Här är de fyra anställdas berättelser:

”Det var speciellt, vad ska man säga, det är svårt att sätta fingret på. Det hände jättemycket helt sjuka saker. Men när man bodde där så var man så inne i det så det kändes inte så sjukt då. Men i efterhand … alltid om jag drömmer en mardröm så drömmer jag att jag har börjat jobba där igen. Att jag vet att jag inte vill det men att jag inte kan säga upp mig för då vet jag att det blir kaos.
Det jag tyckte var svårast var att det var väldigt svårt att veta vad de ville att man skulle göra och gjorde man fel så fick man skäll. Det kunde till exempel vara att hästarna inte fick gå ut om det regnade. Om det duggregnade och man inte släppte ut dem kunde man ena gången få världens utskällning; ”det duggregnar ju bara, det är klart att de kan gå ut. Det fattar du väl din idiot”. Sedan regnade det likadant nästa dag och då fick man skäll för att man släppte ut dem. Man kunde få skäll om en häst tappade en sko men vi gjorde ju vårt jobb och släppte ut dem i hagen sedan om de springer i hagen och tappar en sko, det är ju inget man kan rå för. Men var det en dålig dag kunde man få skäll för det också. Det gjorde att man gick väldigt mycket på spänn och att man dolde saker. Om det hänt något litet och det inte blev en stor grej så vågade man inte säga det för man visste att man skulle få skäll, bli gapad på och bli nedtryckt och det blev dålig stämning i flera dagar.
Det var också jobbigt att de berättade för andra utomstående. Jag känner ju ganska många inom hästvärlden och jag fick höra att de hade hört vad som hänt på gården. Då hade de talat ner sin personal inför andra. Men när det är mer än tio anställda som kommer och går under ett drygt år så är det klart att det händer olyckor för att personalen inte är inarbetade i sina system. Men alla gör ju så gott de kan. Men det var väldigt svårt. Man fick ta väldigt, väldigt mycket skit. Man fick skäll för konstiga saker. Någon gång fick vi skäll för att vi var på fest en kväll när vi var lediga. Vi fick världens utskällning dagen efter för att de inte kan lita på att vi är pigga och på alerten. Men vi hade ju kört dit och hem. Vi var aldrig bakfulla på jobbet för när man skulle någonstans var man tvungen att köra. Och vad man gör på sin fritid borde ju vara ens egen ensak. Jämfört med tidigare jobb så fick jag tre gånger så hög lön, bodde flottare och det var bättre hästar än på mitt tidigare jobb men det var psykisk terror.” // Berättat för Annika Grundberg

”Jag valde att säga upp mig redan efter ett par veckor, så jag jobbade där i lite mer än en månad. När man är nyanställd så kan man inte allting från dag ett och det är naturligt att man har frågor på ett nytt jobb. Vi blev utskällda för saker som arbetsgivaren såg som en självklarhet, men som de inte hade informerat oss om i förväg. Ett exempel var att vi alltid skulle kratsa hästarnas hovar innan de lämnade boxen. För mig var det inte en självklarhet att göra det när jag inte hade blivit informerad om det tidigare, så då fick man en rejäl utskällning. Tillsägelserna var aldrig pedagogiska, utan man möttes ständigt av kommentarer som ”är du helt dum i huvudet, det fattar väl vem som helst”.  
Instruktionerna var väldigt motsägelsefulla. Något som var ok att göra den ena dagen var inte ok nästa dag. Jag var livrädd för att göra fel, vilket ledde till att man gjorde ännu mer fel för att man ständigt var stressad.  
Det var en stressig arbetsmiljö överlag. Efter frukost var det konstant stress genom hela dagen för att hinna ta sin rast. Ibland förväntades vi jobba över, och det är självklart att sådant kan hända när det har med hästar att göra. Men då var det en självklarhet för dem att man skulle ta av sin rast, när man redan var ganska slut och hade behövt en paus och lite mat. Vi jobbade ofta tiotimmarspass. 
När ytterligare en kollega sade upp sig efter mig, så blev jag syndabocken. De ansåg att allt var mitt fel och att jag hade påverkat henne negativt. Då fick jag den värsta utskällningen. Jag har aldrig känt mig så liten eller varit så ledsen tidigare. Jag fick packa ihop mina grejer, lasta min häst och lämna stallet samma dag. Det var en traumatisk upplevelse. Jag vet inte om de förstår hur illa man tog vid sig. Jag har ganska mycket kött på benen och har aldrig haft svårt för att säga ifrån. Men här kände jag att vi hästskötare var längst ned i hierarkin. Det fanns ingen teamkänsla. Min förväntan var att ha det trevligt ihop och utvecklas på jobbet, men efteråt mådde jag dåligt i flera månader. Jag ansträngde mig på jobbet, men blev aldrig lyft för något som man gjorde bra, utan blev enbart utskälld för det man gjorde fel. Nu, några år senare, mår jag bättre. När jag blickar tillbaka inser jag att det hela var under all kritik och att det inte var jag som överreagerade. Jag har respekt för att folk inte har vågat prata om det här, för jag är själv rädd för att möta dem på tävlingar. Man ska inte ha en chef som man är rädd för på det sättet.”  // Berättat för Linnea Lindahl

