Krönikor
Publicerad: 2006-07-19Saras krönika:
Den absolut värsta natten i mitt liv
För 36 timmar sedan var jag med om det värsta man kan råka ut för som hästägare. Min sambos underbara travhäst Sheriff Hornline som gjort precis allting rätt i livet blev akut sjuk med en oerhört traumatisk natt som följd. Jag kan utan tvekan säga att det var den absolut värsta natten i mitt liv.
Sheriffen köptes av min sambo och hans familj och en god vän till dem som är professionell travtränare när han var ett år, redan då visade han sig vara en talang utöver det vanliga med ett fantastiskt psyke. Fyra år gammal började han trampa på som få travhästar kan göra och det dröjde inte länge förrän han gick raka vägen upp i silverdivisionen på V75. På vägen dit gav han alla i sin omgivning många glada stunder med sitt underbara, okomplicerade och pålitliga sätt, snällare hingst fanns helt enkelt inte. Allt såg ut att gå åt rätt håll, gulddivisionen kändes inte långt borta och det fanns till och med planer på en liten karriär i Frankrike över vintern.
Men klockan tio över sex i fredags kväll fick historien en tragisk vändning. En kvinna som skulle titta till sin häst hörde ett försynt litet bankande från stallet som Sheriffen stod i och inne i en box hittade hon honom liggandes ner, genomsvettig och andfådd. Hon fick honom att resa sig men han lade sig direkt igen. Fem minuter senare var jag och Henke HnekeHHh varskodda om läget och det första vi gjorde var att ringa efter en veterinär, sedan kastade vi oss in i bilen och körde till stallet.
Tyvärr var den duktiga veterinär vi brukar anlita här i Boden på semester och en annan privatpraktiserande veterinär vi blivit rekommenderade att ringa svarade inte, klockan var ju trots allt efter sex en fredagskväll. ATG-kliniken som ligger bara 100 meter från Sheriffens stall var i allra högsta grad stängd, det är den i och för sig alltid när man behöver hjälp så det var kanske inte så förvånande. Det som kvarstod att göra var att kontakta distriktsveterinärerna. I värsta fall svarar de inte ens i telefonen (så var det i alla fall i Stockholm när Cabben var illa däran i kolik för några månader sedan) men tack och lov var jourveterinären bara tre mil bort och skulle åka till Sheriffen på momangen. Jag förklarade att läget verkade kritiskt och att det handlade om en mycket värdefull häst och att det vore bra om hon kom dit så fort som möjligt. Det skulle hon fixa. Gud så skönt.
Några minuter senare sladdade vi in på stallplanen och fann mycket riktigt Sheriffen helt utslagen i sin box. Hela boxen såg ut som ett inferno, jag misstänkte att det handlade om kolik och försökte därför få honom att resa sig. Våldsamt flämtande vacklade han upp och ställde sig vingligt på kotorna med hovarna vinklade bakåt. Hela hästen darrade som ett asplöv, svetten rann över hela honom, det var fruktansvärt att se. Aldrig någonsin hade jag sett en så sjuk och plågad häst. Vi försökte få ut honom ur boxen men han kunde knappt ta sig framåt. Han var så spänd i magen att han inte kunde få benen att röra sig, vi kom inte längre än fem meter utanför hans stall där vi blev stående.
Vid det laget hade det gått 35 minuter efter att jag pratat med distriktsveterinären så vi ringde henne igen för att berätta att det kändes mycket allvarligt och att det vore bra ju fortare hon kunde ta sig dit. Då berättade hon att hon inte åkt än men att hon skulle börja sin resa nu. Vi tog oss ingenstans så det var bara att stå där och vänta på att vår räddare i nöden skulle anlända, jag försökte hålla Sheriffen på benen så gott det gick med diverse olika medel. Vi erbjöd honom vatten men han hade alldeles uppenbart på tok för ont för att kunna dricka. Det kändes som en evighet och det var det nog i allra högsta grad för stackars Sheriffen också men efter ytterligare 25 minuter kom hon äntligen, distriktsveterinären. Jag bad till gud att det skulle vara en erfaren och duktig sådan.
