Krönikor
Publicerad: 2006-03-22Saras krönika: Regn och solsken och sånt
Då har man äntligen varit och tävlat igen då. Dammat av kavaj och stövlar och sprayat på lite glansspray på hästen och så är man back in business. Det blev en tvättäkta historia à la "efter regn kommer solsken".
Det började med att jag skulle hoppa den där rackarns Rolanda i en 1,00. Debut och allt för det enda hon hoppat tidigare i sitt liv var två stycken 0,90. Som vanligt var marktjänsten en enda stor dröm, hästen levererades tvättad och klar till tävlingsplatsen dit jag åkte raka vägen hemifrån (händerna luktade inte ens häst när jag äntrade sadeln) och jag kände att bättre än så här kan man ju inte ha det.
Under framridningen började jag dock ana oråd för varken gas eller broms fungerade särskilt bra. Jag gjorde några tafatta försök att ordna till detta men det hjälpte inte så mycket så det var bara till att ge upp sina planer om stordåd, bita ihop och styra in på framhoppningen.
Där fanns förutom oss sex stycken andra ostyriga hästar med nervösa ryttare, alla härjade runt huller om buller. Tänk att ju mer orutinerad häst man rider, desto lägre klasser rider man och desto mer kaos är det på framhoppningen!
Rolanda tyckte naturligtvis att det var jätteläskigt och ville helst inte möta någon av de andra. Vi vinglade över något litet kryss och ett mer eller mindre nedgrävt räcke och sedan var det dags för oxern. Som var kanske sextio centimeter över havet och lika bred som två varmkorvar i ett bröd. Rolanda vägrade dock, hon vågade inte hoppa det för hon tyckte det kändes för högt och för brett.
När vi stod där och tittade ner på det lilla hindret nere vid hennes hovar funderade jag allvarligt på om jag inte skulle ta och be henne skutta över det i alla fall men då berättade hon för mig att det var det inte tal om, i bästa fall kunde hon kanske tänka sig att sätta ner fötterna PÅ bommarna och klättra över det och där kände jag att gränsen gick, jag styrde bort från hindret fortare än kvickt och tog ny sats.
Efter några vingliga skutt var det dags att bege sig ner till tävlingsbanan och jag tänkte att där skulle det bli åka av för där fanns det i alla fall lite yta att få upp farten på.
När det blev vår tur att trava in på banan trodde jag nästan att jag skulle dö av utmattning, usch så segt det gick. Det kändes som att jag fick bära henne framåt helt på egen hand, hur det nu går till när man sitter ovanpå men det var i alla fall så det kändes. Jag var helt slut när vi var så pass långt inne att jag skulle kunnat hälsa på domaren men jag kunde inte förmå mig till en liten hälsning, så trött var jag av allt skänklande. Gasen var helt ur funktion, det var bara att konstatera. Men jag hoppades väl på att ett under skulle ske eller nåt för dum som jag var började jag styra mot första hindret, i hopp om att turbon jag aldrig känt skulle infinna sig när hon väl såg hindren.
Inte då! När vi hade ungefär tre språng kvar till första hindret aktiverades några slags superbromsar, jag lovar att de lätt hade kunnat bromsa en jumbojet. Men jag fortsatte att driva allt vad jag hade och på något underligt vis övervann mina små skänklar jumbojetbromsarna och väl framme vid hindret ställde sig Rolanda och funderade lite innan hon tog mod till sig och lade på en riktig rakabajsar-super-språngs-lyra från stillastående.
Jag som inte har någon vidare balans ens på en gunghäst höll naturligtvis på att flyga av men det enda som hände var att jag tappade ena stigbygeln. Sedan vinglade vi vidare, jag kände hur det brann i halsen och hur lungorna skrek efter syre. Några meter senare var vi framme vid hinder nummer två, en blå oxer.
Rolanda hade till min stora förvåning masat sig framåt i ganska gott tempo men det visade sig bero på att hon inte hade någon aning om att vi skulle hoppa den blå oxern, för till det räckte inte mina utarbetade stackars hjälper till att påtala.
När det slutligen gick upp för henne att så var fallet gjorde hon en klassiker, fintade hindret och sprang på sidan om det. Nej men nu jäklar tänkte jag, så här får man banne mig inte bete sig! Jag tog ett rejält tag i tyglarna med avsikt att sätta stopp för fasonerna, dessvärre hände ingenting utan hästen fortsatte bara som tidigare, i sakta mak framåt. Snacka om att få erfara hur det kan kännas att inte ha hästen på hjälperna!
Så här i efterhand borde jag i det läget avslutat allting och gått ut på egen begäran men envis som jag var trodde jag att jag säkert kunde få henne lite mer med i matchen ändå, om jag bara kämpade lite, lite till. Fattade galopp på nytt och försökte få igång i alla fall lite aktion så att vi skulle kunna ta oss över oxerjäveln, men icke. Någon värre slowmotiongalopp har jag nog aldrig varit med om, herregud!
Väl framme vid hindret var jumbojetsbromsarna återigen aktiverade och nu var det frågan om ett riktigt stopp mitt framför hindret. Men hallå, vad var det frågan om? Skulle man behöva vägra ut sig på andra hindret nu också?
Det hände ju inte ens när man var åtta år gammal och red gotlandsruss (för mitt gotlandsruss var nämligen hur tappert som helst). Riktigt jäkla skogstokigt förbannad bankade jag på med benen allt vad jag hade, jag var så arg att jag till och med tog till spöet och daskade till henne bakom skänkeln. Inte för att det hjälpte ett smack, hon tyckte väl bara att det killade till lite där bak. Och samma grej EN GÅNG TILL.
När vi stod där vid det blå hindret med fötterna fastfrusna i backen för andra gången insåg jag att nu var vi uteslutna och herregud vad dåligt av oss och allt det där, ja då bestämde sig vår vän för att hon kanske skulle hoppa ändå. Så hon lade av en sådan där riktig rakabajsar-super-språngs-lyra från stillastående ännu en gång och jag flög som en projektil rakt upp.
I landningsfasen landade vi dock samtidigt men det var som om sadeln blivit en studsmatta för jag liksom bara studsade vidare och den här gången landade jag invid ridhusväggen med en halv manegebotten i munnen. Pinsam ritt är bara förnamnet, jag hörde hur folk i publiken skrattade så de kved.
Jag konstaterade att jag hädanefter, de få gånger jag rider den här hästen, tänker lägga allt krut på att gas och broms ska fungera. Utan dessa två ingredienser står man sig tydligen ganska slätt och det är väl för de flesta en rätt självklar grej men för en sådan som mig som bara suttit på hyperkänsliga hästar är det inte det, då tar man det för givet.
Vad Rolanda anbelangar får hon inte längre några pussar av mig i stallet, bara svarta blickar. Och i hennes anteckningsblock står det numera med stora bokstäver: NO MERCY.
Dagen efter var det dags för min älskade gamle kämpe Cabben att hoppa en liten 1,10 och en 1,20. Otränad som han var hade jag inga förväntningar what so ever men han skötte sig som vanligt alldeles underbart bra, tack och lov får man väl säga för annars hade jag gråtit ihjäl mig med tanke på lördagens helvetesrunda.
Gasen och bromsen var helt intakt, allt stämde till punkt och pricka. Han var bara i en enda bom på hela dagen och det var på sista hindret i 1,20:n där jag fick för mig att vi skulle lägga in ett språng extra innan (jag är med andra ord inte bara fysiskt ringrostig utan också psykiskt), men det må vara hänt. Älsklingen min räddade i och med denna fantastiska dag både min heder och självkänsla och jag har kommit fram till att han utan tvekan är the love of my life, den tappre hästen.

