Akademisk ridning och funktionsnedsättning – på kroppens villkor

I dag bloggar jag för oss som lever med funktionsnedsättningar som helt eller delvis inte ryms inom paradressyrens medicinska klassificering. För oss som vill rida, utvecklas och kanske tävla, men som upplever att våra förutsättningar inte riktigt får plats.

Drömmarna ser olika ut. Någon vill möta världens bästa paradressyrekipage eller rida ett svenskt mästerskap. Någon annan längtar efter ett klubbmästerskap där det finns utrymme för de egna förutsättningarna. Gemensamt är längtan efter att få vara med, sätta mål och se vad vi kan utveckla tillsammans med våra hästar.

För mig betyder det mycket. När så mycket av det jag tidigare klarade fysiskt försvann, förändrades också stora delar av mitt liv. Det jag hade tagit för givet var inte längre självklart. I närheten till hästarna finns en tillflykt. Deras värme, andetag och den energi jag känner när vi är tillsammans hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv.

Där finns samhörighet, glädje och något att längta till. Närheten till dem har blivit en del av hur jag orkar. En del av överlevnaden.

Kanske har du också något i ditt liv som betyder så mycket. Något som hjälper dig att känna igen dig själv när tillvaron förändras.

Just därför känns det när jag upplever att paradressyren inte fullt ut rymmer mina funktionsnedsättningar. Delar av min nedsättning går att klassificera, men helheten fångas inte upp så att jag får likvärdiga möjligheter. Jag förstår att det behövs regler och gränser. Samtidigt behöver jag hitta en väg där både vilja och kropps förutsättningar får plats.

Min första tanke för mig är att jag behöver kämpa mer. Bita ihop lite till och försöka igen. Drivet har hjälpt mig framåt många gånger, men det gör också att jag blundar för vad ansträngningen kostar i slutändan.

Jag kan inte kämpa bort mina skador. Det behöver jag påminna mig om, även när viljan är för stark. Och jag behöver få vara ledsen över det som inte längre är möjligt, utan att för den skull släppa det jag fortfarande vill (#Fuckcancer).

Då blir frågan: Vad kan jag påverka? Hur kan jag fortsätta rida, lära och utvecklas med den kropp jag har?

Med de tankarna har min häst och jag nu gjort vår första träning i akademisk ridning för Maria Norberg.

Jag upplevde att han bar sig positivt och njöt av arbetet. Själv uppskattade jag särskilt känslan av att få låta min kropp röra sig i takt med hans.

Att följa hästens rörelser är en del av ridningen. Ändå kan det välbekanta kännas annorlunda när man ger det mer uppmärksamhet. Jag ville stanna där en stund, känna efter och förstå vad som hände mellan oss.

Men stundtals kom tusen tankar på en gång. Jag behövde göra en mental halvhalt.

Vad gjorde jag egentligen med min kropp just då?

Det kändes ju som att jag inte gjorde någonting. Jag behövde inte röra mitt bäcken i förhållningen eller tänka på knäslut. Just där kunde jag släppa det.

Och det var svårt. Både att släppa och att förstå att jag kunde utföra det Maria instruerade.

Mitt i glädjen blev jag också ledsen. Jag tänkte på alla gånger jag försökt utföra något i ridningen som min kropp har svårt att klara av. Hur jag har krävt mer av mig själv, även när jag redan gjort mitt yttersta. En våg av ångest sköljde över mig, förknippad med kroppen och dess begränsningar.

Där i sadeln såg jag Dux framåtspetsade öron. 🥹 Där var han, och där var vi. Det hjälpte mig tillbaka till stunden.

Maria arbetade med oss från grunden, med fokus på sitsen och kommunikationen mellan oss. Vi provade oss fram för att hitta sätt som fungerade med mina förutsättningar. Underbara Dux gav mig känslan av att han direkt visade när vi hittade rätt.

Jag fick känna glädjen i att följa med och hitta vår gemensamma rytm.

Jag fick dansa med honom ♥️

Det är svårt att beskriva hur mycket just den känslan betyder när kroppen begränsar så mycket annat. Att känna att vi kan, tillsammans.

Vi har bara gjort vår första träning, och jag är ödmjuk inför hur mycket det finns att lära.

Hos mig väcktes en nyfikenhet på de små förändringarna. Vad hände när jag släppte något jag brukade försöka göra? Hur svarade han? Vad kan jag ta med mig till nästa gång?

Kanske känner du igen lättnaden när en annan förklaring eller ett nytt sätt att prova gör något begripligt. När du får uppleva att det finns en väg framåt som du ännu inte har utforskat.

För mig blev träningen en sådan stund. Allt det svåra finns kvar, men det finns också mer att upptäcka.

Hästarna och mitt eget driv har burit mig långt. Att få hjälp att hitta fler möjligheter gav mig ny lust att fortsätta. Jag vill ge den nyfikenheten utrymme och se vad vi kan utveckla tillsammans.

På våra villkor ♥️ …. och en extra varm kram till min fina underbara MS kämpe till vän Carro! Carro du är glittret i mitt sparkle, du är stabiliteten i min krycka 🙏

TACK alla ni underbara för era fina meddelanden ~ jag finns på Instagram; Marie_Karlhberg