Text och foto: Ellen Järborg
  
Två dagar i veckan lånar Solstens och Hjortens dagliga verksamhet i Härryda hästar på Raudhetta islandshästar, och rider ut i skogen. Det gör de året runt – i höstrusk, frost, snålblåst och stekande sol. Under ridningen deltar även personer från dagcentren Solhem och Arbetskraften. Atti Ovring är en erfaren hästmänniska och arbetar med handikappridningen på dagcentren i Härryda kommun. De personer som tar del av den dagliga verksamheten, brukarna, har fysiska eller kognitiva funktionshinder och ibland fler tilläggshandikapp. Med hjälp av Attis outtröttliga engagemang har ridningen hållit igång regelbundet på Raudhetta i över 14 år.
  
Det speciella med islandshästar
Det är en fin vinterdag i december, och kyligt i luften, då vi följer med ut på ridtur i skogen tillsammans med Attis gäng. Omgärdad av stora hagar som breder ut sig över sluttningen ute i Lindome ligger gårdsplanen och det mysiga röda stallet, där islandshästarna står två och två i boxarna.
Islandshästar med sitt vänliga sinne, sin styrka och låga höjd är lätthanterade och förtroendeingivande även för personal och sjukgymnaster som inte är så hästvana. Stallets ägare heter Margret Löfgren och hon har drivit Raudhetta i 20 år, samt hållit på med islandshästar i 44 år. Margret och Atti har båda länge sett värdet av ridningen och har varit drivande för att handikappridningen ska kunna fortsätta.
– Ja, man vet ju vilka som är rätt så lugna. Men faktum är att de här hästarna, islandshästarna, de har en förmåga att anpassa sig till situationen. Jag brukar säga att just de dagarna när dagcentret är här så kan jag ha nästan vilka hästar som helst för de anpassar sig, det är helt otroligt, säger Margret.
  
Initiativ som håller igång ridningen
Rundan de rider börjar bakom stallet uppför en brant backe och fortsätter sedan längs grusvägar och stigar i skogen. I dag är det Atti och hennes kollega Lennart Eriksson som går med och leder hästarna. Atti har hållit på med hästar hela sitt liv och med handikappridningen i över 30 år. Hon har arbetat inom omsorgen sedan 1984 och var en av initiativtagarna till verksamheten i Härryda.
– Då var det sjukgymnastiken som hade ridlägren och sedan var det vuxenutbildningen, men sedan slutade de med det. Då fortsatte vi själva för annars hade ridningen lagts ner, säger hon.
Utanför stallet finns en lift och en ramp, som är smidig att använda då de personer som använder rullstol ska sitta upp. Dagcentret arbetar tillsammans med sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att brukarnas ridning ska ge så positiva effekter som möjligt.
– Det är fördelen med att ridningen sker inom daglig verksamhet, att vi har tillgång till arbetsterapeuter och sjukgymnaster om vi tycker att vi har behov av det, säger Atti.
  

Hästarna skrittar fint, och ryttarna sitter hur balanserat som helst, uppför backen där hästarna annars brukar få sätta iväg i galopp. 
   
En sinnesupplevelse på hästryggen
Brukarna från Solstens dagcenter har olika fysiska eller kognitiva funktionsnedsättningar och de flesta av dem har ridit i flera år. Ridningen ger många positiva effekter, och de är inte bara fysiska.
– Alltså, man ser ju den här glädjen. För de har svårt med kommunikationen, berättar Atti.
Ridningen har varit till stor hjälp för kommunikationen mellan personal och brukare, ingen av brukarna kommunicerar genom vanligt tal. Om någon kastar av sig hjälmen eller drar hästen i manen måste han eller hon stiga av. Eftersom de gärna vill rida är det en metod som har fungerat för att komma till rätta med vissa beteenden.
Vanligtvis rider brukarna endast med schabrak och voltigegjord, så i stallet lägger man mjuka schabrak över hästarnas tjocka vinterpäls. Att rida utan sadel gör att ryttaren kommer närmare hästens rörelser.
– Det är ju den goaste och bästa upplevelsen om man sitter med bara voltigegjorden och ett schabrak. Man känner värmen och rörelserna från hästen. De flesta sitter och balanserar upp sig jättefint, även om de är väldigt sneda i kroppen, säger Atti.
  
