Älskade hästar!

Det är konstigt egentligen hur mycket kärlek man känner för sina hästar. Loppan är verkligen mitt största glädjepiller, men jag blir lycklig av hästar i allmänhet.

Någon postade en rolig grej på Facebook idag, en sån där "Du vet att du hållit på med hästar för länge när du..". Jag vet inte vem som gjort listan och i vanliga fall är jag måttligt road av sådana, men en sak skrattade jag högt när jag läste:

"Du vet att du varit för länge i hästvärlden när...

… du ser en häst i en hage när du kör bil och känner hur världen stannar upp ett par sekunder medan du tänker ‘aaw, häst!"

Det där stämmer verkligen, från att jag var 5 år och tvingade mamma att betala för en runda ponnyridning på Skansen fast jag hade egen häst hemma till och med nu, när jag 24 år gammal fortfarande saktar in om jag kör förbi en hästhage. Jag vet inte vad det är jag tror jag ska se på flera hundra meters avstånd och när hästarna går med huvudet i marken eller med halstäcke upp över öronen, men jag måste alltid glo en stund. Konstigt, eller hur?

När man ska förklara sin obegränsade kärlek till dessa djur för icke-hästintresserade vänner möts man väldigt sällan av förståelse. Jag kan faktiskt inte fatta hur man inte kan begripa kärleken till det här underbara gänget som jag hängde med idag:

Känner ni igen er? :-)