SARA OM SIG SJÄLV
Namn: Sara Elin Söderberg
Ålder: 30, fast mognadsnivån ligger något lägre.
Bor: I en liten trea i ett jättehöghus på Lidingö, inte alls ett passande boende för en norrbottens-lantis som mig men det får gå så länge.
Familj: Sambon Henke, 32 år, gammal hockeyspelare, nu försäkringsrådgivare, också norrbottning.
Dottern Tilda, 1 år, går ofta under smeknamnet duracellkaninen.
Hunden Allan, 7 år, en överhormonell rottweiler som tror att han är 7 månader.
Och så har jag en mamma, en pappa och en lillasyster men de bor i Boden.
Kort beskrivning: En glad och sprallig dramaqueen som av en del kallas för argbiggan, förstår inte varför.
Andra intressen: Det finns så otroligt många saker som intrsserar mig men det är MYCKET svårt att hinna med sådant när man håller på med de här hästarna. Om jag måste välja en sak får det bli en god drink på ett trevligt ställe där solen skiner.
Häst: Cabaré, 12 år, valack, Irco Marco-Koncerz. Hopphäst, jag har haft honom sedan han var fyra. Som bäst har vi lyckats få till några 4-felsrundor i ett par 140, annars är det 120-130 som gäller även fast jag fortfarande drömmer om debut i 145. Världens goaste, snällaste, underbaraste kompis som aldrig sviker, totalt orädd. För bommar också, vilket innebär att de brukar kastas av från bomhållarna med jämna mellanrum.
relaterade artiklar
- Krönika: Skarpt läge inför första tävlingen
- Krönika: Jag kallas numera Sara van Dyk
- Krönika: Riksjonens Grand Prix
- Krönika: Hoppträningen från helvetet
- Krönika: Host host från Sara
- Krönika: Saras julgodis 2005
- Krönika: Skitkväll som slutade med ett riktigt fynd
- Krönika: Det blir inte alltid som man tänkt sig

Över 100 hingstar samlade på Grevagården
Den här helgen är årets höjdpunkt för de svenska moderlandsraserna – nordsvensk, ardenner och gotlandsruss – med avelsvärdering för hingstar.