”Jag började där direkt efter hästgymnasiet var klart, flyttade från familj och vänner till vad jag trodde var ett riktigt drömjobb, en känd ryttare på en jättefin anläggning. Det var inte bra, inte ens från start men jag trodde att jag var ung och naiv som inte förstod att det var så här att jobba i stall. Att bli utskälld, att de skriker åt en, att de behandlar en dåligt och att det är dåligt betalt. De behandlade alla oss stallskötare riktigt dåligt, de gjorde aldrig något fel, vi markfolk var inte vatten värda. Om någon sa ifrån, minsta lilla invändning, så tog det hus i helvete, de vrålade så det ekade i stallet, det måste ha hörts över hela bygden. Det spelade ingen roll vem av dem det var, det var lika illa från båda två. Ofta gaddade de ihop sig och så står du där ensam och har två äldre som skriker på dig, det var otäckt. 
Jag var där först några år innan jag tog mig därifrån men sen några år senare så var jag i ett läge där jag inte visste vad jag ville och behövde ett nytt jobb. De sökte folk och jag började där igen men stod inte ut länge. De kom till mig med alla sina klagomål på de andra hästskötarna och sedan skulle jag gå och berätta för dem hur dåliga de var, det var så obehagligt. Det de klagade på var alltid enkla saker: för löst lindat, för hårt lindat, inte rätt täcke, inte tillräckligt bra borstat. Men de tog i, skällde och skrek för sådant. Jag kände mig helt värdelös, ingenting var bra och det kom ständigt små kommentarer och jag var på tårna hela tiden. En utskällning kunde komma när som helst, man blir så nervös och rädd i en sådan miljö. Jag slutade för att jag inte mådde bra av att arbeta där, jag ville bara därifrån.  
Under åren där så utvecklade jag en ätstörning. De kunde kommentera när vi satt och åt: "Vad mycket mat du tar, ska du äta så där mycket". Jag började tänka på vad jag åt, det blev svårt att äta och jag intalade mig att jag inte behövde det. Trots att det är flera år sedan nu så kämpar jag med det fortfarande. Jag tror att jag har PTSD fortfarande, när någon höjer rösten runt mig eller det blir upprört så mår jag dåligt igen. Jag faller snabbt tillbaka i det gamla om jag blir stressad. Jag hoppas bara att fler ska berätta om dåliga arbetsgivare, det ska inte behöva vara så här. I dag har jag ett jättebra jobb, med riktiga tider, ledighet och vit lön, det kan vara ett bra jobb att vara hästskötare. Men inte hos dem." // Berättat för Kim C Lundin

