18 grodor och 2 prinsessor

Innan jag kommer igång med dagens ämne måste jag bara säga: WOW! Den här bloggen startades upp igår och mitt inlägg gillades över 700 gånger på Facebook, Svenska Islandshästförbundet delade det på sin sida, och inlägget är läst nästan 3 000 gånger. Utöver detta har jag fått massor av positiva kommentarer och välkomsthälsningar. Tack så mycket allihopa, ni är verkligen underbara!

Igår nämnde jag de två hästarna jag har turen att få dela denna resa med, så idag tänkte jag att de ska få ett alldeles eget inlägg. Dessa underbara raggsockor kommer att figurera en hel del här på bloggen och då kan det ju vara trevligt att veta lite om dem. Efter att ha provridit 18 hästar hittade vi dem, våra två underbara islandstjejer.

Spóla frá Staðartungu är ett svart sto född 2005 e. Heimir frá Vatnsleysu ee. Glampi frá Vatnsleysu. Hon kom till Sverige 2007 och flyttade hem till oss 2012. Vi träffade Spóla av en ren slump, då vi åkte iväg för att provrida en annan häst som var till salu på samma ställe. Hästen vi åkte för att prova var en läromästare, en sådan vi egentligen skulle ha, men som alltid när man tittar på hästar är det visa som bara stormar in i ens hjärta trots att det inte alls är “rätt”.

Goare och socialare häst än Spóla är svårt att hitta och trots att hon inte var vad vi ”skulle ha” kunde det inte blivit bättre. Hon är en pigg och glad 5-gångare med mycket tölt, fick hon välja skulle hon ta tölten alla dagar i veckan. Utöver en härlig tölt har hon riktigt fin trav, och en extremt trevlig ridkänsla. Spóla är troligtvis den mest positiva häst jag någonsin träffat och hennes fluffiga små öron är konstant spetsade och vinklade så långt framåt det bara går.

 
Spóla på besiktningen.

Sædís från Snararp är ett mörkt svettfuxsto född 2003 e. Týr vom Rappenhof . Även Sædís flyttade hem till oss 2012, bara några veckor efter Spóla. Vi hade egentligen slutat leta häst när vi hittade Spóla och skulle bara ha en. Men, ibland har man lite tråkigt i skolan och “råkar” klicka sig in på hästnet och hitta “den perfekta hästen”. I annonsen var det en bild på en musblack häst med afroman och en kort text om att det var en snäll häst som alla kunde rida. Jag skickade över annonsen i ett mail till mamma med texten ”var det inte en sån du skulle ha?” och en timme senare fick jag svar tillbaka ”vi åker och provrider nästa helg” och på den vägen är det.

Sædís visade sig vara en smutsgris till svettfux, och inte musblack som vi trott. Just musblackdelen var en av anledningarna till att vi åkte och tittade på henne, mamma hade nämligen kärat ner sig i färgen. Men, när vi var där i hagen och hämtade in en dammig icke-musblack, var det något som klickade mellan mamma och Grisen (som hon numera kallas) och på vägen till stallet viskade hon ”vi köper den här”. Självklart provred vi ändå och efter att jag suttit upp, ridit en sväng och släppt tyglarna i galoppen utan att hon ökade tempot det minsta och saktade ner från galopp till skritt på två steg genom att säga ”prrrr”, var vi alla säkra på att detta var en häst för oss.

Sædís var, och är, verkligen den perfekta hästen för oss, och den lugna, trygga häst vi egentligen letade efter från början. Hon har något mer egna åsikter än Spóla och är lite mer reserverad, men i ridningen är hon bara så klockren. Sædís är 4-gångare och i grunden har hon ett väldigt lugnt tempo, så om man inte ber om ökning kommer hon hålla sitt grundtempo vad man än gör, då spelar det ingen roll om man töltar på ridbanan eller galopperar på långa tyglar hemåt på en åker med tre andra hästar. Jag har börjat rida henne i halsring, och redan andra gången kunde jag ta av tränset och rida i alla olika gångarter. Hon är verkligen höjden av okomplicerad när det kommer till sådant.

 
Sædís på besiktningen.

Spóla är den mest positiva häst jag någonsin träffat, och Sædís är den mest okomplicerade. Dessa två tillsammans är verkligen en perfect match och tack vare att de är så totalt olika har jag världens guldläge att lära mig massa nya saker och suga i mig kunskap som en svamp. Att båda hästarna råkade ha både stam och kapacitet var något vi insåg långt efter att de redan stod i vår ägo, en rolig slump och inget vi egentligen letade efter. Mamma och pappa är inte det minsta intresserade av att tävla och hästarna är faktiskt deras, jag själv har bara turen att få rida dessa fina hästar så ofta jag vill. Tävlingar är dock inget jag planerar att hålla mig ifrån, det lockar alldeles för mycket, och med lite mer träning är vi snart där. Jag hoppas på att debutera på ovalbanorna i år. Min första islandshästtävling, jag längtar redan…