag nu visade sig ha ordentligt sarjat golv när jag besiktade den för snart två veckor sedan. Panik, gråt och tandagnisslan uppstod och jag var nästan redo att sänka både mig själv och släpeländet i Mälaren. Varför ska alltid någonting strula, kan man aldrig få lite lugn och harmoni i tillvaron?
Men på något sätt fick jag den knuff jag behövde för att börja titta mig omkring efter ett prisvärt boogiesläp och efter ungefär fyra dagar och diverse låneförhandlingar var det klaffat och klart, köpt och avhämtat, jätteskönt verkligen! Dessvärre tycks inte Cabben ha samma uppfattning som jag om vad som är fint släp och inte för han ville inte alls gå in i sitt breda, fina släp när jag skulle lasta honom i fredags. Men eftersom det ösregande ute hade jag ingen som helst lust att diskutera frågan med honom och det förstod han ganska fort, tack och lov.
Väl framme i Sundsvall var jag vid mycket gott mod, resan med nya släpet hade gått över förväntan, kvällssolen sken, uteboxen var fin och Cabben både åt, drack och kissade. Perfekt! Proffsigt!
Desto mindre proffsig kände jag mig när jag till min fasa upptäckte att jag glömt nummerlappen hemma, jag som skulle starta nästan först av alla i första klassen morgonen efter... Med tanke på vad som hände med en viss överdomare i Södertörn i våras vågar jag inte låta Cabben ta ett steg utanför boxen utan nummerlapp nuförtiden, vad skulle jag ta mig till? I ren panik började jag därför både SMS:a och ringa några stackare som råkar vara bekanta med mig och som bor i Sundsvall och som har hästar och förmodligen också nummerlappar att låna ut. Tack och lov verkade det som att det skulle lösa sig, lugnet kunde lägga sig igen.
Trodde jag, för sedan blev det natt och jag sov inte en blund på grund av allt regnsmatter mot fönsterrutan, gud vad trevligt med en sommartävling på en gräsbana som ligger dränkt i vatten! Jag släpade mig trött och håglös iväg till anläggningen på lördagmorgonen (kunde nämligen inte börja tävla förrän på lördagen på grund av att mitt jobb befinner sig i tunga deklarationstider) och väl där började broddnings-eländet. Vilken pärs, mina fingrar var alldeles blodiga efteråt men med tanke på att gräsbanan var ytterst blöt var det inte tal om annat än de största, längsta broddarna jag kunde hitta i broddlådan. Skitiga och rostiga var de också, de såg inte ut att ha blivit använda sedan Dackefejden. Klantig som jag är hade jag till råga på allt glömt att ta med mig gängtapp men som tur var fanns det sådana att tillgå hos våra välorganiserade boxgrannar.
När jag skulle ta Cabben till veterinärbesiktningen hade fortfarande ingen nummerlapp dykt upp och därför fick min stackars mamma jaga iväg och leta fram en hos några gamla Bodenkompisar som var där och tävlade och som tack och lov hade en att låna ut.
Sedan (när jag inte behövde någon nummerlapp längre) började det trilla in både en och två stycken från alla möjliga stackare som jag engagerat i frågan kvällen innan. Så himla typiskt mig att krångla till allt på det viset inte bara för mig själv utan också för en massa andra, att jag aldrig lär mig!
Nåväl, solen började så småningom titta fram och jag och mamma och Cabben klafsade ner mot själva tävlingsplatsen så jag kunde gå banan och rida fram, vår klass skulle snart börja. Det var en 120 bedömning A:0 och jag gick ytterst korta vägar, mest på grund av att det var så fruktansvärt blött att jag var rädd att läderklacken på mina gamla ridstövlar skulle lossna. I samband med att jag hoppade upp på Cabben som mamma stått och hållt under tiden jag gick banan upptäckte jag att jag glömt ta på honom halva utrustningen, han saknade både den livsnödvändiga förbygeln och den numera oumbärliga underremmen till nosgrimman. Vid det laget konstaterade jag att jag bevisligen inte har annat än välling och bajsblöjor i huvudet nuförtiden, detta kunde ju bara inte vara sant!!!
Så stackars, stackars mamma fick lov att springa allt vad hon hade uppför den långa, sega backen till uppstallningen och hämta alla kvarglömda saker under tiden jag red fram Cabben så gott det gick med halva utrustningen borta. Det var precis att hon hann ner innan vi skulle in på banan, och hon hade sprungit sig så trött att hon såg ut som stackarna som går i mål i Stockholm Maraton. Usch vad jag skämdes.
