Jag håller på att bli fullständigt galen på alla de här nedrans nedslagen, så galen att jag nästan tror att jag måste ta och sluta rida.
Jag och Cabben har varit med på Stockholm Horse Game. Vi försökte hoppa två stycken 125-klasser på B-banan för det var vad vi skulle orka med trodde jag och det hade jag nog rätt i.
Tävlingen var i mina ögon otroligt välarrangerad, stor heder åt alla tappra människor som anordnade den. Det finns säkert de som tyckte det fanns saker som kunnat vara bättre men själv upplevde jag i princip inget sådant, tvärtom.

Vart jag än gick (från veterinärbesiktningen till sekretariat till hoppbana B till restauranger och uttagningsautomater) så blev jag fullkomligt överväldigad av anläggningen och ordningen och arrangemanget i det stora hela, själv har jag aldrig varit med om något liknande tidigare.
Det största av allt är nog ändå det faktum att till den här tävlingen var ALLA välkomna, världscupsryttare som lektionsryttare. Här var det minsann inte fråga om något special-invitation-mega-super-stjärnor-enbart-göre-sig besvär-arrangemang à la Djursholm eller Södertälje utan ett hej-och-välkommen-vad-du-än-heter-arrangemang à la Märsta och Fornboda. Tack för det Märsta och Fornboda!

Stundtals var det till och med mer publik vid en 110-hoppning på bana C än vid en 140-hoppning på bana A men det hoppas jag att "elitryttarna" kan bjuda "lektionsryttarna" på. Själv var jag alldeles till mig för att jag skulle rida fram samtidigt som Thomas Velin till en klass, hemska tankar for runt i mitt huvud. Tänk om Cabben skulle förvandlas till ett monster och helt plötsligt hugga Thomas Velins häst i strupen och jag skulle bli stämd på miljonbelopp och hela mitt liv skulle vara förstört. Hela den framridningen koncentrerade jag mig mest av allt på att hålla mig så långt borta som möjligt från den danska världscupsryttaren och hans häst.

Men nu till resultaten, eller frånvaron av dem rättare sagt. Första klassen var något slags kval till något som kallades för Lilla Speed-rundan. Tidshoppning alltså. Det började bra, Cabben var högt över de sex första hindrena men då kom jag på att det där gick ju för sakta för att kunna ta sig till final så jag satte en jäkla fart. Rakt in i i en trekombination. Naturligtvis var en bom tvungen att rasa men det märkte inte jag så jag fortsatte ösa på framåt. Vilket gick ganska bra ända till sista hindret där ytterligare en bomf-n föll. Åtta fel alltså och en väldigt missnöjd Sara, väldigt dåligt ridet faktiskt.

Sedan åkte vi hem för dagen och väl på Lunda fick Cabben syn på ett ponnyföl som flyttat dit samma dag och då var det kört. Snällaste, underbaraste, lugnaste lilla Cabben förvandlades till rena rama hingsten, han for omkring och skrek och vevade med frambenen och var helt oregelig. Jag fick lotsa in honom i boxen och kasta igen dörren och sedan var det bara att hålla för öronen och hoppas att väggarna skulle hålla. Suck. Tänk att han alltid ska bli så där så fort han ser ett föl, är det någon som vet varför?

Dagen efter åkte vi rätt tidigt till tävlingen för att jag ville se lite av de andra klasserna, vår klass som också var DM började sist av alla. Vi startade rätt sent i startfältet också och då jag red in på banan fanns bara två nollor, alla tycktes ha stora problem med framförallt kombinationerna och ett Marabou-hinder och en gul oxer. Jag bestämde mig för att vi MÅSTE vara felfria och red fruktansvärt noggrant, lade in ett extra galoppsprång fram till en av kombinationerna bland annat. Och det gick förvånansvärt bra, Cabben hoppade som aldrig förr och mot sista hindret som var en trekombination tänkte jag att nu skulle jag banne mig inte lämna något åt slumpen. Förberedde honom in i minsta detalj för vad som komma skulle och hej och hå så flög vi över a-hindret. Men ett BOMELÄNDE föll ÄNDÅÅ!

Arrghhhhhhhh, jag blir tokig! Som om det inte var nog med det kunde jag inte åka hem för vi låg på placering så jag fick stå i sekretariatet och vänta på att klassen skulle ta slut så jag fick ta min sketna lilla sjuttondeplaceringsrosett och åka hem men då kom den sista ryttaren in och gick felfritt så vi kom på artonde plats och inte ens blev placerade. Uäääääää, uääääää!
Jag var på fruktansvärt dåligt humör när jag kom hem den kvällen. Tänk vad det här med hästarna kan påverka ens sinnesstämning mycket, det är ju för galet egentligen. Henke förstod allvaret i det hela och visade in mig i badrummet med ett glas vin. Väl i badet och med vinglaset i handen tyckte jag att livet kändes lite, lite bättre, kanske jag skulle fortsätta rida i en månad till i alla fall.

Då ringde telefonen, det var min syster som satt med älskade gamla morbror Olle på sjukhuset. Jag fick prata några ord med honom. Han fyllde 86 år den dagen men hade inte fått någon tårta, läkarna ville amputera hans ben och det lades kanske mer vikt på det än på en tårta. Jag tyckte dock att han skulle be mamma och min syster köpa en tårta åt honom men då sa han med humoristisk underton (som alltid) att det var bättre de sparade pengarna till gravölet.

Usch, här blev man ganska fort blir nerplockad på jorden igen. Vad är fyra fel i en hoppklass mot att Olle måste amputera sina ben? Dagens sensmoral är alltså att man inte ska tillåta sig bli så humörmässigt påverkad av detta med hästeriet, det finns så otroligt många saker som är så otroligt mycket viktigare. Det är så man skäms faktiskt.