Andas, bara andas.

Efter att ha spenderat veckan tillsammans med Jens Fredricson med både en clinic om vinterträning och en hoppträning för min egen del så har denna fantastiska hästmänniska planterat en del tankar och funderingar i mitt huvud. Jens har en förmåga att se rakt igenom dig som ryttare. Han läser mig som en öppen bok och denna veckan var inget undantag.

Vad gör man när man vill så mycket så att det är drivet som sätter krokben på en? Jag har alltid tyckt att min största styrka här i livet och framför allt hästlivet är mitt driv. Att jag vet att om jag ramlar av och bryter varje ben i kroppen så kommer jag sitta upp för att avsluta min bana. Att jag inte är rädd för att dö utan skräckslagen för att misslyckas. Aldrig hade jag trott att det är just detta drivet, som är min största styrka, också är min största svaghet.

Jag hoppade min första runda på träningen igår som bestod av en massa olika linjer, raka och böjda spår och den kändes riktigt bra förutom att jag pushade galoppen för mycket för den häst jag satt på. Detta var för att jag visste att jag var tvungen att ha honom framför skänkeln och att han ibland kan tveka på stora distanser. Jag ville visa att jag tänkt, att jag hade honom framför mig och att jag kunde lägga honom rätt på linjerna. Bevisa för mig själv att jag vill, vågar och kan.
"Du vill för mycket" sa Jens. "Du vill det här så mycket att det blir för mycket".

Han har helt rätt. Jag vill så gärna lyckas, jag vill så gärna visa att jag vill, att jag kan och att det finns ingen annan på denna anläggning som vill detta så mycket som jag vill.
"Försök bara rid rytmiska runda språng och lägg fram handen".
Orden upprepar jag för mig själv för att de skall sätta sig i ryggmärgen.

Handen fram och galopprytmen badabam badabam badabam...

Runda två. Mellanläge. Always forward säger min hjärna och jag hoppar hindret själv. Hästen står kvar och jag gör en snygg loop alá Kanonen på Liseberg rakt ner i oxern.
"Mellanläge" säger Jens och jag är lika snabbt uppe igen och kämpar mot den misslyckade känslan som hårt knackar på bröstet.
Hade jag förstört det? För ett år sen eller kanske bara en månad hade jag kanske det. Mitt driv hade gett mig en känga i rumpan och sagt hur värdelös jag var, att jag skulle se mig omkring och fundera på varför det gick så himla bra för alla andra men att jag fortfarande inte var bäst. Men idag, just idag kändes det annorlunda. Idag skall inte drivet få vinna.
"Andas" säger Jens. "Bara andas"
Skall jag ge upp? Aldrig.

Runda tre. Hur bra som helst. Runda rytmiska språng, handen framme och sista hindret hoppar Ravve upp sig likt en katt så det känns som om jag skall slå huvudet i ridhustaket. "Yes" Säger Jens. Yes säger jag. Yes säger mitt driv i huvudet och vi är kompisar igen.

Det finns många sorters hjärnspöken. Mitt är att jag vill lyckas så mycket att det blir för mycket. Vilket är erat? Hur arbetar ni med dem?

Såhär i efterhand kan jag gräma mig över min avramling och att jag inte gjort ett sånt proffsigt intryck som jag helst velat ge. Men jag får ju inte heller glömma bort att jag är ju också här för att lära. Jag är här för att ramla av och lära mig av misstagen. Alla gör sin egen resa och det är ingen som kan jämnföra sin resa med någon annans.

Jag avslutar med några ord som samma människa som ovan här sa till mig förra året när vi diskuterade mina hjärnspöken. Ta er till dem ni också. Och kom ihåg att andas!
"Du kommer inte misslyckas, Du är bara i början av din resa"