Ryttarna skrattar och personalen gråter
Vid vissa neurologiska funktionsnedsättningar har personer spasticitet, vilket innebär att musklerna kan vara både mer spända och svagare än vanligt. Atti tror att det framför allt är rörelsen vid ridning som hjälper till med avslappning och rörlighet, men ibland har hon förvånats över hur vissa personer har klarat av ridningen så bra. En flicka med spasticitet slappnade av i alla muskler när hon fick ligga på hästen.
– Det är väldigt häftigt att se någon som är väldigt spastisk och som ligger på det viset, och så blir de helt avslappnade. Det är en sådan aha-upplevelse! Hon var jättespänd, men på hästen blev hon helt avslappnad. Hon började skratta, och vi började grina, berättar Atti.
Protesterar inte hästarna när någon ligger med huvudet på baken?
– Vi tar någon häst som tycker att det är okej, vissa gör inte det. Alla tycker inte om att bli killade i ljumskarna, säger Atti.
Hon berättar om en kille som är rullstolsburen och som inte tyckte om att åka bil. Hon tror att det kan ha med balans att göra, och den var något som förbättrades med ridningen.
– Han var jättearg bara det skumpade i bilen, berättade föräldrarna. Men så började han med ridningen och tycker att det är jätteroligt. Det märks när han har gjort ett uppehåll och kommer tillbaka, han skiner som en stor sol. Efter att han har börjat med ridningen så är han inte arg längre, berättar Atti.
  
”Det är mycket med dofter och känslor”
Flera gånger under turen vänder sig en av ryttarna om med nyfiken blick, och han ler stort. Med ridningen sker rörelseträningen naturligt och den tredimensionella rörelsen stimulerar både ryggraden, muskler och leder på ett liknande sätt som när vi går.
– Det stimulerar gångmekanismen. Mycket påverkas, bålstabilitet och även rörlighet i höftlederna. Det händer ju så mycket i kroppen när de rider, bara av att sitta och skritta, säger Atti.
Sjukgymnastiken innebar från början att brukarna skulle sitta och balansträna på en boll. Ridningen blir i stället en hel aktivitet. Att rida och komma ut i naturen är en total sinnesupplevelse som verkligen uppskattas.
– Ja, att få komma ut i naturen. Om man tänker på att de kanske sitter i rullstol i vanliga fall, och att då få sitta upp på en häst och bli ivägburen ut i skogen. Det måste vara en fantastisk upplevelse. Så underbart, säger Margret.
Att klä på sig, packa, göra matsäck, åka iväg med bussen, rida och sedan fika tar hela dagen och efteråt är alla ganska trötta. Om det inte spöregnar så rider de varje tisdag och torsdag.
– Vi har alltid försökt att vara ute. För då ger sig allt självt, bara att gå ger en massa upplevelser. Plus att man får den här balansträningen, säger Atti.
De dagcenter som rider på Raudhetta har tur som har fått hålla på med ridningen så länge. Och det märks att det är mycket tack vare henne.
– Men det hade aldrig fungerat om inte resten av personalen hade sett och upplevt hur positivt det är för deltagarna, menar Atti ödmjukt.
Atti och hennes kollegor har länge sett möjligheterna med hästar och har lyckats hålla igång handikappridningen i Härryda i 30 år. Vissa dagcenter i Göteborgsområdet har endast möjlighet att delta på ridlägret som sker under en vecka i juni varje år.
Där deltar omkring 40 personer från olika dagcenter i Härryda, och personal från alla verksamheterna kommer dit och hjälper till. Det är det som gör det hela så stort, menar Atti. Under ridlägret varvas uteritter, ridlektioner och teorilektioner med hästpyssel och fika i solen.
– Det är så häftigt att se alla dessa tjejer och killar. Flera av dem rider bara på lägret men de är så intresserade och pålästa, framför allt ser  man all den lycka som bubblar fram.
 
En aktivitet där alla kan delta
Vi närmar oss travbanan och galoppbacken, där hästarna brukar få dra iväg med ridskoleeleverna när paddocken inte riktigt räcker till för högre hastigheter. Men den ivern märks inte på hästarna i dag, de lunkar på stadigt och tryggt. Vi stannar i solskenet för att ta kort mitt på travbanan. En kille har ett album där han sparar foton från sina aktiviteter. Dels för att titta på själv, dels för att visa upp för familjen.
– För ett år sedan hade hans bröder tittat i albumet och sagt, åh men han rider ju! Han är väldigt mallig över de här bilderna och det är många föräldrar som blir lyckliga för att barnen gör någonting som "alla andra" gör, berättar Atti.
Bara en sådan sak som att köpa ridkläder är något som föräldrarna tycker är roligt att få göra.
– En del föräldrar gottar sig riktigt i det. Frågar vi om de skulle kunna tänka sig att köpa ett par ridbyxor, då köper de oftast ridstrumpor och ridskor också. Och så en ny hjälm kanske, säger Atti.
  