När Katarina fick jobbet som hästskötare var det en dröm som gick i uppfyllelse. Det var hennes första anställning inom hästbranschen.
– Hästarna var det jag levde för och jag drömde om att vara groom i världstoppen. Jag var eld och lågor för att jag skulle få jobba där.
Till en början var ägarna trevliga och omtänksamma men snart visade de andra sidor. Hon beskriver speciellt en av ägarna som nedvärderande och kontrollerande.
– Jag var inte livrädd för honom men han var riktigt obehaglig. Jag visste aldrig hur han skulle reagera när jag frågade något. Han kunde ge iskalla kommentarer som fick mig att känna mig riktigt dum. Jag vågade knappt ställa frågor eller säga emot. Det hände att de skrek på oss och anklagade oss för saker vi inte gjort.
Katarina beskriver det som att hon ständigt var på sin vakt och aldrig kunde slappna av. Hon skulle få vara ledig en och en halv dag i veckan, men det var inte alltid det gick.
– Jag kom till en punkt då jag kände att jag var så jävla trött. Vi fick aldrig vila. Vi jobbade konstant och även om vi skulle få lediga dagar var de inte så benägna att ge oss dem. Jag hade ångest varje gång jag skulle säga att jag ville vara ledig en och en halv dag i sträck, för det kändes som att man inte fick vara ledig. Det var det sista man prioriterade.
Flera gånger vaknade hon mitt i natten av ljud från stallet och gick dit i pyjamas för att kontrollera att allt var okej.
– Jag försökte åka iväg på mina lediga dagar. Då frågade de var jag skulle, ”tänk om det händer något på gården”, kunde de säga. Jag kände inte mig trygg i mitt egna hem. Man måste ju kunna få ligga på sitt rum utan att vara orolig för att de stormar in och ifrågasätter vad jag gör.
På tävling vågade hon oftast inte lämna stallet ens för att köpa mat. Hon var rädd att ägarna skulle komma just när hon var borta och ifrågasätta varför hon inte var där, vilket hände vid minst ett tillfälle. Efter en tid valde hon att säga upp sig och lämna hästbranschen.
– Jag har försökt rida och hjälpa till med en häst men det ger mig grov panikångest att bara vara i ett stall. Det går inte.
Efter några år började hon reflektera över hur jobbet påverkat henne och hennes mående. Hon började gå i terapi hos en psykolog och fick en PTSD-diagnos.
– Jag får panik när folk skriker. Hör jag något som smäller tänker jag direkt att det är en häst som rullat fast, att jag måste ta hand om det, att det är mitt fel. Går en lång person mot mig tänker jag att det kanske är en av ägarna och jag förbereder mig på att få en utskällning. Jag mår bättre men det är lång väg kvar.
– Tiden där har också lett till någon typ av ätstörning. När det finns mat, då äter jag jättemycket för det sitter så djupt i mig att jag inte vet när jag får mat nästa gång. Sedan kan jag svälta mig i ett dygn för det har jag varit tvungen till tidigare så det har blivit en vana.
Katarina tror inte att ägarna förstår hur hon upplevde året som anställd hos dem. De vet inte heller något om hur hon mår i dag.
– Jag kanske skulle få en ursäkt av dem, men det hjälper inte mig nu. Jag berättar för andras skull. Jag vill inte att de ska få förstöra fler tjejers livsdröm. Det måste få ett slut.
Hon tipsar andra som vill jobba som hästskötare att göra en ordentlig research och att prata med andra som jobbat hos arbetsgivaren tidigare. 
Berättat för Frida Bank, Katarina heter egentligen något annat.

Arbetsgivaren slår ifrån sig anklagelserna 
Hippson har varit i kontakt med arbetsgivaren som slår ifrån sig och menar att det handlar om en person som är orsaken till allt. 
– Det är så mycket ljug bakom det här och jag vet precis vem det är. Det är synd om henne så sjuk som hon är, det hon gör är under all kritik.
En kort stund senare återkommer arbetsgivaren på telefon och säger att de rådgjort med en advokat ur Svenska ridsportförbundets disciplinnämnd och de ber att få svara på våra frågor skriftligt. Senare kommer följande uttalande via mejl:
"Vi vill gärna bemöta kritiken eftersom vi inte upplevt att vi har problem med personal eller arbetsmiljön. Visst har vi haft ett fåtal anställda där samarbetet har fungerat mindre bra, men detta har i sin tur har lett till förändringar på arbetsplatsen genom tydliggörandet vad vi som arbetsgivare förväntar oss av anställda ex vis vad gäller bemötande av andra, mobbing, kränkningar av kollegor och vad vi förväntar oss av de som har sitt boende på gården, så som striktare alkoholpolicys och liknande. Detta har lett till en bättre arbetsplats och arbetsmiljö och vi har idag ett bra sammansvetsat team. Det är olyckligt att någon få missnöjd skall kunna fördärva för andra och kanske inte ge en helt nyanserad bild av situationen. Vi vill dock understryka att vi tar alltid negativ kritik mycket allvarligt och vill ständigt förbättra oss som arbetsgivare. Vi uppmanar alla anställda att fritt ha en dialog med oss arbetsgivare för att på bästa sätt bli bättre, mer lyhörda och se till varje enskild individs behov. Vi kan inte göra alla helt nöjda men vår ambition är att försöka”.

Sara Westholm, arbetsmarknadsansvarig på HNS, svarar på frågor om arbetsmiljö och anställningsvillkor, läs artikeln på vår premiumsajt