Men vad som i sakta mak kom fram emot oss var en tystlåten, mumlandes och värst av allt; ytterst osäker person. Hon sa inget, gjorde inget, stod bara där rakt upp och ned och tittade på stackars Sheriffen på kanske tre meters håll. Jag sa att han verkade ha fruktansvärt ont i magen, kanske kolik, förmodligen på grund av för lite vätska för han hade tränats på morgonen och sedan gått i hagen och det hade varit 30 grader varmt ute, förmodligen hade han inte druckit vad han borde. Veterinären stod kvar, sa inget, gjorde inget. Var hon sjuk, mådde hon illa, vad var det här? Vi bara stod där, jag och den plågade stackars hingsten med det hängande huvudet och den skakande kroppen.
Jag frågade om det kunde vara läge att ge honom smärtstillande och kramplösande och då mumlade hon något om att det kanske kunde vara bra. Sedan började små åtgärder att göras men ack så segt och tungrott det var. Det måste ha tagit minst tjugo, kanske till och med trettio minuter från det att hon kom till stallplanen till dess att Sheriffen fick någon form av behandling. Jag frågade några personer utanför stallet om de sett att hon ringde någon när hon var i sin bil för att förbereda sprutorna (att konsultera andra veterinärer är ju inte helt fel i ett kritiskt läge om man känner sig osäker) men de sa att hon hade bara fyllt i sprutorna. I tjugo minuter…
Nåväl, efter lite fumlande med nålar och sådant fick han i alla fall smärtstillande och kramplösande. Veterinären sa fortfarande inget, hon var helt tyst. Jag frågade vad som väntade, skulle vi avvakta och se om medicinen hjälpte eller skulle vi slanga honom eller vad gällde? Jag tyckte mig uppfatta att hon trodde att hon skulle vilja undersöka honom där bak (palpera) och att han kanske skulle behöva slangas och kanske få dropp. Vid palperingen konstaterade hon att det var frågan om kraftig förstoppning.
Sheriffen hade fortfarande fruktansvärt ont, han svettades, skakade och kunde knappt röra sig. Han blaskade dock lite med vattnet i en hink och fick i sig kanske två klunkar innan hon ville avbryta hans drickande för att kunna genomföra slangningen. Det kändes konstigt att avbryta hans tafatta försök att få i sig vätska men vi fick lita på att veterinären visste bäst. Jag frågade dock om hon inte misstänkte att han hade vätskebrist. Hon nöp honom på halsen (jag tyckte att huden gick tillbaka ovanligt sakta men jag är ju ingen expert) och så sa hon att det trodde hon inte, han hade ju nyss druckit också tillade hon. Eh, två klunkar ja...
Sedan undrade jag om hon inte trodde att det var bra att hästar med sådana här symptom rörde på sig och det tyckte hon kanske att det var. Så vi bogserade ut honom ur stallet och började promenera så smått. Efter promenaden och en väldig massa fumlande med nålar kopplade hon in ett dropp som droppade på i sakta mak, han fick i sig en påse på en och en halv timme minns jag. Eländet fortsatte på detta vis i några timmar till. Vi promenerade lite ibland, vi försökte svalka av honom ibland, vi tittade på de stackars dropparna han fick i sig genom droppet ibland. Det som gjordes var på vårt initiativ, veterinären verkade helst bara vilja åka hem.
När jag frågade om vi inte skulle ta tempen på honom svarade hon att det var onödigt för hon visste redan att han hade feber. Jag frågade om det inte gick att slanga honom en gång till så att förstoppningseländet lossnade, eller var det farligt med två slangningar? Men det var det tydligen inte och jo, visst, det kanske vi kunde göra. Slangning nummer två genomfördes och sedan stod vi där igen som fån med den alltjämt plågade stackars hästens öde i våra händer.
