Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Charlotta Olofsson Bodin har varit intresserad av hästar under större delen av sitt liv. I dag driver hon Trogsta seminstation i Forsa utanför Hudiksvall, där hon och hennes man tar emot ston för betäckning.
Shetlandsponnyn Fritte var 19 år ung när han kom in i familjens liv. Då köptes han in både för att pröva brunst på seminstationens ston, men även som sällskapsponny och ridhäst till familjens söner.
– Vi köpte Fritte av ett par bekanta år 1995 som 19-åring. Då sa folk ”ska ni verkligen köpa en så gammal ponny?”, säger Charlotta, som nu gör sig redo att fira Frittes 45-årsdag.

Har vuxit upp med barnen
Hon berättar att den lilla shetlandsponnyn varit otroligt snäll genom alla år och inte har speciellt mycket hyss för sig.
– Spontant när jag tänker på shetlandsponnyer i allmänhet går mina tankar tillbaka till ridskolan när man var liten. Då träffade jag shettisar som busade, smet från hagen eller drog ner huvudet för att äta gräs så fort de fick chansen. Men Fritte har aldrig haft några sådana olater för sig, utan har alltid varit så otroligt snäll.
Charlottas båda söner är uppvuxna tillsammans med Fritte, som dessutom är inkörd.
– Han älskar barn och är väldigt lugn och snäll så fort de är i närheten. Under åren har inte bara mina söner ridit, utan det har även varit andra barn som har fastnat för Fritte. Bland annat hade vi en flicka med autism i stallet som lyste upp varje gång hon såg en häst. När jag föreslog att hon skulle få träffa Fritte berättade hennes föräldrar att hon sedan hade börjat visa mer känslor och att han hade hjälpt henne mycket, säger Charlotta och berättar vidare:
– När våra pojkar var små så ville alla deras kompisar rida vid barnkalaset. Ut i hagen gick vi, med en stol så att barnen kunde klättra upp i sadeln. Fritte gick glatt ett varv i hagen och stannade sedan vid stolen för att byta barn. Han visste precis vad som gällde.
Efter några år kunde även sönerna köra Fritte själva runt i byn med vagnen bakom.
– Andra shettisar som jag träffat kunde sätta ner huvudet i marken och börja beta så fort det gick, men sådan har Fritte aldrig varit. Visst kan han ta en tugga i förbifarten, men sedan fortsätter han framåt.
Numera är familjens söner vuxna och har flyttat hemifrån.
– När de ringer hem är det Fritte de frågar om först. De vill alltid veta hur han mår, för dem har han ju alltid funnits här, berättar Charlotta.

Håller hullet
I dag är ponnyn fortfarande pigg och glad, men hans liv är något lugnare än tidigare.
– Sedan några år tillbaka kan han bara äta uppblött kraftfoder, eftersom han inte har några kindtänder kvar. Han får därför mat med flera små givor om dagen. De smuliga höresterna som blir kvar efter höet har han tyckt om att äta innan, men nu äter han mest sitt kraftfoder, säger Charlotta och fortsätter:
– Eftersom vi har seminstation har vi god kontakt med veterinärer regelbundet som även undersökt Fritte, som fortfarande är i gott hull. Han har aldrig varit en sådan ponny som blir för tjock, utan har alltid hållit hullet väldigt fint. Eftersom han aldrig haft problem med fång eller övervikt har vi kunnat släppa honom i gräshage på sommaren också. De senaste åren har han bara gått här som sällskapshäst.
Under den största delen av sitt liv har han lyckats hålla sig frisk.
– När han var 30 mådde han dåligt och hade diarré ett tag. Då trodde vi att han skulle stryka med, men sedan så vände det och han började äta och må som vanligt igen. Sedan har veterinären fått hjälpa honom en del med tänderna, men i övrigt har han hållit sig frisk, säger Charlotta.

”Helt underbar”
Vardagen för pensionären är lugn. Han äter sin frukost och går ut i hagen som har en kulle med ett högt träd.
– Där brukar han stå och sola sig. När de andra hästarna busar står han på kullen och håller koll. Han går alltid lös till och från hagen och brukar springa ikapp med mig – han vill alltid komma före mig in i stallet. Såklart är han lite stel i hasor och knän på morgonen när vi går ut, men han ligger fortfarande ner och sover de flesta nätter och kan enkelt ta sig upp på benen igen.
Att välja ett bästa minne tillsammans med Fritte är svårt.
– Det finns så många. När han fyllde 40 gjorde lokaltidningen ett reportage och då frågade de vad han var bäst på. Jag svarade att han bara är helt underbar, för han går ingen obemärkt förbi, alla minnen är de bästa minnena. Det finns inte så många hästar kvar i livet som är födda på 70-talet och jag hoppas att han får somna in på ett fridfullt sätt, när det väl händer. Just nu tänker vi bara att varje dag med honom är en gåva.