Men jag var detta till trots (för ovanlighetens skull) rätt koncentrerad på uppgiften dock. Red faktiskt en väldigt bra runda på Cabbeälsklingen min. Det kändes riktigt, riktigt bra, han var rund och fin i sprången och jag red inte alls fort men rätt snävt och han fick bara rulla på i sin stora, vägvinnande galopp. Det visade sig räcka till en andraplacering och det var mer än jag hade hoppats på i detta som faktiskt bara var vår uppvärmingsklass. Jättekul faktiskt!
Sedan var det en 130 bedömning A:0 i två faser. Vid det laget var banan ordentligt tung, uppriven och slaskig, jag var rädd att det inte skulle gå att genomföra ritten över huvud taget. Men eftersom han var så obrydd i blötan i första klassen bestämde jag mig för att försöka i alla fall. Direkt vi fick ett pet som skulle göra att vi var borta från placering skulle jag utgå på egen begäran dock för det kändes verkligen inte som att det var någon idé att hoppa några språng på den där banan i onödan.
Men Cabben hoppade super, var inte i en bom i grundomgången. I omhoppningen kom vi lite väl i botten på en trippelbarr som var insprånget i en kombination och i och med det hoppade han rätt mycket uppåt vilket medförde att han inte nådde ända över utan petade ner den bakre bommen. Då satte jag rejäl fart på honom för jag trodde man var tvungen att ha en supertid om man skulle bli placerad på fyra fel i omhoppningen (vilket inte var fallet eftersom alla fyrafelare blev placerade men det visste jag ju inte då) och det gjorde att vi kom lite väl flackt på ett räcke som han därav också petade ner, i och med det hamnade vi precis utanför placering. Men så kan det gå, jag var i alla fall jättenöjd med det faktum att han hoppade så väl och var så trevlig på hinder.
Sedan kom det en natt till och det var då den riktiga misären infann sig. Regnet fullkomligen vräkte ner, jag och mamma funderade faktiskt på att ge upp och åka hem redan på söndag morgon men när vi kom fram till tävlingsplatsen visade det sig att arrangören var i full färd med att flytta tävlingen inomhus och tur var väl det för annars hade de tvingats ställa in allt så som utebanan såg ut. Flytten av tävlingen till ridhuset gjorde dock inte situationen i utestallarna särskilt mycket angenämare, där rådde nämligen fullständig kaos. Med undantag för diverse fasta byggnader såg förresten hela tävlingsanläggningen ut som en krigszon, total misär rådde.
Jag vet inte hur det såg ut i de andra boxarna men det regnade i alla fall in ganska rejält i stackars Cabbens box, dessutom rann det in markvägen också så han fullkomligen vadade i vatten gubben min. Och blåste gjorde det, regndropparna flög omkring vågrätt i stället för lodrätt. När jag lyckats få på honom utrustningen och diverse regntäcken och när jag själv lyckats komma upp i sadeln (trots att regnbyxorna höll på att spricka för att jag råkat få på mig dem bakochfram) så började vi den tuffa färden upp till ridhuset. Det var verkligen inte lätt för vi hade regnet och blåsten rakt i ansiktet och Cabben ville hela tiden vända baken mot det medan jag förtvivlat försökte få honom att skritta rakt fram på långa tyglar. Men vi kompromissade lite båda två och tog oss slutligen upp i någon slags förvänd ryggningssluta.
Samtidigt som vi kämpade på i den sjöblöta stormen i den förvända ryggningsslutan hörde jag en kyrkklocka ringa i närheten. Det lät väldigt tungt och sorgset och min första tanke var hur många som kunde tänkas ha drunknat i vattenmassorna under morgonen, då kanske man kan föreställa sig hur jag upplevde förhållandena!
Väl uppe i framridningsridhuset var det underbart att få tak över huvudet men jag var lite orolig över hur jag skulle få Cabben att förstå att han inte kunde använda sig av sina gigantiska utomhus-tung-gräsbane-galopp därinne för då skulle ju inte en enda distans stämma. Nu blev det inga problem alls med det dock, han var helt briljant faktiskt. Vi hoppade en 130 bedömning A:0 och jag tyckte vi fick till en jätterytmisk och bra runda men naturligtvis var en bomjäkel tvungen att falla ner av vinddraget och vi gick i mål på fyra fel vilket inte räckte till placering. Stolpe ut igen alltså men sådant som kan hända, bara att acceptera.