Vi frågade när han kunde få nästa omgång med smärtstillande och kramplösande men det visste hon inte för hon hade inte koll på vad klockan var när han fick det första gången. Tack och lov mindes Henke det. Dessvärre meddelade hon oss att hon nu ville åka hem. Hon lämnade sprutorna med kramplösande och smärtstillande som han skulle kunna få lite senare åt mig och berättade hur jag skulle injicera dem i nålen som droppet satt i. Och så skulle jag ringa om det var något. Sedan var vi själva. Vi bestämde att vi skulle röra på honom en gång i halvtimmen, mest för att vi skulle ha en slags plan att hålla oss till. Med darrande hand fick jag i honom medicinen i blodet vid halv tolv, droppåsen var slut så med gemensamma krafter fick vi försöka lista ut hur en ny (som hon tack och lov lämnat åt oss) skulle kopplas på. Den verkade det dessvärre vara fel på för det droppade om möjligt ännu mer sakta ur den än ur den förra.
Som ett sista desperat försök att hjälpa honom på traven kom vi på att vi skulle försöka få i honom lite matolja, men när jag öppnade munnen för att ge honom det såg jag att tunga och tandkött, allting, var helt blått. Jag kastade mig på telefonen och beordrade tillbaka veterinären som hade gått och lagt sig att sova. En annan travtränare vi känner (Sheriffens egen tränare befann sig den stackaren på kortsemester i obygden just den här kvällen och var helt maktlös) var dock på väg till oss och han berättade att det är A och O att ge minst fyra, fem påsar dropp vid förstoppningar. Flödet ska vara så snabbt som blodkärlet bara klarar sa han, annars kan det tydligen vara kört. Det var ju kul att höra ungefär sju timmar efter att vi fått veta vad stackars hästen led av!
Allt vi hade gjort fram till och med nu var alltså galet, det han hade behövt var vätska. Inte en massa svettiga promenader med bara två droppåsar på fem timmar vilket bara hade gjort hans lidande än värre.
Travtränaren och veterinären anlände till infernot ungefär samtidigt, jag hörde honom säga till henne att det här var den mest uttorkade häst han någonsin sett och att hon bevisligen inte gjort vad hon borde ha gjort och att nu var goda råd dyra och vad hade hon nu för förslag att komma med? Hennes enda svar var att hon ville avliva honom för nu trodde hon att han var blodförgiftad. Han ordinerade henne att ta blodprov (som vi inom en halvtimme skulle få svar på från sjukhusets laboratorium), samt ringa expertis på Ulltuna men där fick hon inte tag på någon sa hon och blodprov ville hon inte ta.
Travtränaren fick henne dock motvilligt att ge honom någon slags antiinflammatorisk spruta samt att göra en ny palpering och att ta något slags prov från tarmen genom ett nålstick under buken. Av det sistnämnda kunde alla se att där fanns det blod, travtränaren nämnde då något så fruktansvärt som att det kunde handla om brusten tarm.
I samma veva fick Sheriffens skötares mamma telefonkontakt med en veterinär på Strömsholm som berättade att det inte lät särskilt bra det hon hörde och att hon tyckte att vi skulle låta honom somna in så fort som möjligt. Stor gråt och tandagnisslan utbröt och veterinären (som liksom tidigare mestadels höll till bakom bakluckan på sin bil där hon inte gjorde någon särskild nytta) informerades om att vi alla ville att insomningen skulle ske omgående. Men naturligtvis var det tvunget att ta ytterligare 45 plågsamma minuter innan något hände, tydligen var det så pass besvärligt att hitta rätt bland preparaten i väskan. Jag tror att klockan var tre när Sheriffen tog sitt sista andetag, det var två timmar efter att jag såg att hans tunga var blå.
Mitt i allt inferno somnade han trots allt in på ett lugnt och rofyllt sätt. Hans kropp fraktades till vår gård där han begravdes vid en skogsdunge med utsikt över en liten å.
