Det började med att jag skulle hoppa den där rackarns Rolanda i en 1,00. Debut och allt för det enda hon hoppat tidigare i sitt liv var två stycken 0,90. Som vanligt var marktjänsten en enda stor dröm, hästen levererades tvättad och klar till tävlingsplatsen dit jag åkte raka vägen hemifrån (händerna luktade inte ens häst när jag äntrade sadeln) och jag kände att bättre än så här kan man ju inte ha det.

Under framridningen började jag dock ana oråd för varken gas eller broms fungerade särskilt bra. Jag gjorde några tafatta försök att ordna till detta men det hjälpte inte så mycket så det var bara till att ge upp sina planer om stordåd, bita ihop och styra in på framhoppningen.
Där fanns förutom oss sex stycken andra ostyriga hästar med nervösa ryttare, alla härjade runt huller om buller. Tänk att ju mer orutinerad häst man rider, desto lägre klasser rider man och desto mer kaos är det på framhoppningen!

Rolanda tyckte naturligtvis att det var jätteläskigt och ville helst inte möta någon av de andra. Vi vinglade över något litet kryss och ett mer eller mindre nedgrävt räcke och sedan var det dags för oxern. Som var kanske sextio centimeter över havet och lika bred som två varmkorvar i ett bröd. Rolanda vägrade dock, hon vågade inte hoppa det för hon tyckte det kändes för högt och för brett.

När vi stod där och tittade ner på det lilla hindret nere vid hennes hovar funderade jag allvarligt på om jag inte skulle ta och be henne skutta över det i alla fall men då berättade hon för mig att det var det inte tal om, i bästa fall kunde hon kanske tänka sig att sätta ner fötterna PÅ bommarna och klättra över det och där kände jag att gränsen gick, jag styrde bort från hindret fortare än kvickt och tog ny sats.
Efter några vingliga skutt var det dags att bege sig ner till tävlingsbanan och jag tänkte att där skulle det bli åka av för där fanns det i alla fall lite yta att få upp farten på.

När det blev vår tur att trava in på banan trodde jag nästan att jag skulle dö av utmattning, usch så segt det gick. Det kändes som att jag fick bära henne framåt helt på egen hand, hur det nu går till när man sitter ovanpå men det var i alla fall så det kändes. Jag var helt slut när vi var så pass långt inne att jag skulle kunnat hälsa på domaren men jag kunde inte förmå mig till en liten hälsning, så trött var jag av allt skänklande. Gasen var helt ur funktion, det var bara att konstatera. Men jag hoppades väl på att ett under skulle ske eller nåt för dum som jag var började jag styra mot första hindret, i hopp om att turbon jag aldrig känt skulle infinna sig när hon väl såg hindren.

Inte då! När vi hade ungefär tre språng kvar till första hindret aktiverades några slags superbromsar, jag lovar att de lätt hade kunnat bromsa en jumbojet. Men jag fortsatte att driva allt vad jag hade och på något underligt vis övervann mina små skänklar jumbojetbromsarna och väl framme vid hindret ställde sig Rolanda och funderade lite innan hon tog mod till sig och lade på en riktig rakabajsar-super-språngs-lyra från stillastående.

Jag som inte har någon vidare balans ens på en gunghäst höll naturligtvis på att flyga av men det enda som hände var att jag tappade ena stigbygeln. Sedan vinglade vi vidare, jag kände hur det brann i halsen och hur lungorna skrek efter syre. Några meter senare var vi framme vid hinder nummer två, en blå oxer.
Rolanda hade till min stora förvåning masat sig framåt i ganska gott tempo men det visade sig bero på att hon inte hade någon aning om att vi skulle hoppa den blå oxern, för till det räckte inte mina utarbetade stackars hjälper till att påtala.

När det slutligen gick upp för henne att så var fallet gjorde hon en klassiker, fintade hindret och sprang på sidan om det. Nej men nu jäklar tänkte jag, så här får man banne mig inte bete sig! Jag tog ett rejält tag i tyglarna med avsikt att sätta stopp för fasonerna, dessvärre hände ingenting utan hästen fortsatte bara som tidigare, i sakta mak framåt. Snacka om att få erfara hur det kan kännas att inte ha hästen på hjälperna!

Så här i efterhand borde jag i det läget avslutat allting och gått ut på egen begäran men envis som jag var trodde jag att jag säkert kunde få henne lite mer med i matchen ändå, om jag bara kämpade lite, lite till. Fattade galopp på nytt och försökte få igång i alla fall lite aktion så att vi skulle kunna ta oss över oxerjäveln, men icke. Någon värre slowmotiongalopp har jag nog aldrig varit med om, herregud!
Väl framme vid hindret var jumbojetsbromsarna återigen aktiverade och nu var det frågan om ett riktigt stopp mitt framför hindret. Men hallå, vad var det frågan om? Skulle man behöva vägra ut sig på andra hindret nu också?

Det hände ju inte ens när man var åtta år gammal och red gotlandsruss (för mitt gotlandsruss var nämligen hur tappert som helst). Riktigt jäkla skogstokigt förbannad bankade jag på med benen allt vad jag hade, jag var så arg att jag till och med tog till spöet och daskade till henne bakom skänkeln. Inte för att det hjälpte ett smack, hon tyckte väl bara att det killade till lite där bak. Och samma grej EN GÅNG TILL.
När vi stod där vid det blå hindret med fötterna fastfrusna i backen för andra gången insåg jag att nu var vi uteslutna och herregud vad dåligt av oss och allt det där, ja då bestämde sig vår vän för att hon kanske skulle hoppa ändå. Så hon lade av en sådan där riktig rakabajsar-super-språngs-lyra från stillastående ännu en gång och jag flög som en projektil rakt upp.

I landningsfasen landade vi dock samtidigt men det var som om sadeln blivit en studsmatta för jag liksom bara studsade vidare och den här gången landade jag invid ridhusväggen med en halv manegebotten i munnen. Pinsam ritt är bara förnamnet, jag hörde hur folk i publiken skrattade så de kved.
Jag konstaterade att jag hädanefter, de få gånger jag rider den här hästen, tänker lägga allt krut på att gas och broms ska fungera. Utan dessa två ingredienser står man sig tydligen ganska slätt och det är väl för de flesta en rätt självklar grej men för en sådan som mig som bara suttit på hyperkänsliga hästar är det inte det, då tar man det för givet.
Vad Rolanda anbelangar får hon inte längre några pussar av mig i stallet, bara svarta blickar. Och i hennes anteckningsblock står det numera med stora bokstäver: NO MERCY.

Dagen efter var det dags för min älskade gamle kämpe Cabben att hoppa en liten 1,10 och en 1,20. Otränad som han var hade jag inga förväntningar what so ever men han skötte sig som vanligt alldeles underbart bra, tack och lov får man väl säga för annars hade jag gråtit ihjäl mig med tanke på lördagens helvetesrunda.
Gasen och bromsen var helt intakt, allt stämde till punkt och pricka. Han var bara i en enda bom på hela dagen och det var på sista hindret i 1,20:n där jag fick för mig att vi skulle lägga in ett språng extra innan (jag är med andra ord inte bara fysiskt ringrostig utan också psykiskt), men det må vara hänt. Älsklingen min räddade i och med denna fantastiska dag både min heder och självkänsla och jag har kommit fram till att han utan tvekan är the love of my life, den tappre hästen.