SEDAN var det dags för barbackahöjdhoppningen... Ack och ve, om jag ändå hade haft vett att lyssna till min instinkt som SKREK åt mig att jag borde avstå. Jag var väldigt skeptisk till att delta i den där showklassen under hela helgen eftersom intresset för den visade sig vara så lågt (man vill ju inte vara ensam dåre), men efter lite lobbande från både den ena och den andra under morgonen fick jag se en preliminär startlista och där tyckte jag mig se minst åtta stycken deltagare. Klart man kunde vara med då, om man får dela på pinsamheten med åtta andra känns det ju inte alls lika hemskt! Så jag tog mig slutligen ganska glad i hågen upp till framhoppningsridhuset med halsremmen (livlinan) runt Cabbens hals och skulle jogga igång honom lite lätt med sadel tänkte jag.
Kändes nästan lite småproffsigt, trots omständigheterna. Men därinne fick mitt öga skåda två yngre ryttarinnor som for runt och stylade som om de inte gjort annat än ridit utan sadel! Jag frågade den enas mamma vad det var frågan om och då svarade hon att de ofta tränar barbackaridning och barbackahoppning hemmavid för balansens skull. Jättekul att höra, här har man själv lyckats rida barbacka en gång på typ tio år och så kommer de där och gör så där! Rena barbackaproffsen! När de sedan hoppade fram på både ett räcke och en oxer som var kanske 120 insåg jag att loppet var kört, de 5000 kronorna var som bortlåsta.
Inte blev jag ett dugg gladare när det dessutom visade sig att det var frågan om någon slags masterbedömning, vi skulle alltså inte bara hoppa ett hinder som blev högre och högre. Nejdå, vi skulle hoppa tre stycken, i följd! Ett stigsprång, ett räcke och en parallelloxer. Det är ju omöjligt!
Jag var allt annat än kaxig när vi blev insläppta på banan (som förutom våra tre helveteshinder bestod av en hel färdigbyggd 150-bana så det inte fanns någonstans att ta vägen om man skulle råka tappa kontrollen). Min största fasa var att jag skulle råka tappa tyglarna och så skulle Cabben ladda järnet rakt in i 150-trekombinationen som stod placerad precis vid läktarlångsidan och jag skulle flyga upp på läktaren som en projektil och slå mig sönder och samman.
Men det var bara att bita ihop och hoppas på att ett under skulle ske med de övriga ekpiagen så jag kunde få kamma hem de där stålarna en gång för alla. Jag var först ut av oss och valde att höja sista oxern och sedan bar det av. Herregud så hemskt, Cabben var hur laddad som helst och jag trodde han skulle hoppa upp till månen men tack och lov gjorde han inte det. Det blev ett litet missöde på räcket som han hoppade jämfota och landade med bakbenen före men annars gick det hyfsat, jag satt kvar i alla fall och jag lyckades undvika alla 150-hinder.
Tyvärr visade sig alla de andra fyra deltagarna (vi var fem stycken totalt) vara hur duktiga som helst och fastän jag och Cabben klarade oss mycket längre än vad jag vågat hoppas på så var vi de som rev ut oss först. Vi hade precis klarat första hindret som var 135 men på väg mot räcket som var 130 började domaren jiddra något om att jag minsann tränat jättehårt för den här barbackaklassen och att jag skrivit om det i min dagbok. Hallå!!! Nu var min koncentrationsförmåga nere på noll och jag var mycket nära att göra halt och redogöra för ett och annat fakta när det gällde mina förberedelser inför den där klassen kontra de andra deltagarnas förberedelser, men Cabben var redan på gång att hoppa hindret och jag hade inget annat val än att försöka hänga med så gott det gick.
Störde honom på tok för mycket i språnget dock så han sänkte ryggen och rev och därmed var det tack och hej för oss. Hade god lust att lämna in en protest för att domaren farit med osanning om mitt träningsupplägg mitt under pågående ritt men jag kom på att det kanske inte vore så smart ändå, bättre hålla så låg profil som möjligt. Nu visade det sig inte bättre än att alla utom en rev/vägrade/ramlade av under samma runda som mig och Cabben (en gjorde det till och med redan på första hindret), så i det stora hela kom vi faktiskt på andra plats, om än delat med två andra... Men det var bara hon som vann som fick pris och ärligt talat var hon värd det för hon var helt outstandning.
Jag blir bara så besviken att man ska behöva gå runt här och skämmas för att man var dum nog att vara med i dårarnas showklass, med efterföljande träningsvärk och ridsår och en Cabben som fick avsluta tävlingen med att hoppa med sänkt rygg. Och allt detta utan att ha fått ett endaste litet pris...
Tidigare skrev hon dagböcker om sig själv och hästen Cabaré (Cabben) på sajten Remont. På allmän begäran publicerar nu Hippson några av dagböckerna!
Att se sig själv i brevlådan
Annelie pryder nervöst omslaget av månadens tidning. Hästarna på gården tillfrisknar i takt med att nya hästar som behöver hjälp flyttar in.