Vad hans veterinär anbelangar ser jag ingen anledning att skälla något mer, det är att sparka på en som redan ligger. Jag tycker bara inte att hon är mogen att ha det ansvaret hon hade i sin yrkesroll den här kvällen. Ingen häst och ingen hästägare ska behöva vara så hjälplösa som Sheriffen och vi var. Sedan tycker jag att ATG borde ta sig en funderare på vad det är de ska satsa pengar på i framtiden. Det borde läggas hög prioritet på att se till att det finns akutsjukvård för samtliga hästtäta områden i det här landet. Det handlar om liv och död för hästar, det de bygger hela sin verksamhet runt.
Boden med omnejd är konstigt nog väldigt, väldigt hästtätt, det vore tacknämligt om alla kunde försöka sig på att förstå det faktumet. Där duger det inte med en klinik som man kan lunka in på för ett böjprov eller en kortisonspruta i en led mellan åtta och fyra måndag till fredag utom när det är semestertider och helstängt. Hästar blir hör och häpna ibland sjuka på andra ställen än i benen och det sker faktiskt dygnet runt och någon slags jourverksamhet med tillgång till åtminstone två stycken erfarna veterinärer med ett stort kontaktnät för rådfrågningar ska väl ändå inte behöva vara en omöjlighet?
Snälla ATG, gör någonting, för nu har en av de tappraste deltagarna i en av era största inkomstkällor, nämligen rikstoton, lämnat jordelivet med anledning av det här. Och han fick lida jävligt mycket i onödan på vägen dit. Den vetskapen krossar i alla fall mitt hjärta.
SARA OM SIG SJÄLV
Namn: Sara Elin Söderberg
Ålder: 30, fast mognadsnivån ligger något lägre.
Bor: I en liten trea i ett jättehöghus på Lidingö, inte alls ett passande boende för en norrbottens-lantis som mig men det får gå så länge.
Familj: Sambon Henke, 32 år, gammal hockeyspelare, nu försäkringsrådgivare, också norrbottning.
Dottern Tilda, 1 år, går ofta under smeknamnet duracellkaninen.
Hunden Allan, 7 år, en överhormonell rottweiler som tror att han är 7 månader.
Och så har jag en mamma, en pappa och en lillasyster men de bor i Boden.
Kort beskrivning: En glad och sprallig dramaqueen som av en del kallas för argbiggan, förstår inte varför.
Andra intressen: Det finns så otroligt många saker som intrsserar mig men det är MYCKET svårt att hinna med sådant när man håller på med de här hästarna. Om jag måste välja en sak får det bli en god drink på ett trevligt ställe där solen skiner.
Häst: Cabaré, 12 år, valack, Irco Marco-Koncerz. Hopphäst, jag har haft honom sedan han var fyra. Som bäst har vi lyckats få till några 4-felsrundor i ett par 140, annars är det 120-130 som gäller även fast jag fortfarande drömmer om debut i 145. Världens goaste, snällaste, underbaraste kompis som aldrig sviker, totalt orädd. För bommar också, vilket innebär att de brukar kastas av från bomhållarna med jämna mellanrum.
Att se sig själv i brevlådan
Annelie pryder nervöst omslaget av månadens tidning. Hästarna på gården tillfrisknar i takt med att nya hästar som behöver hjälp flyttar in.
"Det var ju bara lilla jag, sanningen och mitt liv jag berättade om"
Lurbo ridklubb gjorde krafttag mot leran
Tidigare var leran ett stor problem för verksamheten. Ordentliga åtgärder har lett till torrare anläggning, minskat näringsläckage och lägre veterinärkostnader.
Föreningens hållbarhetsutvecklare: "Allt blir så mycket mer lättjobbat"
Sveriges största showroom för stall
I Skåne byggs Sveriges största showroom för stall. Andreas Casselbrant ligger bakom bygget med syfte att förmedla en ärlig bild till kunden.
Nicole Holmén om jobbet på Grevlunda
Hade du velat få lite spontana tips från Peder Fredricson när du trimmar dina hästar till vardags? Precis så har Nicole det, som är beridare där.
