Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Det var under natten till söndagen den 14 maj som Ida Emilssons sto fölade.
– Jag hade vakat i flera nätter och var ganska säker på att det var den här natten som det skulle ske. Därför hade jag redan ringt dit min vän Marie för att hålla mig sällskap. Det kändes tryggt, då hon har en hel del erfarenhet från fölningar sedan tidigare, säger Ida.
Vid klockan halv tre på natten satte det igång, men det gick trögt.
– Stoet försökte krysta, men vi märkte ganska tidigt att fölet satt fast ordentligt och inte kunde komma ut. Det var då som jag ringde veterinären den första gången för att be om råd. Veterinären menade då att hon inte skulle hinna till oss i tid, vilket jag förstår. Så vi gick och hämtade min sambo och tillsammans fick vi dra ut fölet. Hela förloppet tog ungefär 40 minuter, säger Ida.

”Nattsömnen var viktigare”
– Vi trodde att vi hade förlorat fölet, men hon levde mirakulöst nog.
Men ganska snabbt reagerade de på att stoet var väldigt medtaget och inte ville resa sig upp.
– Hon hade ingen aptit och ville inte ens titta på sitt nyfödda föl. Jag hörde ett ljud som lät nästan som om en vattenkran var igång och undrade vad det var som hände. Sedan såg jag att det var en stråle med blod ut från stoets slida som sprutade ut och lät, säger Ida.
Hon ringde efter en distriktsveterinär.
– Jag förklarade att vi var oroliga. Vi hade fått ut fölet som verkade må ok, men stoet ville inte resa sig upp och blödde kraftigt. Jag var orolig över att något allvarligt hade hänt och att något hade gått sönder inuti henne.
Enligt Ida var veterinären i andra änden inte ute på något annat ärende, utan låg och vilade sig under jourtid.
– Hon förklarade att hon bara hjälpte akut sjuka djur och att det jag beskrev lät som en normal fölning. Jag försökte förklara att så inte var fallet. Hon sa att hennes nattsömn var viktigare och jag började ge upp hoppet om att vi skulle få hjälp. Min vän tog över samtalet och även hon förklarade att det var något som var fel. Vi tyckte inte att det var normalt att stoet blödde så pass mycket och mådde så dåligt efteråt. Men veterinären ville inte komma ut och vi avslutade samtalet.
Ida betonar att hon förstår att veterinärer måste prioritera mellan flera olika akutfall, men ifrågasätter samtidigt vilka skyldigheter som finns att hjälpa till under jourtid.
– Jag har full förståelse för att veterinärer i dag har en enorm press på sig. De har inte så bra arbetsförhållanden alltid och de jobbar inom ett hårt pressat yrke, så jag förstår att man behöver sova när man kan. Men i det här fallet kändes det annorlunda, som om hon bara inte var intresserad av att hjälpa mig. Jag var i chock efter en oerhört traumatisk fölning och att då bli nekad veterinärvård på det sättet blev också en chock i sig, säger hon.

Kom upp på benen
När samtalet var avslutat agerade Idas vän på plats.
– Jag är ganska säker på att det var hon som räddade mitt sto. Vi fick tillslut upp henne på benen och lyckades tvinga i henne betforvatten så att hon skulle piggna till. Vi fortsatte länge och när hon reste sig så blödde hon inte lika kraftigt längre. Då kände vi att vi vågade avvakta lite.
På måndagen ringde Ida ut en annan veterinär som kom och sydde ihop stoet.
– Då kom en helt fantastisk veterinär som gjorde sitt jobb otroligt bra. Stoet hade inre bristningar som de också lyckades fixa. Det kändes skönt när hon hade blivit kollad av veterinär, man vill ju vara säker på att de mår bra.



”Känns viktigt att lyfta den här problematiken”
En vecka senare mår både sto och föl bra.
– Det är jag tacksam för. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att jag inte är ute efter att svartmåla eller hänga ut någon veterinär, men det känns viktigt att lyfta den här problematiken. Det verkar som om det behövs bättre villkor och tydligare riktlinjer för hur en veterinär förväntas agera när de har jour. Jag kände mig så himla sårbar och maktlös, så jag hoppas att ingen annan någonsin behöver hamna i den sitsen. Jag kände ändå att det här behövde belysas och att det behövde redas ut vad det var som hände. Nu hade jag tur att mina hästar överlevde. Men tänk om de hade dött?, frågar hon sig.

Såg allvarligt på händelsen
Ida funderade på att anmäla händelsen till Jordbruksverket, men en vecka efter fölningen blev hon uppringd av veterinärchefen och har nu fått en förklaring till det hela.
– De beklagade och berättade att de såg allvarligt på händelsen och att de hade vidtagit åtgärder. De hade pratat om att situationen kunde ha hanterats annorlunda och att veterinären ifråga hade jobbat väldigt mycket. Det känns bra att vi har pratat om det nu så jag kommer inte att anmäla, säger hon och tillägger:
– Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det här är ett undantag. Jag har aldrig tidigare blivit bemött på det här sättet. De veterinärer som jag träffat tidigare har brunnit för sitt yrke och besuttit stor kompetens, därför blev jag så chockad över den här händelsen. 

Gör en bedömning
När Hippson kontaktar distriktsveterinärernas ledning för att höra om de har någon kommentar kring händelsen, svarar de att de inte kan kommentera enskilda fall på grund av sekretesskäl. En presstalesperson ger därför ett mer generellt svar via mejl:
"Allmänt gör veterinären som tar emot samtalet en medicinsk bedömning om hur fallet ska prioriteras. I samband med detta finns flera parametrar att ta hänsyn till. Bland annat akut fara för djurets liv och möjligheten att hantera fallet, andra brådskande fall samt djurägarens beskrivning av fallets akuthet, hur länge symtomen funnits och hur de har utvecklats", skriver de.

Arkiv: Ny undersökning visar stora brister i veterinärernas arbetsmiljö