Text: Åsa Pernes
Foto: Adobe Stock och Åsa Pernes (porträtt)
  
Forskningen sponsras delvis av dressyrryttaren Ulla Håkansons stiftelse, den har gett många insikter och byggstenar att arbeta vidare på. Lars Roepstorff har i sitt arbete på SLU riktat in sig på hästens rörelsemekanik och eventuella rörelsestörningar. För det är inte alltid lätt att se vilket ben hästen faktiskt är halt på.
  
Belastning och svårtolkade hältor
Trots att hästens hov är i marken under väldigt kort tid är belastningen hög. I galopp belastas hoven med två gånger sin egen kroppsvikt.
– Om din häst väger 600 kilo är det mer än ett ton hoven belastas med varje gång den är i marken, förtydligar Lars.
Han vet hur svårt det är med hältutredningar och att veterinärer ibland kan vara oense om vilket ben hästen faktiskt haltar på. För att illustrera svårigheten ytterligare visar han en kort film på en häst med hälta och frågar publiken på vilket ben den är halt. Uppgiften blir svår för alla utom Lars. Han vet nämligen exakt vilket ben hästen har hältan på, då han själv hade skruvat i en brodd på ena skon för att få fram rörelsestörningen.
– Som sagt, det är inte alltid så enkelt att se hältor, konstaterar han.
  
Tre viktiga pusselbitar i projektet
SLU-gruppens arbete har varit uppdelat på tre spår. Första delen har handlat om att objektivt och med olika mätmetoder ta reda på i vilken grad hästar är asymmetriska. Precis som människan har de en stark och en svag sida.
– Vi har också tittat på underlaget eftersom det har stor påverkan på hästen. Samt på både friska och halta hästars rörelsemönster, för att sedan övergå till ryttaren, förklarar Lars.
När det kommer till ryttaren har man även där fokuserat på vad personen har för asymmetrier. Målet har varit att kunna koppla ihop detta med asymmetrin hos hästarna.
– När vi mätte asymmetrier på hästar som ryttarna själva tyckte var helt jämna, då var det lika många asymmetriska individer som i den grupp av hästar som kommit till veterinär för hältutredning, säger Lars.
Han vet att det är svårbedömt och i projektet delades hästarna därför in i tre grupper – frisk häst/symmetrisk, möjligt halt häst/asymmetrisk och halt häst/väldigt asymmetrisk. 
  
Ryttaren kan ge hästen asymmetrier
Maria Terese har stor erfarenhet av hur ryttarens sits påverkar hästen, något hon tog med sig till projektet.
– De flesta människor är asymmetriska och när de rider blir även hästarna ojämna. Även om en häst så klart också kan vara asymmetrisk i sig själv, säger hon.
Hon tar upp hur viktigt det är att man i vardagen försöker hålla kroppen rak, även när du till exempel sitter framför datorn eller i bilen.
– Vad spelar det för roll om någon säger till dig att sitta rakt och i balans i sadeln en timme om dagen, om du går eller sitter snett resten av dygnet? undrar hon.
Hjärnan skickar nämligen ut signaler som styr hur vi rör oss. Vill du bli liksidig och sitta bättre i sadeln måste du först bli medveten om ditt rörelsemönster. Det här går att ändra på, men det kräver träning.
  
En sits under ständig förändring
Maria Terese berättar att man inom andra idrotter har gått in och kartlagt snedheter hos idrottsutövarna. Vilket har gjort att de har kunnat träna specifika rörelser som är bra för just den individen.
– Det är hit vi måste komma inom ridsporten, menar hon.
Till skillnad från i de andra sporterna har ryttare ett levande djur att fokusera på. Det gör att vi måste kunna koncentrera oss både på vår egen balans och sits, och på hästens balans och form.
Om ryttaren har ont någonstans kommer hjärnan direkt signalera till kroppen att avlasta smärtan.
– Man sätter sig då så att det gör mindre ont, ganska snabbt kommer hjärnan att anpassa sig till den nya sitsen. Vilket gör att den blir accepterad, förklarar Maria Terese och fortsätter:
– Om vi ska få hjärnan att registrera nya rörelsemönster kan vi inte enbart förlita oss på ögonen och öronen.
Hon beskriver en annan del av nervsystemet som är jätteviktig för balansen, nämligen receptorerna. De hittar vi bland annat i våra fotsulor och handflator, men även utmed rygg och rumpa. Receptorerna, som tar emot signaler, är snabbare än ögat och öronen när det handlar om att skicka information till hjärnan. En ryttare som tränar upp och förlitar sig på dessa receptorer kommer snabbt att känna av minsta förändring och kunna korrigera sig.
  
Fotens placering i stigbygeln avgör
Hur foten placeras och används i stigbygeln har stor påverkan på sitsen. Maria Terese förklarar detta genom att likna kroppen vid olika byggklossar som staplas på varandra. 
– Om du som ryttare till exempel har en fot som pronerar kommer den att hamna fel i stigbygeln. Det i sin tur påverkar ditt knä, som då pekar utåt och vrider både bäcken och höft.
Hur gör man om man vill ändra sitt rörelsemönster?
– Det är aldrig för sent att göra det. En viktig faktor om du vill ändra rörelsemönstret är dock i vilken hastighet du tränar, säger Maria Terese.
Hon föreslår att förändringstempot ska vara slowmotion. Då hinner kroppen uppfatta den nya rörelsen bättre. Men det tar tid.
– Du måste repetera en ny rörelse minst tusen gånger och då ska den vara perfekt varje gång. Blir det fel registrerar hjärnan detta snabbt, för den vill gärna hitta genvägar, förklarar hon.

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se