Årets första föl i russflocken på Lojsta hed
Igår föddes årets första föl i flocken på Lojsta hed, ett svart litet sto. Nu är det inte långt kvar innan hingsten Stinsen återvänder till flocken.
Militärhästar opererade efter olyckan
Igår sprang det lösa hästar i centrala London. Armén berättar att två av hästarna har genomgått operation och att de förväntas återhämta sig.
Svenskarna till Nations Cup
Årets Nations Cup i dressyr har ändrats om och går nu endast i tre deltävlingar. Nu står det klart vilka svenskar som startar i den andra omgången.
”Det är inte hokus pokus, det är gymnastik”
Eamon Hickey fick i uppdrag att träna en fyraårig valack med mycket attityd och nerver. Maria Gretzer sa att ”här får du något att bita i”.
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Ökar hästens förmåga att ta upp vätska
SPC Oats är en patenterad ingrediens där mältad havre stimulerar hästens egen produktion av Protein-AF vilket är viktigt för återhämtning.
Har även viss effekt på eventuella problem i mag- tarmsystemet
Madde berättar om jobbet som hästskötare
Catch Me Not S har ännu en lyckad tävlingshelg i bagaget. Peder Fredricsons hästskötare Madde berättar om jobbet och rutinerna.
Här är horsetech-bolagen som vill slå sig in
Hästnäringen omsätter omkring 32 miljarder kronor per år. Fler och fler techbolag börjar få upp ögonen för branschen inom många olika områden.
“Aktörerna vill förbättra och modernisera hästnäringen och ridsporten”
Militärhästar sprang lösa i London
Imorse kom flera hästar lösa i centrala London i samband med en militärövning. Brittiska medier rapporterar och delar videor från händelsen.
Kvinna åtalas för djurplågeri – hästar svalt
Länsstyrelsen upptäckte allvarliga brister under besök på en gård i Småland. Kvinnans hästar omhändertogs men fick avlivas till följd av svält.
Hästarna välkomnas hem från Riyadh
Hästarnas resa hem från Riyadh har kommit till sitt slut och de har landat på hemmaplan igen. Svenska ridsportförbundet delar bilder från resan.
Hästen gick ner i poolen: "Jag fick panik"
När Michaela kom hem från jobbet upptäckte hon att hennes häst ramlat ner poolen. Gunnel hade trampat igenom poolens plåttak och var fast.
"Brandmännen var som handlingsförlamade och förstod ingenting"
Den Ultimata Plattformen
I en värld där sporternas mångfald och passionen för lagsupport inte har några gränser, introducerar Everysport.com en banbrytande lösning.
Den svåra skritten – finslipa på detaljerna
Rygga i vinkel och på volt och rid skänkelvikning i skritt mellan koner. Med pararyttaren Felicia Grimmenhags övningar kan du och hästen dra ner på tempot.
"Att jobba skritten är viktigt för alla men också något många glömmer bort"
Hästgård med mysigt sjöläge
Utanför Söderköping finns en hästgård med strandläge, hus med pool, sju boxar samt tre mindre ponnyboxar och en egen ridbana.
”Charlie” byttes mot ensilagebalar som liten
Det tog hundra försök för Ebba Berglöf att hoppa upp på Catch Me Not innan Peder för tolv år sedan såg honom på en tävling.
Här berättar ägaren mer om hästen som blev trea i världscupfinalen
Misstänkts gjort sexuell handling mot häst
En man i södra Sverige ska vid flera tillfällen ha tagit sig in i stall och även gjort sexuella handlingar mot en häst. Nu åtalas han för flera brott.
Vid ett tillfälle hittades han inne i en hästbox med en stol
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Hullbedömning
– Porträtt: Annelie Lundkvist
– Den svåra skritten
– Konditionsträna i backe
– Om hästens flyktbeteende
– Fixa tappskon
...och mycket, mycket mer!