Jag och Lisa skulle en helt vanlig vardagskväll åka och träna för Janne Jönsson med Rolanda. Jag känner inte Janne alls, har bara ridit för honom en gång förut och då gick det väldigt bra så det kändes som att här hade man ju fortfarande lite stolthet och ära kvar, inget hos mig och min ridning hade liksom hunnit fallera som det förr eller senare gjort för de flesta andra jag regelbundet tränat för.

Jag funderade på om det inte skulle vara roligt att gå in för att låtsas vara någon annan än den klåpare jag egentligen är inför Janne, nu när det för en gångs skull börjat så bra. Jag skulle kunna låtsas vara den perfekta, fläckfria ryttarinnan tänkte jag. Tänk vad roligt det vore om han skulle tycka att här har vi ju att göra med ett riktigt litet miniproffs. Proffs... proffs, jag smakade lite på ordet.

Kanske skulle han till och med fråga om jag ville komma ner till Skåne och jobba som beridare på något coolt ställe, eller tipsa några storhästägare att i Stockholm har vi en duktig tjej och så vidare. Drömmarna skenade iväg lite kan man säga.
Redan kvällen innan började jag därför planera inför vad jag skulle ha för klädsel på träningen. Proper är ett ledord i sammanhanget, hel, ren och proper skulle jag vara, absolut. Jag skulle ta på mig ett par rena ridbyxor för en gångs skull, inte några nedsunkade gamla utslitna eländen som jag alltid annars brukar ha på mig.

På överkroppen kanske det skulle passa med min blåa kofta med dragkjedja och vita randen över bröstet, jo det skulle det. Eller varför inte den blå Henri Lloyd-tröjan som en gång var Henkes men som jag råkade krympa i tvätten så att den sedan passade mig bättre än honom? Den var lite längre än den andra dessutom och skulle i och med det kanske kunna skyla stora delar av min allt fluffigare bakdel, fiffigt. Den fick det bli! Och som pricken över i:et skulle jag naturligtvis dagen till ära ta på mig mina nya, måttbeställda ridstövlar. Stiligt värre det här.

Jag skulle tvingas hasta iväg till stallet direkt efter jobbet den aktuella dagen dock så därför packade jag påsen med de stiliga ridkläderna tidigt på morgonen. I nattmössan kan man kanske konstatera så här i efterhand. För ungefär nio timmar senare, väl framme i stallet och rummet som är kombinerad sadelkammare, torkrum, omklädningsrum samt fikarum, började jag packa upp min medhavda påse med alla de stiliga ridkläderna i. Det första som kom upp var jackan, den var tyvärr lite skitig men det gjorde inte så mycket för den skulle jag ju ändå inte ha på mig när jag red. Sedan fick jag tag i blå koftan med vita randen på. Konstigt… jag hade ju tänkt ha Henkes krympta Henri Lloyd-tröja men måste tydligen ha ändrat mig på något undermedvetet sätt vid packningstillfället och tagit den här i stället. Nåväl, den fick duga.

Nästa plagg upp ur påsen borde vara dagens höjdpunkt, ridbyxorna. Blå manchester, nya och alldeles rena och fina var de, det visste jag. Men det var då allting rasade samman, det min hand fick med sig från påsen var inget annat än Henkes krympta Henri Lloyd-tröja. Vad konstigt, hade jag packat med mig båda tröjorna och i så fall varför det? Jag tittade lite oroligt ner i påsen och såg till min stora fasa att där nu bara fanns ett par ridstövlar. Inga ridbyxor, inga strumpor, ingen t-tröja. Bara de jäkla ridstövlarna. Vad var det frågan om, ett practical joke från någon med dålig humor?

I ren panik kastade jag ner jackan och de båda tröjorna i påsen igen och skakade om den i hopp om att något slags trolleri skulle skaka fram åtminstone ett par ridbyxor till mig, men icke. Där fanns fortfarande bara jackan, tröjorna och ridstövlarna. Kunde det i alla fall inte finnas ett par gamla sunkiga, fula, äckliga, håliga ridbyxor i påsen, vad som helst? Men nej, nej och åter nej, några ridbyxor fanns inte att tillgå.

