Text & foto: Anki Yngve
  
Hästen har över 700 muskler som rör dess skelett. På den bruna hästen Daisy har Gillian Higgins målat viktiga core-muskler, och på skimmeln Olle de kedjor av muskler som påverkar rygg och bakben.
– En muskel kan antingen dras ihop eller slappna av, de jobbar i växelverkande par som exempelvis biceps och triceps. Dessutom jobbar musklerna i komplexa grupper som i sin tur påverkar flera leder på samma gång, för att ge stabila men mjuka rörelser, säger hon.
Musklerna på Olle som har målats i orange, gult och rosa rundar exempelvis ryggen och sänker nacken.  
– När hästen böjer nacken måste de motsatta musklerna bli längre, på så vis växelverkar grupperna av muskulatur.
  

Daisy med delar av core-muskulaturen utritad (i rosa).
  

Olle visar hästkroppens stora muskelkedjor.
  
Statiskt vs. dynamiskt
Det tuffaste för musklerna är att arbeta statiskt, det vill säga att de jobbar men utan att skapa rörelse. Publiken får prova genom att ställa sig upp och låtsas rida lätt på en häst. Det skapar rörelse och är inte speciellt jobbigt. Men när vi i stället får ställa oss i simulerad jockeysits, med statiskt arbetande muskler, blir det snart riktigt jobbigt för låren.
– Det är enklare för musklerna att jobba dynamiskt eftersom rörelsen hjälper blodet att cirkulera, och det ger i sin tur syresättning. Vid statiskt arbete kommer muskeltröttheten fortare och mikrotrauman uppstår lättare, förklarar Gillian.
Hästen använder exempelvis sina muskler statiskt när den står stilla i en transport, och måste spänna sig och parera svängningarna. Eller när vi rider, för att behålla sin ryggposition. En annan statisk arbetsställning är när den går med hög nacke i dressyr. Det behövs mycket muskelarbete för att hålla huvudet uppe och stilla.
– Därför är det viktigt när vi rider att vi bara ber om en viss form en liten stund innan vi ändrar, så att hästen får använda andra muskler och vila de trötta. Variation är A och O.
Gillian menar att vi måste förstå vad vi ber våra hästar att göra, vad vi faktiskt kräver av dem.
– En ostadig kontakt beror kanske på att hästen är muskeltrött?
  

En statisk position ger snabbt trötta muskler.
  
Starka magmuskler
När magmusklerna drar ihop sig hjälper de till att lyfta ryggen. Så även om vi ryttare sitter på hästens rygg är det i mångt och mycket musklerna på undersidan som lyfter upp oss.
– Det gäller att hästen har en bra tonus i sina magmuskler. Det är för hästar som för oss människor, musklerna i magen blir kortare och starkare om man tränar dem mycket. Med korta magmuskler får både vi och hästarna bättre hållning, säger Gillian.
Själv älskar hon kavalettiövningar för att träna upp muskeltonus, takt och rörlighet.
– Hästen sänker automatiskt huvudet, höjer manken och kortar sina magmuskler över bommarna. För att den ska kunna arbeta korrekt måste överlinjen kunna slappna av, då får core-musklerna på undersidan möjlighet att dras ihop.
Ett tips är att ha kavalettibommarna upphöjda på ena sidan, växelvis (första på vänster sida, andra på höger, tredje på vänster och så vidare). Då får hästarna dessutom jobba med sin koordination.
  

Kavalettiarbete är riktigt bra magträning.
  
Gångarterna fungerar olika
Enligt Gillian är det viktigt att förstå att hästens rygg och övriga kropp rör sig olika beroende på vilken gångart den går i, i och med att fotförflyttning och svävmoment skiljer sig åt. Det gör att en skänkelvikning i skritt inte är samma sak som en skänkelvikning i trav.
– I galopp ser man till exempel en förkortning av magmusklerna. Så det är en superb gångart för toning av magmuskler och för att få rörelse i ryggen.
När vi rider behöver vi ständigt tänka både på var hals och nacke och på var bakbenen är placerade. Även en vilodag med skritt på lång tygel är det bra för hästen att få marschera på, så att den får föra bakbenen långt in under kroppen. Har den bakbenen under sig kommer ryggen upp och musklerna underhålls. Hästens kropp är gjord för, och mår bra av, rörelse.
  
Glöm inte ryttaren
Det är inte bara hästens kropp som ska vara i balans, även ryttaren måste vara balanserad eftersom den då blir mycket lättare för hästen att bära.
– Om du exempelvis får fötterna för långt fram, och hamnar i stolsits, kan du inte ställa dig upp i stigbyglarna utan att ta i och häva dig upp. Det är en vanlig typ av obalans, säger Gillian.
Hon visar en bra balansövning för ryttare. Pröva att växla mellan lodrät sits, tvåpunktssits och att stå med helt raka knän i sadeln, på lång tygel och i olika gångarter. Du ska kunna ha stilla skänkel och hand, och bara gå rakt upp med kroppen utan större muskelansträngning.
På ryttarna under clinicen blir det väldigt tydligt hur viktig sadeln är för balansen. Sätter sadeln ryttaren i stolsits blir det nästan omöjligt att ställa sig upp på ett mjukt sätt, utan att ta i tyglarna.
– Du ska varken behöva tippa överkroppen jättemycket framåt eller ”gunga till” för att ta dig upp, poängterar Gillian.  
Om ryttaren ramlar framåt skapas en obalans där hästen försöker springa ifatt balansen och tyngdpunkten. Är han eller hon i stället baktung blir det jobbigare för hästens rygg. 
  

Är skänkeln placerad för långt fram (bilden till vänster) blir det svårt att ställa sig upp i stigbyglarna, utan att hålla balans i tygeln.
  

Gillian visar bakifrån hur hästens och ryttarens lodlinjer ska linjera.
– Hästen försöker fånga vår kroppsvikt för att uppnå balans. Så om vi sitter snett måste den kompensera för det. Kollapsar vi åt ena sidan går den ditåt. Tippar vi framåt försöker den springa ifatt tyngpunkten.
  

En häst som är spänd och tittig överanvänder den övre muskelkedjan, det är relaterat till stress och flyktinstinkt. (Olle är avslappnad, men går med på att visa sin övre muskelkedja mot en morot.) 
– Titta bara på en häst som blir rädd i hagen, den höjer huvudet och svansen. Fysik och psykologi är nära sammankopplade. Genom att få hästarna att sänka huvudet kan vi få dem att slappna av psykiskt, säger Gillian. 
 
Läs del 1 av referatet här