Bollerup Elrondo utmärkte sig redan som föl
Bollerups Lantbruksinstitut är uppfödare till en av hingstarna som ska visas på Bruksprovet i nästa vecka. Grevlunda äger Bollerup Elrondo.

Prisad miljörådgivning hjälper Grevlunda
Grevlunda var bland de första att ta del av Greppa Näringens rådgivning till hästgårdar. De gjorde då också en värdefull energikartläggning.
Greppa Näringen vann Lövsta Future Challenge hållbarhetspris 2023

»En glad häst utgör basen i vår sport«
Jessica von Bredow-Werndl har sett över sin egen och hästarnas vardag. En mer naturlig hästhållning och ryttarträning har gett resultat.
"Det går alltid att hitta ett sätt att träna som passar just din häst"

Se Maria Gretzer och Marcoville
På söndag kliver Maria Gretzer in i TV-rutan för att delta i Mästarnas mästare. Men redan nu får vi ta del av en liten förhandsvisning.

Nordsvensken harvar bättre än traktorn
Nordsvenska brukshästen Trimma hjälper gärna till. På gården behövs varken traktor eller fyrhjuling. Trimma harvar både ridhus och paddock.

Vargen sprang förbi hagen i Skåne
En hästägare utanför skånska Blentarp, vid Sjöbo, blev förvånad när hon tittade ut från sitt fönster. Alldeles intill hagen sprang en varg.

Fortsatta framgångar för Tinne och Devanto
Tinne Vilhelmson Silfvén knep ännu en pallplats i Wellington, USA, när det var dags för Grand Prix.
Bloggar på Hippson Se alla bloggar

Expresståget mot mästerlig ridning
Vill du förstå hur din häst ska bli mer följsam och lätt på hjälperna eller funderar du över vad som hindrar att ni utvecklas som ekipage?

Tyska förbundet lägger ned utredningen
Ludger Beerbaum frias nu från alla anklagelser gällande brott mot djurskyddslagen, sedan den omtalade barreringsskandalen.

Träffsäker träning med tre tunnor
Kan du byta gångart på en exakt angiven punkt eller rida tre exakt lika stora volter? WE-ryttaren Julia Wittsell tipsar om övningen ”tre tunnor”.
Se filmklipp och beskrivning steg för steg – öva på din precision

Öva rakriktning med Sissela Smith
Övningarna hjälper hästen att hitta rätt utan att du som ryttare behöver göra så mycket. Hästen får tänka till och dessutom tränar ni balansen.
"Fastnar du i samma saker varje dag kommer hästen tappa motivationen"

"Så vinner du kriget mot leran i hagarna"
Ditte Lindbom har ett stall med egna hästar och inackorderingar. I ett gästblogginlägg berättar hon om åtgärder som kan underlätta i blöta perioder.
Läsarfavorit: Läs Dittes matnyttiga inlägg med tips och tankar

Tonåring berättar om tiden på gården
Sportbladet har talat med flera personer från Östafrika som säger att de har jobbat på Akka ridcenter men att de inte fått någon lön.

Diarado utsedd till Årets hingst av SWB
För första gången sedan 2013 har en nykomling kammat hem titeln som Årets hingst. I år går utmärkelsen till den svarta hingsten Diarado.

Fem tips på lägre servicekostnader
Att regelbundet se över sin hästtransport är både smart, ekonomiskt och gör att din häst åker säkert på vägarna. Ta del av flera praktiska tips här.
"Kontrollera lufttrycket i hästtransportens däck regelbundet"

Dressyrhästen Zienna bjuder på fina språng
Linda Salenmo i Arboga tränade stoet Zienna från marken på ridbanan. Då fick stoet för sig att det var dags att hoppa lite.

Så sänder SVT från världscupfinalen
Under påskhelgen är det dags för världscupfinalen i hoppning och dressyr. SVT sänder från tävlingarna under fyra dagar.

När man har en riktigt söt stallkompis
Det gäller att berätta för sina vänner hur mycket man gillar dem. Den här hästen visar det med en mjuk och blöt "puss".

”Mirakelfölet” får stanna på ridskolan
Bettys Mirakel blev namnet på det överraskningsföl som föddes hos Vara ridskola. Ridklubben behöll hästen, som nu har hunnit fylla två år.
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren



Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Med bjudning framåt
– Porträtt: Johanna Due Boje
– Gör dig redo att glänsa i Lätt B
– Hoppövning alá Emma Emanuelsson
– Håll koll på hästens luftvägar
– Hjälp hästen som har sadeltvång
...och mycket, mycket mer!