"Det var ju bara lilla jag, sanningen och mitt liv jag berättade om"
Lurbo ridklubb gjorde krafttag mot leran
Tidigare var leran ett stor problem för verksamheten. Ordentliga åtgärder har lett till torrare anläggning, minskat näringsläckage och lägre veterinärkostnader.
Föreningens hållbarhetsutvecklare: "Allt blir så mycket mer lättjobbat"
Ökar hästens förmåga att ta upp vätska
SPC Oats är en patenterad ingrediens där mältad havre stimulerar hästens egen produktion av Protein-AF vilket är viktigt för återhämtning.
Har även viss effekt på eventuella problem i mag- tarmsystemet
Nicole Holmén om jobbet på Grevlunda
Hade du velat få lite spontana tips från Peder Fredricson när du trimmar dina hästar till vardags? Precis så har Nicole det, som är beridare där.
Årets första föl i russflocken på Lojsta hed
Igår föddes årets första föl i flocken på Lojsta hed, ett svart litet sto. Nu är det inte långt kvar innan hingsten Stinsen återvänder till flocken.
Militärhästar opererade efter olyckan
Igår sprang det lösa hästar i centrala London. Armén berättar att två av hästarna har genomgått operation och att de förväntas återhämta sig.
Svenskarna till Nations Cup
Årets Nations Cup i dressyr har ändrats om och går nu endast i tre deltävlingar. Nu står det klart vilka svenskar som startar i den andra omgången.
”Det är inte hokus pokus, det är gymnastik”
Eamon Hickey fick i uppdrag att träna en fyraårig valack med mycket attityd och nerver. Maria Gretzer sa att ”här får du något att bita i”.
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Den Ultimata Plattformen
I en värld där sporternas mångfald och passionen för lagsupport inte har några gränser, introducerar Everysport.com en banbrytande lösning.
Madde berättar om jobbet som hästskötare
Catch Me Not S har ännu en lyckad tävlingshelg i bagaget. Peder Fredricsons hästskötare Madde berättar om jobbet och rutinerna.
Här är horsetech-bolagen som vill slå sig in
Hästnäringen omsätter omkring 32 miljarder kronor per år. Fler och fler techbolag börjar få upp ögonen för branschen inom många olika områden.
“Aktörerna vill förbättra och modernisera hästnäringen och ridsporten”
Militärhästar sprang lösa i London
Imorse kom flera hästar lösa i centrala London i samband med en militärövning. Brittiska medier rapporterar och delar videor från händelsen.
Kvinna åtalas för djurplågeri – hästar svalt
Länsstyrelsen upptäckte allvarliga brister under besök på en gård i Småland. Kvinnans hästar omhändertogs men fick avlivas till följd av svält.
Hästarna välkomnas hem från Riyadh
Hästarnas resa hem från Riyadh har kommit till sitt slut och de har landat på hemmaplan igen. Svenska ridsportförbundet delar bilder från resan.
Hästen gick ner i poolen: "Jag fick panik"
När Michaela kom hem från jobbet upptäckte hon att hennes häst ramlat ner poolen. Gunnel hade trampat igenom poolens plåttak och var fast.
"Brandmännen var som handlingsförlamade och förstod ingenting"
Sveriges största showroom för stall
I Skåne byggs Sveriges största showroom för stall. Andreas Casselbrant ligger bakom bygget med syfte att förmedla en ärlig bild till kunden.
Den svåra skritten – finslipa på detaljerna
Rygga i vinkel och på volt och rid skänkelvikning i skritt mellan koner. Med pararyttaren Felicia Grimmenhags övningar kan du och hästen dra ner på tempot.
"Att jobba skritten är viktigt för alla men också något många glömmer bort"
Hästgård med mysigt sjöläge
Utanför Söderköping finns en hästgård med strandläge, hus med pool, sju boxar samt tre mindre ponnyboxar och en egen ridbana.
”Charlie” byttes mot ensilagebalar som liten
Det tog hundra försök för Ebba Berglöf att hoppa upp på Catch Me Not innan Peder för tolv år sedan såg honom på en tävling.
Här berättar ägaren mer om hästen som blev trea i världscupfinalen
Misstänkts gjort sexuell handling mot häst
En man i södra Sverige ska vid flera tillfällen ha tagit sig in i stall och även gjort sexuella handlingar mot en häst. Nu åtalas han för flera brott.
Vid ett tillfälle hittades han inne i en hästbox med en stol
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Hullbedömning
– Porträtt: Annelie Lundkvist
– Den svåra skritten
– Konditionsträna i backe
– Om hästens flyktbeteende
– Fixa tappskon
...och mycket, mycket mer!