Vad skulle jag göra, rida i bara trosorna, eller kanske i nylonstrumporna? Desperat började jag rota i alla stallgrannars skåp efter precis vad som helst att ha på underkroppen men det enda jag hittade var ett par väldigt små skinnchaps som en tjej hade lyckats glömma. Vilket kaos. Jag sänkte blicken en aning och tittade på vad jag hade haft på mig på jobbet. Ett par väldigt lågt skurna jeans. Väldigt lågt skurna. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna klämma ner dem i de måttbeställda ridstövelskaften och ha stallgrannens skinnchaps ovanpå? Det var ju för väl att jag inte haft ett par kritstrecksrandiga kostymbyxor med pressveck på mig på jobbet just den här dagen i alla fall. Eller kjol för den delen, hemska tanke...

Inte för att de låga jeansen var särskilt lämpade att rida i heller, jag blir så förbannad på mina så kallade väninnor som springer omkring med sina små äggkoppsstjärtar i dyra Rock & Republic-jeans så att jag blir hetsad att tro att jag kan åstadkomma något liknande med min stora bakdel i ett par billiga Leejeans, för det kan jag ju naturligtvis inte. Och hur kul är det på en skala att träna för Janne Jönsson med en för stor bakdel i ett par för små Leejeans?

Men om jag tråcklade på mig stallkompisens små skinnchaps skulle nog inte så mycket av jeansen synas tänkte jag, kanske skulle ingen märka att jag inte hade riktiga ridbyxor på mig om jag hade tur. När jag kände mig färdigklädd begav jag mig hyfsat glad i hågen ut ur den kombinerade sadelkammaren, torkrummet, omklädningsrummet samt fikarummet och in i stallet.

Första personen jag mötte var Fredrik, Cabbens kompis Biancas ägare. Han stannade upp lite snabbt och kollade på min utstyrsel. "Tjena porr-Sara", sa han och hastade sedan vidare.
Något roligare hade jag gärna hört, här trodde man att ingen skulle märka den lilla klädmissen och så var det här det första man fick höra, det kändes ju inte särskilt lovande.

Nästa stallkompis jag mötte var femtonåriga Petra, hon stannade upp och synade mig uppifrån och ner och utbrast "Men vad har du på dig, du ser ut som en sexgalning". Klädsel-nederlaget var ett faktum. När jag kände mig som deppigast kom Rollans matte Lisa och föreslog att jag skulle skippa träningen och åka hem till Henke och ha en liten "uppvisning" för honom i stället.

Ni kan ju tänka er på vilken nivå mitt självförtroende var när jag red in i ridhuset som Janne Jönsson höll sin träning i någon timme senare. Jag satt som klistrad i sadeln och gjorde allt vad jag kunde för att inte lätta med rumpan ens under en millisekund.
Vad Janne den stackaren trodde, tänkte och tyckte vågar jag inte tänka på, i bästa fall trodde han nog inte sina ögon. Och jag vågar absolut inte tänka på exakt hur stora partier naken hud han till sin stora fasa måste ha fått beskåda varje gång jag och Rolanda hoppade över ett litet hinder, men det var nog ack och ve en hel del av en varan.

Varje gång det var dags att bege sig iväg för att hoppa något tänkte jag bara ”Åh, nej, hur ska det gå, kommer byxorna att halka ner helt nu?”. Till råga på allt trodde väl alla att jag kom klädd så där med flit för att jag tyckte det var coolt eller något, gud så pinsamt. Men eftersom Lisa hjälpte Janne att höja och sänka hindren konverserade de två en del med varandra och det invaggade mig i någon slags förhoppning om att hon berättade sanningen för i alla fall honom. Det visade sig tyvärr efteråt att det hade hon ju inte gjort, usch vilken otur jag går och dras med jämt och ständigt.

Det enda jag nu kan hoppas är två saker:
- Att jag aldrig mer behöver träffa någon som var på den här träningen och…
- Att jag kommer att vara mycket mer noggrann när jag packar min lilla stallpåse i fortsättningen.