Ridning är mer än bara något gulligt
Margret säger att de har fullt i stallet när det gäller handikappridningen, men att det är många som ringer och vill rida. Det skulle behövas ännu fler stall som kunde erbjuda liknande verksamhet, och så skulle det behövas ett bättre samarbete mellan hästnäring och hälso- och sjukvården.
Att det finns personal på dagcentren med erfarenhet av hästar gör mycket för att handikappridningen ska kunna genomföras. Men inte alla dagcenter kan erbjuda ridning som aktivitet eftersom hästkunskaper ibland saknas. Att rida på fritiden, utan dagcentrens hjälp, är svårt eftersom brukarna behöver personal som känner dem. Som vet hur de kommunicerar och hur det gick för dem på ridningen gången innan.
För att ridningen ska kunna bli en regelbunden aktivitet för alla brukare som vill och behöver rida så behövs också pengar. Sammantaget betyder det att många dagcenter inte får möjlighet att rida.
Margret berättar hur det också krävs en annan inställning från kommunernas sida om ridningens positiva hälsoeffekter. Att starta en större verksamhet för handikappridning, och att därmed skapa möjligheter för fler att delta, kan vara svårt.
– Det är fruktansvärt tungrott i kommunen när det gäller sådana här saker, säger hon och fortsätter:
– Det finns så lite förståelse. De som sitter på de här posterna har sällan erfarenhet av handikappridning, mer än att de tycker att det är lite gulligt. De förstår sällan vidden och effekterna av det.
  
Behövs mer dokumentation
Trots att det finns olika former av sjukgymnastik och rehabiliteringsträning tillgänglig för personer med fysiska och kognitiva funktionshinder, så kan det vara svårt att få till just ridning som aktivitet. Margret tror inte att det nödvändigtvis måste innebära en större kostnad att erbjuda ridning.
– Jag tror faktiskt inte det. Det gäller bara att få dem att fatta. Det behövs mer dokumentation tror jag, på att man har sett positiva effekter, säger Margret.
Jonas Arnell, enhetschef på Härryda kommun, berättar att de har avtal med ett stall som kan erbjuda handikappridning – vilket alltså är Raudhetta. I Härryda är det endast dagcentren Solsten och Solhem som rider varje vecka. Ofta är det brukarna själva eller deras vårdnadshavare som efterfrågar ridningen som aktivitet och sjukgymnastik. Kostnaden för ridningen står daglig verksamhet för och budgeten ingår i deras aktivitetsbudget.
Personer har rätt till daglig verksamhet om de omfattas av lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Inom daglig verksamhet kan personer med funktionsnedsättning få stöd till olika sysselsättningar, och i vissa fall ridning.
Handikappridning bedrivs både som terapiridning och fritidsridning. Terapiridningen sker inom vård och daglig verksamhet, då är det kommunen som står för kostnaden. Men handikappridning erbjuds också på ridklubbar runt om i landet i Svenska Ridsportförbundets regi, då handlar det om ridning som fritidssysselsättning och då får privatpersonen själv betala.
  
Vi mår bra av djuren
Det Margret och Atti berättar belyser starkt hur hästar och hela stallmiljön kan bidra till mycket positivt för personer med olika funktionsnedsättningar.
– Hästar läker mycket i människor faktiskt. De är så fantastiska, säger Margret.
Det är svårt att inte smittas av hennes entusiasm för vilken fantastisk resurs hästarna är för människors hälsa, oavsett ålder och funktionshinder.
– De här stora djuren som bara finns liksom, summerar Margret.
Det står klart att ridning kan bidra till bättre hälsa både fysiskt och kognitivt för personer med funktionsnedsättning. Vad som behövs är ett ökat samarbete mellan hästnäring och hälso- och sjukvården, samt bättre kunskaper om den vetenskapliga evidensen för ridningens nytta. Det skulle kunna leda till att fler personer fick tillgång till ridning som rehabiliteringsform.